Så skriver studenterna

Nej, säger Uppsalahistorikern Hanna Enefalk lite omtumlad, det här gensvaret hade hon inte väntat sig när hon satte sig att skriva en debattartikel om studenternas bristande språkkunskaper.

Men texten, som publicerades i Upsala Nya Tidning i början av januari, undertecknad av nio historiker vid Uppsala och Linköpings universitet, startade en diskussion som ännu inte har tystnat. Obs i P1 och Universitetsläraren tog upp tråden och sedan har det fortsatt på opinionssidor, i tidskrifter, i tv:s nyheter och morgonsoffor. ”Den ordlösa generationen”, skrev studenttidningen Lundagård, ”Nya studenter kan för lite”, skrev Expressen, medan Neos omslag i slutet av maj skrek: ”Ni är inte kloka. Neo granskar en högskola i fritt fall”.

– Jag är väldigt glad och ganska överraskad att så många hakat på diskussionen, säger Hanna Enefalk. Många har hört av sig direkt till mig också, och beskrivit en likartad bild. Innan visste jag ju bara vad jag själv sett.

”Våra studenter kan inte svenska”, var rubriken på Hanna Enefalks och hennes kollegers artikel, där de hävdade att en majoritet av deras studenter som kommer direkt från gymnasiet har rejäla problem med språket: ”Studenterna missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen när studenterna själva måste uttrycka sig i skrift.” Att stavningen över lag är eländig är ett mindre problem i sammanhanget, menar artikelförfattarna. ”Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.”

Andra debattörer har anfört att det inte bara verkar vara kunskaper och färdigheter som brister, utan också attityder. De menar att studenterna inte är beredda att anstränga sig eller ta ansvar, utan tycks förvänta sig att bli omhändertagna och lotsade genom en i allt väsentligt behaglig och smärtfri högskoleutbildning. Och hur långt från verkligheten är principen att heltidsstudier bedrivs på heltid – 40 timmar i veckan? Enligt en rapport förra året lägger studenterna inom humaniora drygt 20 timmar i veckan på studier. Då är det kanske inte så konstigt om kurslitteraturen inte blir läst, om studenternas alster blir ogenomtänkta och illa formulerade.

Hur illa är det då? Språktidningen frågade ett tiotal universitetslärare och forskare över hela landet, främst inom språk och pedagogik. De ger delvis olika bilder. Medan vissa talar om studenttexter som är så illa skrivna att de faktiskt inte går att begripa, lyfter andra fram studenter som med stor entusiasm och begåvning författar välformulerade examensarbeten. Och medan somliga universitetslärare betonar att det specifikt är de skriftliga färdigheterna som saknas, och att studenterna visar både tankeskärpa och engagemang i muntliga diskussioner, suckar andra över att såväl ordförråd som analysförmåga är så outvecklade att det i princip omöjliggör alla kvalificerade intellektuella övningar.

Men på en punkt är de oerhört samstämmiga: studenternas förmåga att tillgodogöra sig långa texter har avsevärt försämrats. Det säger varenda en, från de mest bekymrade debattörerna, till dem som kategoriserar debatten som ”alarmistisk” och påminner om att vi alltid har förfasat oss över ungdomen.

Det rådet också enighet om att problemen inte är koncentrerade till de två grupper som har särskilda skäl att kämpa med språket: dyslektiker och studenter med annat modersmål. Snarare tvärtom.

– Det finns bra hjälp för dyslektiker numera, säger Hanna Enefalk. Och de som är relativt nyligen invandrade har i regel en stabil grund i ett annat språk. De lär sig svenskan och sedan går det bra för dem. Det är ungdomar som har vuxit upp i Sverige som har de stora problemen.

Hur har det blivit så här? Där går åsikterna isär. Naturligtvis är högskolornas breddade intag en intressant faktor. Att läsa på högskola, något som en gång var reserverat för en liten elit, är numera en syssla för de breda massorna. Nästan hälften av en årskull går i dag vidare till högskolan. Men det breddade intaget tycks inte vara en tillräcklig förklaring till förändringarna under det senaste decenniet. Antalet helårsstudenter var 2012 bara marginellt högre än 2003.

Försämringar i grundskola och gymnasium nämns också av många: läraryrkets låga löner och sjunkande status, ständigt nya direktiv och en ökande administrativ börda för lärarna, en växande klyfta mellan bra och dåliga skolor i det fria skolvalets spår, en svenskundervisning som skyr inopportuna områden, som grammatik och torr sakprosa, samt en pedagogisk idé om att man bör avstå från att rätta elevernas språkfel för att inte kväsa deras kreativitet och lust att skriva.

Andra tycker sig se orsaker i samhällsförändringar utanför skolan: ny teknik, bildintensiva medier, ett uppskruvat tempo och en curlad, egoboostad ungdomsgeneration som inte är van att anstränga sig, ta ansvar eller få kritik.

Att skylla på nya digitala medier kan tyckas rimligt. Debattörernas skräckexempel på nyskriven studentsvenska påminner onekligen en hel del om sms och chatt: informellt, ostandardiserat och ostrukturerat, utan versal eller punkt, som transkriberat talspråk. Men det betyder inte att det är messandets fel att studenter inte kan skriva rätt, betonar Theres Bellander, språkforskare vid Stockholms universitet, som har studerat ungdomars kommunikation i digitala medier. Med sms-språket har vi fått en skriftlig genre som är lika informell som talspråk, förklarar hon. Det är inget problem i sig, eftersom vi i regel har lätt att växla mellan de genrer som vi behärskar. Problemen uppstår när sms-språket är det enda skriftspråk som en person har på sin repertoar, eller när hon helt saknar begrepp om vilken stil som passar i vilket sammanhang.

– Nya former av skriftspråk innebär ett större ansvar för svensklärarna att undervisa om genrer, och hur man uttrycker sig i olika sammanhang, säger hon. När är man formell? Hur talar och skriver man då?

Det har alltid funnits svaga individer i en studentgrupp, konstaterar Ebba Lisberg Jensen, humanekolog vid Malmö högskola och en av dem som hörts mycket i debatten. Problemet nu är att dessa studenter har blivit så många fler. Inte långsamt under en följd av år, utan plötsligt och abrupt.

– Jag vill beskriva det som ett ras. På första tentan i höstas underkände vi två tredjedelar av våra nya studenter – och det var ändå väldigt enkla, konkreta frågor. Även på omtentan underkände vi två tredjedelar. I en grupp på 60–70 studenter är det kanske 10 som fungerar fint. De andra har svårigheter i större eller mindre grad. Vissa läker ihop under studietiden – vi lägger verkligen massor av energi på det – men det finns också ett stort gäng som vi förlorar, som aldrig klarar övergången till högskolan.

– Jag börjar tro att vi är på väg in i en ny, digital variant av muntlig kultur, säger hon och drar paralleller till den amerikanska historikern och filosofen Walter Ongs arbeten om hur människor i muntliga respektive skriftliga kulturer har i grunden olika strukturer för sitt tänkande.

Vad har studenterna tillägnat sig i livet i stället för till exempel förmåga att tillgodogöra sig långa texter? Ebba Lisberg Jensen funderar.

– De är ganska hemma i världen, säger hon. Det är ingen stor sak för dem att resa långt bort. De är absolut inte inskränkta. Många är duktiga på att delta aktivt i våra diskussioner och ha synpunkter. Men deras allmänbildning är rätt ytlig. Oavsett om det gäller biologi eller slaveriets historia måste man börja från grunden för de har väldigt vaga förkunskaper.

– De kan snabbt förflytta sin uppmärksamhet mellan olika saker; jag vet inte om det är en kompetens eller oförmåga att koncentrera sig, svarar Hanna Enefalk på samma fråga. Kvicka i vändningarna är de, inget snack om det. Inte alls dumma i huvudet.

Thomas Fürth, forskningschef vid analysföretaget Kairos Future, har i flera decennier studerat vilka egenskaper och värderingar som utmärker olika ungdomskullar.

– Nittiotalisterna är en bildgeneration, säger han. Se till exempel på de krumelurer och glada gubbar som de använder i stället för ord för att uttrycka känslor. Vi kallar dagens unga för homo zappiens, för de zappar mellan olika världar, situationer och livsstilar.

I Kairos Futures senaste studie av 16–29 åringar i elva länder uppger nästan fyra av tio att de känner sig beroende av sociala medier. Av dem som beskriver sig som beroende anser sig omkring två tredjedelar ha problem med koncentrationen. Av de svenska ungdomarna i undersökningen uppger närmare hälften att de ägnar minst fem timmar om dagen åt sociala medier.

– De är väldigt duktiga på att ytligt anpassa sig till olika miljöer, säger Thomas Fürth. Baksidan är att de har bråttom, blir splittrade och tappar djup. Man kan se beteendet som en rationell anpassning till tidsandan, men i vissa situationer, som när de ska smälta längre texter eller skriva själva, är det ett stort problem.

Särskilt orolig är Thomas Fürth för hur denna utveckling ska påverka de humanistiska ämnena på högskolan. Dels för att behovet av ett välkalibrerat skriftspråk är störst just där, dels för att han misstänker att de svagpresterande studenterna i särskilt stor omfattning hamnar på just dessa utbildningar.

– De med bäst förutsättningar kanske söker sig någon annanstans, där chansen till toppjobb efteråt är större, säger han. Humaniora betraktas inte som nyttigt i den tidsanda vi har i dag. Det beklagar jag djupt. Jag är själv historiker i botten och anser att skickliga, engagerade historiker behövs ute i samhället.

Många i debatten beskriver övergången från gymnasium till högskola som en chock för studenterna. Sofia Ask, forskare vid Linnéuniversitetet, har studerat just den övergången.

– En del kommer rätt väl förberedda från gymnasiet – för andra blir det ett enormt glapp. Det beror helt på vad deras lärare valt att ta upp. De kursplaner som nu håller på att fasas ut har varit ganska luddiga. Läraren har kunnat studieförbereda sina elever mycket – eller låta bli.

Men nu sker en viktig ändring, poängterar Sofia Ask.

I de nya kursplaner som från och med i höst är fullt införda i gymnasiet har det tillkommit en kurs, Svenska 3, som är obligatorisk för den som ska läsa vidare på högskola. Den är studieförberedande, inriktad på just vetenskaplig text.

– De nya kursplanerna är konkreta, distinkta, de nämner genrer för första gången, säger Sofia Ask. Alla ska lära sig sådant som att skriva analyserande. Jag tror väldigt mycket på den här förändringen.

Vad säger studenterna själva? Essie Persson, 22 år, och Emma Ohlsson, 29 år, som pluggar sociologi vid Stockholms universitet, håller med om somliga påståenden i debatten, men ställer sig frågande till annat. Att steget från gymnasiet till högskolan var väldigt stort kan de bekräfta.

– Man måste lära sig att både skriva och tänka annorlunda, säger Essie Persson. Som tur var har jag haft personer runt omkring mig som kunnat hjälpa mig att komma in i det akademiska språket. På gymnasiet var skrivuppgifterna rätt simpla. En introduktionskurs i akademiskt skrivande hade varit bra.

– Jag tror att hur väl förberedd man är för universitetet beror på vilken gymnasieskola man går på, säger Emma Ohlsson. Min gymnasieskola kändes inte alls universitetsförberedande. Den hade inte heller speciellt mycket resurser, och vissa elever sökte till grannkommunen i stället just för att de ville gå i en bättre skola.

Hon, som gick ut gymnasiet för tio år sedan, har en helt annan bild av de yngre årskullarna på universitetet än vad som målas upp i debatten.

– Jag tycker snarare att nittiotalisterna och de yngsta åttiotalisterna är mer engagerade och seriösa än vad vi var i den åldern. De känns inte omogna, varken språkligt eller mentalt. Jag tror att de har behövt ta gymnasiet lite mer på allvar – det har blivit svårare att komplettera och läsa upp i efterhand. Vi hade mer attityden att det går att fixa senare på komvux.

Under vissa kurser på universitetet har Essie Persson och Emma Ohlsson bara haft någon enstaka föreläsning per vecka; resten av tiden har de förväntats studera på egen hand. Då gäller det att ha självdisciplin. Nog går det att stålsätta sig och plöja hundratals sidor akademisk litteratur när man måste, tycker Essie Persson. Men det vill till att koncentrationsförmågan är på topp, annars kör man fort fast. Så mycket annat i omgivningen pockar på uppmärksamhet.

– Något blippar till i telefonen eller datorn, och man blir nyfiken på vad det var. Jag försöker verkligen läsa litteraturen ordentligt, men jag tror att många skummar det mesta.

Påståendet att dagens studenter skriver eländigt eller obegripligt håller de inte alls med om.

– Det ingår ofta i kurserna att vi ska läsa varandras inlämningsuppgifter och jag tycker att de flesta ligger någonstans mellan hyfsat och utmärkt, säger Emma Ohlsson. Det är definitivt inget sms-språk.

– Däremot är vi många som har en fruktansvärd handstil, skrattar Essie Persson. Vi är verkligen inte vana att skriva för hand.

Emma Ohlsson och Essie Persson uttrycker sig nyanserat och artikulerat och verkar inte alls stämma in på beskrivningen av språkligt handikappade studenter. Det är väldigt svårt att tro att den B-uppsats de just lägger sista handen vid skulle vara en språklig katastrof. Men det illustrerar egentligen bara det vi redan vet: att studenterna inte är en homogen grupp. Den stora frågan är ju hur generaliserbara debattens larm är. Har läs- och skrivförmågan hos Sveriges studenter generellt rasat på några få år? Eller beror debattörernas upplevelser på att andelen språkligt svaga studenter har ökat på enskilda utbildningar?

”Det vore bra med lite siffror, svart på vitt.” Så säger både de mest oroade och de som tycker att debatten fått en alltför alarmistisk ton. Men det finns dåligt med statistik om högskolestudenters läs- och skrivförmåga. Däremot finns de internationella mätningarna PIRLS och Pisa, om läsförmåga hos 10- och 15-åringar. Ur dem kan man utläsa att Sverige länge har legat i topp men att en långsam försämring skett, och att den accelererat de senaste åren. Det stora tappet skedde dock så nyligen att det inte borde märkas på högskolan än, säger Caroline Liberg, professor i pedagogik vid Uppsala universitet.

– De som går på högskolan nu är de som gjorde rätt bra ifrån sig i Pisa och PIRLS, säger hon. Jag är orolig för hur det kommer att gå med de grupper som kommer till högskolan om fem tio år. De är inte alls lika starka.

Svenska ungdomars skrivförmåga betygsätts i gymnasiets nationella prov, och dessa visar inte på någon negativ utveckling, poängterar Eva Östlund-Stjärnegårdh, huvudansvarig för gruppen för nationella prov i svenska vid Uppsala universitet.

– Betygen på de uppsatser som gymnasisterna skriver som nationellt prov i svenska har varit anmärkningsvärt stabila sedan starten 1996, säger hon. Jag tror att vi kan säga rätt säkert att det inte beror på betygsinflation, eftersom vi vet att den främst drabbar ämnen som inte har nationella prov.

En enda tydlig förändring kan Eva Östlund-Stjärnegårdh säkert säga att hon ser över tid: de svaga eleverna producerar mer text i dag än för femton år sedan.

– Alla skriver faktiskt numera. Det händer inte längre att vi bara får in fem krampaktigt skrivna rader. Det är viktigt att alla skriver. När en elev producerar texter av olika slag har man i alla fall fått ett underlag att bedöma och diskutera.

Bristen på statistik om studenterna kommer att lindras i höst då den stora internationella studien PIAAC publicerar sina resultat. PIAAC undersöker läs- och räknekunskaper i åldrarna 16–65 år i drygt 20 OECD-länder, berättar Erik Mellander, docent vid Uppsala universitet och ordförande i den svenska expertgruppen för PIAAC. Eftersom en liknande undersökning gjordes på 1990-talet, blir det dessutom möjligt att se hur färdigheterna har förändrats över tid. Då får vi veta hur det är ställt med läsförmågan hos både studenterna och deras oroade lärare.

Anders Nilsson är vetenskapsjournalist.