Så får sagan liv

Elsa Beskows barnböcker lämpar sig särskilt väl att läsa högt tillsammans, och Sagan om den lilla lilla gumman innehåller bland annat ett drag som utmärker en god högläsningstext: upprepningar.

Genom tiderna har de berättelser som överförts muntligt – från person till person, från generation till generation – präglats av upprepningar. Troligen som stöd för minnet. Elsa Beskows Sagan om den lilla lilla gumman är också ursprungligen just en muntlig ramsa, som hon själv hörde som liten flicka.

Och högläsningstexter befinner sig just där, mitt emellan muntligt och skriftligt. Det är litterära texter, men innebär samtidigt en gemenskap där man kan avbryta läsningen för frågor och samtal. Då spelar språket en alldeles särskild roll, menar Anne-Marie Körling, lärare och författare till Den meningsfulla högläsningen.

– Det skrivna ordet blir så distinkt när det uttalas högt, och den som lyssnar får en förståelse för hur texten ser ut, säger hon.

Aili Lundmark, doktorand i nordiska språk vid Uppsala universitet, har studerat Elsa Beskows språk ur stilistisk synvinkel i en färsk antologi, Det skönlitterära språket. Förutom upprepningarna har hon också funnit en hel del annat som är typiskt både för Elsa Beskow och för talat språk. Bland annat använder Beskow många och, men och andra konjunktioner, bindeord, särskilt i början av meningar: ”Och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen. Men kanske ändå att han kom hem till slut.”

I sin studie har Aili Lundmark tittat på fyra bilderböcker och fyra berättelser av Elsa Beskow. I dessa har hon bland annat räknat konjunktionsinledda meningar, och jämfört resultaten med andra småbarnsböcker. Och just att inleda meningar med konjunktioner gör en text extra högläsningsvänlig.

– Det är ett muntligt drag som skapar ett flöde. Det kopplar ihop meningarna, så att sammanhangen blir extra tydliga, säger Carin Östman, som är lektor i nordiska språk vid Uppsala universitet och redaktör för Det skönlitterära språket.

Carin Östman pekar på samma drag i äldre texter som är kopplade till en muntlig tradition:

– I Bibelns skapelseberättelse finns det många meningar som börjar med Och.

I Bibel 2000 kan man till exempel läsa:

”Gud sade: ’Ljus, bli till!’ Och ljuset blev till.”

Man skulle kunna tro att det är lättare att läsa korta meningar högt, men faktum är att Elsa Beskows meningar ofta är relativt långa, menar Aili Lundmark. Som den här i Sol-ägget: ”Hon tänkte säga: det är bäst att kläcka ut det i vattnet, men i detsamma kom hon att tänka på hur solungen skulle fräsa, när den kläcktes ut i vattnet, och därför skrattade hon så mycket hon orkade.”

De långa meningarna innehåller ofta flera så kallade makrosyntagmer, det vill säga flera satser av självständig karaktär – huvudsatser. Det händer alltså mycket i en och samma mening, vilket gör att läsaren, eller åhöraren, leds vidare i berättelsen direkt.

Detta är ett drag som också finns i Astrid Lindgrens texter.

– Astrid Lindgren är också jättelätt att läsa högt, även om det i hennes sagor kan finnas långa till synes krångliga meningar med många bisatser, säger Carin Östman.

Se bara på detta långa exempel ur Nils Karlsson-Pyssling flyttar in: ”Geléskålen var snart fylld med rent, varmt vatten, en bit av en gammal trasig frottéhandduk blev ett härligt badlakan, och även om de skvalpade ut en hel del vatten i trappan, så räckte i alla fall det, som var kvar, att bada i.”

Sådana meningar skapar ett flöde som i tal är lätt lyssna på, men kanske inte helt enkelt att läsa för sig själv. Det händer alltså något i själva överföringen, när man läser texten högt – det behövs ett mellanled för att texten ska bli lätt.

Andra saker som hör till vanligheterna i böckerna är utrop, ”Schas katta!”, och tilltal: ”Ifall du någon gång i vinter skulle råka få en apelsin som är lite torr, så ska du inte bli ledsen, för tänk om det är just den apelsinen, som älvan sugit lite saft ur!” Dessa tjänar till att exempelvis göra dialogen tydlig, och skapa en relation mellan läsaren och texten.

I Beskows språk hittar man också många satsflätor, där hon alltså väljer att betona något genom att sätta det först i en mening: ”Det tyckte glada grodan lät så löjligt, att han (…)”. Man hittar även många meningar med dubbel satsdel, där subjektet upprepas: ”Olle, han gick där och längtade.”

Här finns också en hög frekvens av verb och adverb, som dels bidrar till att texten blir aktiv, dels anses som ett typiskt talspråksdrag. Skriftspråk innehåller oftare exempelvis fler prepositioner och adjektiv än talat språk.

En text som är avsedd att läsa högt, klarar sig alltså långt ifrån med en bra berättelse. Den är beroende av en särskild stilistik, vilket visas i Det skönlitterära språket. Där bidrar även Carin Östman med en granskning av Selma Lagerlöfs lättflytande högläsningsspråk i Kejsarn av Portugallien. Ett språk som även det bär tydliga spår av muntliga berättartraditioner, som dubbel satsdel: ”barnet, det ville han inte lämna ifrån sig”; indirekt anföring, ”Kanske det inte var något fel på honom, när allt kom omkring?” och tretal, ”varmt och mjukt och inrullat”.

– Fokus i svenskundervisningen har hittills varit på innehållet, men vi språkvetare kan komplettera litteraturvetarnas aspekter, säger Carin Östman.

Utöver de nämnda dragen spelar rytmen i texten en framträdande roll. Kanske särskilt för små barn, tror Susanna Ekström, litteraturpedagog som arbetat med högläsning i flera olika projekt.

För de yngsta kan element som upprepning, rytm och frasering vara viktigare än en logisk och begriplig historia. Susanna Ekström framhåller författaren och högläsningsentusiasten Lennart Hellsings böcker som lyckade exempel.

Lennart Hellsings språk kännetecknas av en rytmisk lek med ord och ljud, och vissa av hans berättelser – som Daniel Doppsko – skrevs först för att framföras muntligt i radio. Den handlar om Daniel som seglar i väg i sin byrå: ”Jag hade en sån där riktigt stor gammal byrå, ett skåp nästan, en garderob nästan, full av en massa lådor”. Seglatsen är nödvändig eftersom stan är översvämmad: ”Du undrar kanske hur det kom sig att halva Sålunda, eller mer, ligger under vatten? Jo det var såhär: Peter Palsternack, ni vet, han har ett hus här, men så en dag reste han på semester”.

Även val av tempus kan ha betydelse för att locka lyssnaren. Anslaget Det var en gång fungerar utmärkt. Här får man reda på att någonting har hänt i dåtid, men avstampet är här och nu. Det fungerar också bra att växla mellan tempus, som Elsa Beskow gör i Sol-ägget. Här skiftar hon mellan preteritum och presens: ”Och när hösten kom följde älvan med trasten till sollandet. Där springer hon nu omkring så lycklig i solskenet.”

– När man gör på detta vis dras läsaren in ännu mer i historien, säger Carin Östman.

Anne-Marie Körling pekar på de drag från folksagotraditionen som syns i Elsa Beskows sagor. Hon har i sin undervisning också läst allt från Tomas Tranströmer till Alfons Åberg, och menar att nivån för yngre barn egentligen inte spelar så stor roll.

Susanna Ekström framhåller att varken bilderboken eller högläsningen har någon övre åldersgräns. Hon nämner Shaun Tan som exempel på en bilderboksskapare som utmanar läsare i alla åldrar. Han har gjort ett flertal poetiska historier om tunga ämnen, som Det röda trädet om depression:

”mörkret tynger ner dig
ingen förstår
världen är en döv maskin (…)”

eftersom högläsningens särart ligger i just gemenskapen – att barnen får hjälp in i berättelsens värld – är det viktigt att barnen får vara medskapande. Det är viktigt att bilderböckerna bjuder på luckor och möjliga tolkningar där barnet kan fylla på med egna erfarenheter och kunskap. Allt bör inte vara nedskrivet och gestaltat i bild.

Anne-Marie Körlings elever bad henne en gång att högläsa Tvillingböckerna: Francine Pascals lättillgängliga böcker om tvillingarna Jessica och Elizabeth och deras tonårstillvaro. Det är en bokserie på över hundra böcker, som ofta anklagas för att vara både ytliga och illa skrivna. Och varken Anne-Marie Körling eller hennes elever gillade att höra dem.

Så Anne-Marie bytte till Ronja Rövardotter, en bok eleverna inte riktigt mäktade med på egen hand:

– Det var mycket mer uppskattat! Eleverna tyckte att det jag högläste skulle vara mer komplicerat och innehålla fler aspekter än de böcker som de brukar läsa själva. ”Det ska vara buskar och träd och vinden som går när du läser, allt det där som inte vi orkar läsa själva”, sa de.

Med högläsning kan man alltså peka framåt, till barnets framtida läsning.

Det finns också tecken på att högläsning kan bidra till en bättre språkkänsla, större ordförråd och ökad läslust. Andra effekter är att fantasin, empatin och kreativiteten utvecklas. Men Carin Östman påpekar att det är svårt att bevisa exakta orsaker till språkutvecklingen, och att film eller inlästa sagor säkert kan bidra på samma sätt som högläsning.

– Men det är klart, är man i åldern att man snart kan börja läsa själv, så hjälper högläsning säkert att utveckla språkkänslan.

Både hon och Anne-Marie Körling menar emellertid att det egentligen inte spelar någon roll – man ska inte tänka nytta när man högläser.

– Tänk inte på att barnet ska bli professor i litteratur, utan se till att vara här och nu med barnet, säger Anne-Marie Körling.

Det finns gott om verk som är fantasifulla både i handling och språk och därför lämpar sig att läsa högt. Men i princip fungerar vilken historia som helst – så länge du själv gillar den:

– För barn och unga är det viktigaste att du tycker om

Det du läser: att det väcker ditt eget engagemang. För det hörs i din röst, säger Anne-Marie Körling.

Johanna Westlund är frilansjournalist.