Sms från medeltiden

Onfim är sex år, kanske sju. Han försöker lära sig skriva. A, B ... Äsch, vad kommer sedan? Det är svårt med koncentrationen. Han drömmer sig bort. Tänk om man kunde dra ut i krig i stället – rida, slåss och bli hjälte! Efter bokstaven K går det inte längre. Onfim ritar sig själv när han spränger fram till häst och sticker spjutet i fiendens hals. Som pricken över i skriver han sin autograf bredvid ryttaren.

Kanske blev den lille skolpojken så småningom en stor krigare, men det är för sin kamp med alfabetet han har gått till historien. I dag, nästan åttahundra år senare, hänger femton av Onfims verk till beskådan på historiska museet i Moskva.  

Drakar, monster och fartfyllda krigsscener blandas med omsorgsfullt utformade bokstäver. Här och där syns gubbar med varierande antal spretande fingrar. Onfim hade nog svårt med matematiken. Dessutom fick han kopiera obegripliga juridiska dokument om skatteindrivning. Skrivövningen ”Herre hjälp din tjänare Onfim” var med andra ord inte så illa vald.

I stället för papper och penna använde Onfim lappar av björknäver och ett slags syl när han skrev. Den tekniken levde kvar ända fram till 1400-talet i hans hemstad Novgorod i Ryssland, arton mil söder om dagens Sankt Petersburg. Meddelanden på näverlappar skickades hit och dit, och när de hade lästs revs de sönder, eldades upp i spisen eller kastades bort. Mängder har ändå bevarats, och under staden ligger brev hoprullade likt medeltida flaskpost, som väntar på att bli öppnad. Hittills har arkeologerna grävt fram 973 så kallade näverbrev i Novgorod, och man räknar med att det kan finnas ungefär 20 000 till.

- Påfallande många Novgorodbor kunde läsa och skriva under medeltiden,
säger Elisabeth Löfstrand, docent och forskare vid Slaviska institutionen, Stockholms universitet.  

- Läs- och skrivkunnigheten har nog aldrig varit högre i staden, om man undantar de senaste nittio åren, förstås.

I ett näverbrev från slutet av 1300-talet framgår hur rutinmässig skrivundervisningen var. En man påminner sin fru om vad som ska göras på gården. Smör ska inhandlas, barnen ska få nya kläder och hästarna ska skötas. I förbifarten nämns också att barnen ska skickas i väg för att lära sig läsa och skriva.

Enligt Elisabeth Löfstrand var det behovet som födde kunskapen. Novgorod skilde sig från andra städer i det ryska riket genom sin självständiga position och sina handelskontakter med väst. Handel och kommunikation gick hand i hand. Läs- och skrivkunnigheten gynnades också av att jordägarna arbetade på distans. De bodde inne i stadens centrum och skickade förhållningsorder till sina anställda på gårdarna.

Men de näverbrev som man har funnit rör långt ifrån bara administration och yrkesliv. Här finns kärleksbrev, pirogrecept, besvärjelser och ikonbeställningar skrivna av såväl kvinnor som män. Breven var knappast menade för eftervärlden – ville man bevara en text skrev man den på pergament. Att läsa vissa näverbrev kan kännas lite som att tjuvkika i någons privata e-post:

”Jag har sänt [brev] till dig tre gånger. Vad ont har du mot mig, eftersom du inte kom till mig den här veckan? Jag har då uppfört mig inför dig som inför en bror! Jag har väl inte sårat dig med det jag sände? Men jag inser att du inte har mig kär. Om du hållit mig kär, så hade du slitit dig loss från [folks] ögon och kommit [...] Skriv mig om [...] Om jag har sårat dig genom mitt oförstånd och om du börjar göra narr av mig, så kommer Gud och min eländighet döma [dig].”

Förmodligen är det en kvinna som har skrivit brevet. Elisabeth Löfstrand menar att det framför allt var överklassens kvinnor som lärde sig skriva, till exempel för att kunna brevväxla med männen som var ute och reste. Det fanns också professionella skrivare, men när breven handlar om mer känsliga saker kan man se hur författarens upprördhet skiner igenom. Ord stavas fel eller tappas bort på ett sätt som tyder på att ingen utomstående har varit inblandad. Det stora antalet specialutformade skrivdon, stilusar, som grävts fram är också ett tecken på att många faktiskt skrev själva.

Den upprörda kvinnans brev är ganska långt, men skulle ändå få plats på en liten näverbit. Det tog tid att rista in texten, och det var svårt att göra annat än raka streck. De flesta meddelanden blev därför kantiga och utan krusiduller, både sett till bokstävernas utformning och rent stilmässigt. Man skrev det nödvändigaste, ungefär som i dagens sms.

”Från Boris till Nastasia. När det här brevet kommer fram, så skicka mig en man på en häst, för jag har mycket att göra här. Och skicka skjortan, jag glömde skjortan.”  

Man kan undra om så mycket egentligen har hänt sedan 1300-talet. Vi ska fara till Novgorod, och när vi packar väskorna piper det till i mobiltelefonen: ”Hej! Kan ni ta med er det där teet vi drack i somras? Arina tyckte mycket om det. Kostia”. Till skillnad från Boris skjorta behöver Arinas te inte skickas med bud.  

Redan ett par timmar efter att vi nåtts av sms:et sitter vi på bussen från Sankt Petersburg till Novgorod. Ett tröstlöst landskap av vattensjuk åkermark och björksly drar förbi i dimman utanför fönstret. Novgorod ligger som ett halvsjunket Atlantis i träskmarken. Husgrunder, trottoarer, näverbrev och allsköns bråte har genom århundradena pressats ner i den syrefattiga jorden och bevarats, medan man kontinuerligt byggt nytt ovanpå.

Mellan 900- och 1400-talet var man tvungen att lägga nytt trä på gatorna ungefär vart tjugonde år. I genomskärning liknar de gamla trägatorna mest prydliga brädhögar, men med hjälp av dem kan arkeologerna datera sina fynd mycket exakt. Lagret av lämningar har hunnit bli hela sju meter tjockt och är naturligtvis mycket värdefullt. Det senaste året har arkeologerna haft fullt upp med att övervaka alla vägarbeten och nybyggen inför Novgorods 1050-årsjubileum i år. Rätt som det är grävs näverbrev upp av bara farten – ett av de intressantaste fynden från 2008 är ett långt brev i två delar som hittades i samband med att en ny vattenledning drogs på Michajlovgatan.

Det putsas och fejas överallt. Lenin får stå kvar, men bara hjässan sticker upp bakom högarna av grus och sand. Vi väjer för grävskopor och uzbekiska gästarbetare innan vi når fram till souvenirbodarna utanför Novgorods Kreml. Bodarnas bastumössor, tofflor, korgar, fickspeglar och tavlor med inristade kyrkor säljer som smör, och en glad dam med guldtänder viftar med ett slags näverbrev som man kan hänga upp på väggen. Den som vill se äkta vara får gå in på museet innanför Kremlmuren.

Staden vimlar av turister, och de rikaste bor på hotell Näverpalatset (Beresta Palace). Men nävermuseet är stängt för renovering. Vi beger oss till Velikajagatan, Onfims gamla hemtrakter. Ovan jord är det inte mycket som påminner om honom och hans tid: en klubb för unga sjömän, en telefonbutik, en affär med kläder från Skandinavien. Men där, på en gräsplätt vid kafé Pilot, står ett litet diskret minnesmärke i metall över en rysk språkhistorisk revolution. Här hittades det första näverbrevet år 1951.

Först tog forskarna inte fynden på allvar. Lars Steensland, professor emeritus i slaviska språk, berättar att man i början menade att författarna till breven var obildade, eftersom texterna innehöll så många fel. Grammatiken såg inte ut som den skulle, vissa ord var helt obegripliga och dessutom användes bokstäverna på ett märkligt sätt. Det verkade helt enkelt vara ett annat språk, visserligen besläktat med fornryskan men ändå mycket annorlunda.

Efter hand fick man svälja stoltheten och erkänna att tidigare sanningar om livet och språket i det medeltida Ryssland inte längre höll. Det var inget fel på de gamla Novgorodbornas språkkänsla – näverbreven tillhörde bara en vardagligare genre än de texter som man tidigare hade funnit. Det är en sak att berätta om släktrelationer i en krönika, men en helt annan att själv skriva ett brev till en familjemedlem:  

”Hälsning från Semjon till min svärdotter. Om du kanske inte minns, så [tänk på] att du hade malt. Rågmalt i boden. Ta en näve och mjöl så mycket som behövs och baka en lagom stor pirog. Och kött finns det i visthuset. Ge en rubel till Ignat.”

I det här brevet använde Semjon ett språk som förmodligen låg ganska nära den dialekt som talades i Novgorod under slutet av 1300-talet. Därmed inte sagt att han inte kunde skriva i en högre stil om han behövde. Enligt Lars Steensland hade man nämligen tre skriftspråk parallellt i Novgorod på den här tiden. För vardagliga ändamål användes det relativt dialektala folkspråket. I finare sammanhang föredrog man en mer ”städad” fornryska, som låg längre från dialekten. Dessutom fanns ett överregionalt skriftspråk för kyrkliga texter, kyrkslaviskan, som hade sina rötter i en sydslavisk dialekt.

De sistnämnda språken hade forskarna redan sett prov på, och då dragit slutsatsen att den städade fornryskan var det språk man talade under medeltiden i stora delar av det nuvarande Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Tack vare näverbreven vet man att så inte var fallet, men Lars Steensland menar att man ska vara försiktig med att dra för långtgående slutsatser av Novgorodfynden. De är en rik källa till kunskap om dialekten just där, men hur det såg ut på andra orter är svårt att säga eftersom man inte funnit alls så många brev någon annanstans.

Inte heller i Sverige har man hittat mer än några enstaka näverbrev – förmodligen för att våra städer inte är tillräckligt träskiga. Men enligt Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555, verkar tekniken att rista in meddelanden i näver också ha förekommit hos oss: ”Man använde näver desto hellre som skriften inte skadades och blev förstörd vare sig av regn eller snö.”

Det är alltså bland annat sumpmarken som har gjort Novgorod till en språklig skattkammare.

I stället för att förbanna sjöarna av vatten på trottoarerna skänker vi en tacksam tanke till stadsplanerarna som prioriterat annat än dränering. Så här i efterhand kan det förstås tyckas märkligt att bygga en stad på ett träsk, men läget vid floden Volchov var strategiskt om man ville kontrollera handeln mellan Norden och Bysans. Stadens historia började enligt krönikorna redan på 800-talet, då nordbon Rurik kallades hit för att härska. Så småningom anlades staden Novgorod, ’Nystad’, som i Skandinavien blev känd under namnet Holmgård.

Ruriks befästning finns inte kvar. Det närmaste man kommer är en rustik restaurang med namnet Cholmgart. Annars syns inte spåren av nordborna särskilt mycket i staden i dag. I näverbreven däremot dyker de indirekt upp genom namn som Sven och Sten. Konstigt vore det väl annars, för handelskontakterna med Skandinavien var livliga under näverbrevstiden. Gotlänningarna hade såväl en egen handelsgård som en kyrka på plats – Gutagård och Olofskyrkan. Man kan tycka att de också borde ha deltagit i näverbrevväxlingen, men än finns inga sådana fynd.

Gutagård ligger i dag väl ingjutet under Novgorods fulaste hotell. Området runt den gamla handelsplatsen är annars sagolikt vackert med en skog av kyrkor som speglar sig i floden. På Onfims tid kryllade det av båtar här, som kunde inspirera honom till några av hans teckningar. De, och texterna i näverbreven, förmedlar ögonblicksbilder från en medeltida vardag på ett sätt som andra arkeologiska fynd inte kan komma i närheten av. Tillsammans med språket ges föremålen personlighet och sammanhang – tidigare okända freskmålare har genom nävertexter kunnat få tillbaka sina namn, och gårdar har kunnat tillskrivas sina ägare.

Med tanke på framtiden låter vi Kostias sms ligga kvar i inkorgen: ”Tack för teet. Hoppas resan hem gick bra. Kostia.”