Soldat i ny språkdräkt

Jag var fjorton år när jag blev invigd till soldat i Frälsningsarmén. Det skedde under ett vanligt helgelsemöte, sedan länge annonserat i kårbladet. Löjtnant Wiklund stod bredvid mig på plattformen, bakom oss höll ungdomsfanjunkaren fanan. Strängmusikkåren sjöng, hornmusikkåren spelade. Lokalen var fylld av folk och svarta soldater. Jag avgav ett vittnesbörd, löjtnanten räckte mig krigsartiklarna, och så hade jag förts in i rullan. Efteråt var det kårsamling med kaffe. Stridsropet hade senare en notis om tillfället.

Vad jag inte förstod då var att jag också introducerats i en språklig värld, som för utomstående var delvis obegriplig, för de invigda självklar:

"Vill Fredrik börja träna fotboll med de andra grabbarna i kvarteret?"

"Nej, på tisdagarna har han juniorsoldaterna och på torsdagar är det övning."

Frälsningsarmén var ursprungligen en social hjälporganisation för de mest utsatta; i dag är rörelsen en frikyrka med en särpräglad framtoning och språkkultur. Frälsningsarméns terminologi består av en blandning av militära uttryck och frikyrklig jargong.

Något decennium efter starten i östra London 1865 fann grundaren William Booth den militära formen. East London Christian mission, Östra Londons kristna mission, blev The salvation army och Frälsningsarmén började sitt korståg över världen. Till Sverige kom rörelsen genom bokhandlaren Hanna Ouchterlony från Värnamo. Det första mötet hölls på Ladugårdsteatern vid nuvarande Östermalmstorg i Stockholm 1882.

Militären hade på den tiden en idealiserad ställning i samhället. Den militära formen var därför en tydlig symbolik för Frälsningsarméns kamp mot ondskan i världen. Under frikyrkornas historia har det också varit viktigt att skilja ut sig från de andra samfunden, och Frälsningsarmén lyckades kanske bäst av alla. Påve fick bli general, region blev division, biskop blev divisionschef (DC), väckelsekampanj blev fälttåg och böneplats blev botbänk (men det hade inget med grundarens efternamn Booth att göra!).

Alf-Gunnar Brodd, mångårig chefredaktör för Frälsningsarméns tidning Stridsropet, menar att den speciella terminologi som använts inom rörelsen har skapat en tillhörighet och hemkänsla. Men även hans första möte med den speciella vokabulären var förvirrande.

- Jag minns hur jag med förvåning som nybliven medlem tittade på damen som bedyrade mig: "Vi möts i bönen." Det hon menade var naturligtvis: "Vi ska be för varandra!" säger han.

Frälsningsarmén har sin utgångspunkt i det kristna budskapet. Bibeln är en tjock och på många ställen svårbegriplig bok. Bibelns påbud destillerades därför till elva lärosatser och ett soldatreglemente. Språket, livsstilen och den världsomspännande samfundsgemenskapen kan sammanfattas i ett ord: salvationism, efter det engelska ordet för 'frälsningssoldat', salvationist.

Jag har spelat althorn med musikkårer i Portugal, Tyskland, USA, Lettland, Storbritannien, Nederländerna, Danmark och Norge. Överallt plockar musikanterna fram samma gröna, röda och blå nothäften. Församlingen sjunger samma sånger, men på olika språk. Överallt samma mörka uniformer, utom i tropikerna där de är vita på grund av värmen. Överallt samma begrepp, men på olika språk - die Heilsarmee på tyska och  Armée du salut på franska.

Efter ett sekel som Frälsningsarmén började kostymen - uniformen - upplevas som för trång och gammaldags. Uppväxande generationer blev allt svårare att hålla kvar inom rörelsen. Det verkade många gånger också oklart vad det var man ville omvända människor till: den kristna tron eller salvationismen?

- På 1970- och 80-talen gjordes försök att förändra vissa benämningar på grupper och företeelser inom rörelsen. Hjälptruppen lanserades som Frälsningsarméns vänner, vilket naturligtvis låg mer i tiden och tydliggjorde vad som  menades. Motståndet mot detta var hos den äldre generationen ganska markant, och man gav så småningom efter för kritiken och återgick till Hjälptruppen. Hemförbundet fick byta namn till Hem och familj i takt med att målgruppen ändrades och under vars benämning det  i dag ingår flera verksamheter, berättar Alf-Gunnar Brodd.

Han pekar också på andra faktorer som drivit fram en förändring av språket:

- Sedan fackföreningslivet gjorde sitt intåg bland de anställda har termer från den verksamheten lagts till Frälsningsarméns terminologi, säger Alf-Gunnar Brodd.

Detsamma gäller den senaste omorganisationen, där många benämningar har ersatts med termer från det offentliga. Till exempel blev Ungdomsavdelningen i stället Ungdomsenheten.

- Det är en utveckling i rätt riktning att göra verksamhetens olika grenar och definitioner av arbetsuppgifter mer begripliga för utomstående.

Ewa-Marie och Markus Kihlagård är kårledare, 'föreståndare', för Frälsningsarméns kår i Halmstad. Under de senaste tio åren har det varit den snabbast växande kåren i Sverige. Ett modernare språk tror de kan vara en av förklaringarna till framgången.

- När det gäller språkbruk så har vi försökt att tänka medvetet så att vår kyrka blir begriplig för nya människor. Vi använder både ordet kår och församling, vi har förklarat att ordet kår kommer av latinets corpus, som betyder 'kropp'. Vi talar sällan om frälsningsofficer, däremot om kårledare, som ju är funktionen.

De använder heller aldrig graderna (de är båda kaptener). De säger alltid böneplats i stället för botbänk, och ibland betonar de några av Frälsningsarméns kännetecken, exempelvis fanan eller mottot "blod och eld", men i så fall för att betona en biblisk sanning.

- I predikan försöker vi använda ett vardagsnära språk, men vissa bibliska termer, till exempel nåd, rättfärdiggjord och synd, är svåra att ersätta. De bör i stället förklaras så att de får ett begripligt innehåll.

I Frälsningsarmén finns två sorters medlemskap: soldat och civilmedlem, med den skillnaden att soldatens åtagande är större när det gäller livsstil och formulering av sin tro. Civilmedlemskapet är, som ett led i att sänka trösklarna mot omvärlden, utformat mer som medlemskapet  i till exempel Svenska kyrkan, utan krav på någon personlig bekännelse. Olyckligtvis har skillnaden kommit att antyda en gradering av medlemmar med olika slags medlemskap.  I Halmstad har man därför valt att använda samlingsordet kårmedlem för alla.

Markus och Ewa-Marie Kihlagård har inte mött något motstånd mot de nya benämningarna. Men Alf-Gunnar Brodd, som har varit med under en längre period, berättar om en diskussion med en av Stridsropets läsare som ansåg att fika, i stället för det gängse dricka kaffe, var upprörande att läsa!

Han tror att språkdebatten i stort är en generationsfråga, men menar också att det kristna språket alltid ska präglas av en viss värdighet.

- Respekten för det man säger och hur man säger det måste alltid finnas där. En risk finns dock, och det är att man i dag lägger sig  till med ett annat slags fikonspråk, ett språk  med moderna inslag, men som ändå stöter bort en stor del av lyssnarna och läsarna, säger han.

Som exempel ger Alf-Gunnar Brodd meningen Vi bara prisar dig Jesus. "Vad då bara?" Han ser det som generationsbetingat att placera bara före verbet här. Troligen ska meningen betyda 'det enda vi gör är att prisa dig Jesus'.

Frälsningsarmén ömsar skinn, i alla fall i Sverige. Till stor vånda för många av de äldre medlemmarna. Ett mer inkluderande språk gör kanske att något av hemkänslan går förlorad. Samtidigt är det en befrielse för många: äntligen kan vi börja tala ett språk som andra människor förstår! Frälsningsarmén blir begriplig. Gradbeteckningar skalas bort, uniformskoderna luckras upp och strängblusar hängs undan. Helgelsemöten blir gudstjänster, soldater blir medlemmar, kårer blir församlingar och slumsystrar blir socialarbetare.

Frälsningsarmén förändras, och språket med den. Men det kommer aldrig att sitta fel med ett halleluja!