Sifferlös ristning krävde kraft
Runinskriften berättar att stenen är ristad 1362, alltså långt innan Columbus seglade till Amerika. Texten berättar vidare om åtta göter och tjugotvå norrmän som var på upptäcktsfärd.
Allt talar dock för att ristningen inte alls är så gammal, utan att runorna om de nyfikna göterna och norrmännen har tillkommit långt senare. Årtalet 1362 är angivet med märkliga tecken, vars motsvarighet nyligen har uppmärksammats i runskrifter i Dalarna från 1800-talet.
I Dalarna använde man ett utökat runalfabet, så kallade dalrunor, ända fram till 1800-talets slut. Liknande siffertecken är inte kända från några äldre runristningar från någon del av Sverige. Men konstigt nog alltså i 1300-talets Amerika!
På Gotland, liksom i Dalarna, använde man runor längre än i de flesta andra delar av landet. Gotlänningarna har främst ristat gravhällar med runor. På en häll i golvet i Lärbro kyrka kan man bland annat läsa:
Ett tusen år och tre hundra år och femtio år var från Guds födelse och till digerdöden.
Årtalet 1350 kräver stort utrymme – och en stor arbetsinsats av ristaren – eftersom räkneorden skrevs ut som vilka andra ord som helst.
Likadant är det på den betydligt äldre stenen vid Stora Ek, en knapp mil söder om Mariestad i Västergötland. Denna sten är rest på en kulle strax norr om en sträckning av den gamla Eriksgatan. Inskriften visar att stenen inte bara är ett minnesmonument utan också har fungerat som äganderättsbevis:
Udd skald reste denna sten efter Torsten, sin son, och gjorde stenbro för honom. Han ägde tre gårdar i hammarskifte och trettio marker innestående hos Erik.
Det var alltså fadern Udd som ärvde sonen Torsten i så kallat bakarv. Texten innehåller två räkneord: tre och trettio. Ristaren fick skriva ut dessa på ett lika omständligt sätt som de gotländska gravhällsristarna.
Det fanns alltså inga runsiffror.
Marit Åhlén är intendent vid Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
