Skällsorden sårade som knivhugg

Den 8 september 1697 red ett sällskap norrut genom Hälsingland mot Sundsvall. Det var bröderna Gabriel Andersson och Jon Andersson Mässing, svågern Nils Hansson och deras hustrur. Den tredje brodern, Påhl Andersson Malm, hans hustru och dragonen Vidrick Wåghals red samma väg men höll sig en bit bakom, för någonstans efter vägen hade de båda grupperna hamnat i gräl med varandra.

I Jättendal kom de ifatt varandra och osämjan som legat och pyrt blossade genast upp. Gabriel och Påhl grälade, ­kallade varandra skälling (unge­fär ’ryktesspridare’), tråting (en person som träder – alltså trampar – på andra för att skada) och horkarl och så steg de av hästarna och började slåss. Påhl tog stryp­tag på Gabriel och ropade: ”Jag ska lära dig veta hut din hor­­ridare!” Han hävdade att ­Gabriels hustru var en hora och en tjuv. Gabriel kontrade: ”Du är en skälltjuv och din hustru en horunge!” Påhl svarade att han skulle slå ihjäl Gabriel endera dagen.

När bråket var över samlade sällskapen ihop sig och red vidare, Gabriels före och Påhls efter. Dagen efter kom Påhl ifatt dem igen vid Medelpadsgränsen. Han hälsade på Gabriel: ”Rider du här, din trååtjuv?” Gabriel replikerade: ”Jag gör så, din skälltjuv!”

Efter Påhl kom hans hustru Kerstin Söffringsdotter ridande och hälsade Gabriel: ”Rider du här, din tjuv, skälm och galgestolpe!” Gabriel svarade: ”Jag gör så, din hårlösa!” Kerstin gav sig in i grälet med full kraft: ”Jag har burit min krona på mitt stackotta hår med äran, men din hustru bar sin krona på sitt långa hår för en hora och sköka!”

Påhl och Kerstin red förbi men Påhl vände om och kom emot Gabriel. Nu stannade sällskapen upp och alla steg av sina hästar. Gabriel gav Påhls hustru en örfil och därefter tog han sin täljkniv och högg Påhl i armen och i ryggen. Påhl flydde och Gabriel sprang efter med kniven men hindrades av brodern Jon.
 
Det här rabaldret rannsakades sedan på Påhl Andersson Malms initiativ inför Sundsvalls rådstugurätt i april 1698. Där föll domarna så att Gabriel fick böta sex marker för varje knivsår på Påhl och för örfilen på Kerstin Söffringsdotter. Dessutom fick han böta sex marker var för skällsorden skälltjuv, hora och tjuv samt betala barberarens lön för skötseln av Påhls sår. Även Påhl och Kerstin fick böta sex marker var för okvädingsorden horkarl, hora och sköka.

Skällsorden hade samma straffsats som knivshuggen och örfilen. De hade orsakat lika svår skada; såren på kroppen och orden på ­hedern och äran.

Ord kan alltså skada. Det ansåg man på 1200-talet i den Äldre Västgötalagen och så är det än i dag. Enligt svensk lag kan man i våra dagar till exempel straffas om man kränker någons ursprung, trosbekännelse, hudfärg, sexuella läggning eller ras.

Men vad som anses äre­kränkande har ändrats med tiden. Från 1600-talet och framåt finns ett stort domboksmaterial bevarat och där kan man följa hur ­samhället har sett på ära och heder genom tiderna. Det fanns vid den här tiden två kategorier av skadliga ord: förolämpningar och svordomar.

Förolämpningarna kunde riktas antingen direkt till en person eller utgöra förtal när de användes inför andra om en person som inte var närvarande. Svordomar var oftast interjektioner som inte riktade sig mot någon särskild person, men även de kunde vara straffbara om de van­helgade eller missbrukade Guds namn och användes i fel sammanhang, till exempel i kyrkan eller på kyrk­backen. Man kunde inte utan vidare utbrista Herregud! eller Vid Guds sår! Man kunde också straffas för att ha använt djävulens namn och någon av alla de omskrivningar som fanns: fan, bövelen, skam och så vidare, i syfte att önska något ont eller framkalla honom.

Vanliga ”fula ord” med koppling till sex eller kön användes flitigt men förekom sällan i domböckerna om de inte använts som skällsord. Man kunde dock bli ­straffad om man svor omåttligt i all­mänhet. Men framför allt var det skällsorden som förekom i rättegångar och de var mycket vanliga, speciellt från sent 1500-tal fram till mitten av 1700-talet då upplysningstiden bidrog till att mildra både gudsfruktan och stränga hedersbegrepp.

Hur förolämpade man då bäst varandra? Undersökningar av domböcker från 1600-talet av bland andra Jonas Lilieqvist vid Umeå uni­versitet och Erik Falk vid Uppsala universitet visar att beskyllningar om ­bedräglighet och falskhet var de ­allra värsta och mest förekommande skälls­orden. De vanligaste var tjuv, skälm och hora. Skälm riktades enbart till män men tjuv kunde användas om både män och kvinnor.

Det var oerhört viktigt att vara en hederlig och ärlig människa och om någon smädade ens anseende var det absolut nödvändigt att dra detta inför rätta så att man fick upprättelse. Ordet skälm låter i våra öron kanske som en ganska harmlös person, en spjuver och skojare på sin höjd. Men på 1600-talet var ordet betydligt mer laddat. En skälm var en bedragare och förrädare, en svekfull och skurkaktig person.

En annan vanlig grupp av skällsord var de som handlade om ens sexualitet och könstillhörighet. Ordet hora riktade sig i första hand mot kvinnor. Det allra viktigaste för en kvinna var att hon var ansedd som dygdig, speciellt på landsbygden. Men hora kunde även användas mot en man för att förminska hans manlighet.

En man som haft samlag utanför äktenskapet kunde kallas horkarl och ville man misstänkliggöra någon för att syssla med tidelag kunde man kalla honom alla möjliga fantasi­fulla namn som till exempel rumpebolare, som på modern svenska närmast skulle bli ’svans­knullare’. Det var också viktigt för män att framstå som manliga. Om man ville anklaga någon för att ha ”omanliga” egenskaper som feghet och svaghet kunde man kalla även dem hora eller horfitta och så vidare.

En tredje kategori skällsord var att kalla någon för ett djur vilket antydde att man var en lågt stående och usel männi­ska. I dag är det kanske främst svinet vi använder oss av i det sammanhanget och det förekom även på 1600- och 1700-talen. Men det värsta djuret man kunde bli jämförd med var hunden. Och ville man vara riktigt elak drog man till med det vanligt förekommande ordet hundsfott, ’hundfitta’, som alltid ­riktades mot män. Andra flitigt före­kommande sammansättningar bland skällsorden var svinhund och bälghund, ’stor­ätare, frossare, girigbuk’.

I domböcker från 1600-talet finns gott om exempel på hur dispyter där skällsorden haglade så småningom hamnade i rätten. I Örebro råkade två grannar i luven på varandra strax före nyår 1640. Det var tull­mästaren Hans Persson och Hustru Brita i Östgötagården som bråkade. Hustru var en form av titel som användes i domböckerna där det skulle framgå om en kvinna var gift.

Det hela började med att Brita klagade på den höga landstullsavgiften, ett slags skatt som 1622 började tas ut på alla varor som fördes in i städerna. Hon misstänkte att tullmästaren tog ut en för hög avgift och behöll mellanskillnaden. ”Vem har satt dig att värdera Kronans tull, din stads-skvallra?” undrade tullmästaren varpå Brita svarade: ”Du kan vara en skälm du, tills du bevisar att jag är en stads-skvallra.”

Mellan deras gårdar fanns bara ett lågt plank och där stod de och kastade både vedträn och glåpord på varandra. Brita kallade tullmästaren tjuv, skälm och galgryttare och tullmästaren skrek hora tillbaka. I rättegången bötfälldes båda för okvädingsord och slagsmål. Grannbråk före­kommer ofta i domböckerna och de gick till ungefär på samma sätt med gammalt groll i botten och hastigt uppflammande gräl, ofta med någon form av slagsmål.

I tingsprotokollet från Rödöns tingslag i Jämtland den 17 november 1666 gick det så långt att skrivaren såg sig nödgad att skydda läsare från de fula ord han nu måste nedteckna. Salva venia, ’med förlov sagt’, varnade han. Den som yttrade de fula orden var Gabriel Andersson, en ryttare vid överste Börge Månsson Skiäcktes kompani. Den 28 oktober kom han objuden till ett gästabud i Lien. Där drack han öl och blev snabbt ordentligt full. Han tycks ha haft dåligt ölsinne för plötsligt blev han rasande och överföll en annan ryttare, Jöran i ­Krokom, som bara satt och ”hölt sig heel stilla och vackert”.

När länsman Anders Arfvidsson bad honom att lugna ner sig utmanade Gabriel ­honom med sin värja. Sedan tog han fram kniven och tänkte hugga Jöran i Krokom. Därefter ställde sig Gabriel och började skälla ut folk. Länsman var en hora, hynda och fitta och Gabriel skulle tråda honom under sine ­fötter och resten av gästerna i stugan var Juthedieflar, alltså jävlar från danska Jylland, och Jempteskiälmar, det vill säga skälmar från Jämtland.

Alla gästerna blev så illa berörda att festen tog tvärt slut och alla gick hem. Lite senare under kvällen slog Gabriel en kvinna i bröstet så att hon fortfarande var sängliggande tre veckor senare. Vid rätte­gången dömdes Gabriel till döden, dels för slaget och för sitt oroliga leverne med sprit, slagsmål och sexuella relationer, dels för att han ­lyckades förolämpa en hel grupp människor på en gång. Här får man komma ihåg att Jämtland nyligen blivit svenskt; innan hade landskapet tillhört Norge där danskarna regerade. Jutar är i det här sammanhanget ett annat ord för danskar.

Till och med städer kunde ärekränkas. I februari 1699 råkade Hudiksvall ut för en förfärlig skymf. Länsman Erik Olsson i Rogsta, en liten ort strax utanför staden, hade varit i Hudiksvall i en förrättning och nu ville han hem. Men det var omöjligt att få tag i någon häst eller skjuts till Rogsta. Erik Olsson satte sig ner en stund tillsammans med Jonas Qvast och Olof Dufva. Han beklagade sig över att det inte gick att ta sig ifrån Hundsvall! Tre gånger upprepade han smädesordet. När Jonas Qvast uppmanade honom att inte smäda Hudiksvall på detta vis svarade Erik Olsson: ”Jag säger Sundsvall, inte Hundsvall.”

Målet togs upp vid Hudiksvalls rådstuga, men eftersom Erik Olsson kunde krångla sig ur anklagelsen blev det inget straff denna gång. Men det ­säger något om hur ned­sättande det kunde vara att på 1600-talet kalla någon eller något för hund.

Anne-Marie Nilsson är frilansjournalist.