Så blev svenskarna efternamnsbytare

Varje efternamnsbyte är unikt och skälen skiljer sig från person till person. Men det finns mönster. Under 1900-talets första hälft var det vanligt att personer bytte efternamn för att deras son-namn orsakade förväxlingar av olika slag. Det kunde vara post som kom till fel adressat, att man blandades samman på arbetet och fick sin namnes lön eller pension, eller att man felaktigt kallades in till militärtjänstgöring bara för att man delade för- och efternamn med en annan person.

Under senare delen av 1900-talet blev dessa orsaker allt ovanligare och i stället tog personer nya efternamn i samband med olika livsförändringar som skilsmässa och byte av arbete. Det blev också allt vanligare att gifta par markerade sin samhörighet genom att nybilda ett efternamn som var unikt för just dem.

Ett annat skäl för namnbyte som var vanligt i början av förra seklet, men som inte alls före­kom under 1900-talets slut, var att det namn man använde i vardagen var ett annat än det som stod i folkbokföringen. Detta var vanligt framför allt under 1940-talet och det hände att myndiga personer blev varse om deras ”riktiga” efternamn först när de begärde ut intyg från pastorsexpeditionen. Från 1980-talet och framåt förekommer inte denna typ av anledning alls.

Skiftande skäl till efter­namns­byte under det senaste seklet måste tolkas i ljuset av olika samhällsförändringar. De nu fem vanligaste ­efternamnen – Andersson, Johansson, Karlsson, Nilsson och ­Eriksson – är desamma som de var på 1950-talet, då de bars av strax över 21 procent av Sveriges befolkning enligt en utredning från 1957. Dessa och andra vanliga efternamn orsakar dock inte längre förväxlingar i samma utsträckning som på 1940-talet.

I min forskning har jag koncentrerat mig på efternamnsbyten som görs via en ansökan till en myndighet. Svenska myndigheter har under 1900-talet och det tidiga 2000-talet troligen hanterat hundratusentals ansökningar om sådana byten. En förklaring till det höga antalet kan vara den generösa lagstiftning som underlättat namnbyten i över ett sekel, men det kan inte vara hela förklaringen.

I min avhandling Perspektiv på efternamnsbyten söker jag med ett samhällshistoriskt ­perspektiv svaret på varför personer bytt efternamn genom att undersöka motiveringar i ansökningar om efternamnsbyte från ett urval av år mellan 1925 och 2015.

Jag undersöker också var­ifrån namnbytarna hämtade de efternamn de önskade byta till. Många byter till ett efternamn som funnits tidigare i släkten, men jag fokuserar på de efternamn som är nya och unika, så kallade nybildade ­efternamn. Särskilt under decennierna kring 1900-­talets mitt var det alltså många som bytte bort sina son-namn till sådana nybildade efternamn, exempelvis skapades drygt 21 000 efternamn bara ­mellan 1941 och 1946. Under hela 1900-talet fram till i dag överstiger antalet nybildade efternamn troligen 100 000.

Antalet efternamn som används har alltså ökat avsevärt i avtal. Även om de allra vanligaste efternamnen är mer eller mindre desamma är det en mindre andel av befolkningen som bär just dessa namn. Det är ett skäl till att förväxlingar av det slag som ofta inträffade under tidigt 1900-tal numera är sällsynta. En annan anledning kan vara ­införandet av personnummer. Dessa gjorde under slutet av 1960-­talet att myndigheter och företag inte längre behövde förlita sig på personers namn, yrke och bostadsort för att särskilja personer i sina register. Det var alltså inte längre ett problem att skicka rätt lönecheck till alla de Andersson­ med samma förnamn som arbetade på ett företag.

Ett annat skäl kan vara förändringar i det svenska tilltalsskicket. Från 1960-talet och framåt gör du-reformen att tilltal med titel ihop med efternamn blir allt ovanligare och i stället tilltalas personer med förnamn eller du, precis som Bror Rexed i rollen som ny generaldirektör 1967 uppmanade sina med­arbetare på Medicinalstyrelsen att göra. Efternamnet fick helt enkelt en mer tillbakadragen roll i människors dagliga interaktion och det bör då ha orsakat färre förväxlingar bland till exempel alla fröken Svensson.

Men hur var det då med alla dessa personer som plötsligt upptäckte att de bar ”fel” efternamn i folkbokföringen? I dagens digitala värld, där den som vid flygbokningen råkar stava sitt namn på ett annat sätt än vad som står i passet riskerar att inte släppas ombord, framstår det som främmande att en vuxen person inte kände till sitt namn i folkbokföringen. Någon kunde där exempelvis ha namnet ­Andersson, men under uppväxten, skoltiden och yrkeslivet ha använt ett annat, till exempel Bergström.

Det var troligen inte ovanligt att präster, av gammal vana, i folkbokföringen skrev in nyfödda pojkar med faderns efter­namn plus -son under första halvan av 1900-talet. Så hade man ju gjort i århundranden. Under det tidiga 1900-talet började dock alltfler efternamn, eller släktnamn som man sa på den tiden, gå i arv. Anders Bergströms son skulle alltså heta Bergström, och inte Andersson, men genom prästens misstag blev efternamnet i folkbokföringen det senare. Detta misstag försökte alltså många rätta till genom att ansöka om ett efternamn de faktiskt redan använde.

Att folkbokföringen hade en annan stavning av namnet förekom också. Förbättrade ­rutiner för folkbokföringen under 1900-talets senare del minskade troligen dessa problem och det är sannolikt förklaringen till att denna typ av skäl för namnbytet försvinner.

För den som bytte till ett efternamn som personen i praktiken redan bar var det inte svårt att veta vilket namn man skulle ansöka om. För andra, som främst ville bli av med sitt alltför vanliga efternamn, kan det ha varit svårare. Särskilt svårt var det antagligen för dem som inte hittade något lämpligt efternamn i släkten, utan behövde skapa ett nytt efternamn.

Lyckligtvis fanns det hjälp att få. Under åren 1921–79 gav svenska staten ut sex så kallade namnböcker med efter­namnsförslag innehållande samman­lagt cirka 170 000 förslag på nya efternamn. I dessa kan man finna ännu lediga efternamn som exempelvis de nybildade Agnaskog, Pellmosse och Simmerlid i den populära namnboken från 1940. I den mindre populära namn­boken från 1939 ges exempel på ortnamn som är lämpliga som efternamn som Faxälven, Öbacka och Brattsele. Varför staten använde skattemedel för att utarbeta förslag på nya efternamn förtjänar en liten utvikning.

Släktnamnsförordningen från 1901 var den första svenska regleringen av hur personer fick anta nya efternamn. Den föreskrev att de efternamn som redan fanns skulle skyddas från att bäras av någon som inte hade släktmässig anknytning till det. Nybildade efternamn fick inte heller ”väcka anstöt”. För att fastställa detta behövde den som under den här tiden ville byta efternamn ansöka till länsstyrelsen, till skillnad från tidigare då man endast behövde gå till prästen och be att få ett nytt efternamn inskrivet i kyrkoboken.

De tjänstemän som under 1900-talets första decennier skulle avgöra om ett nybildat namn skulle godkännas eller inte, skulle i språkligt hän­seende alltså endast beakta om namnet kunde väcka anstöt eller inte. Hur namnet i övrigt var bildat behövde man inte bry sig om. Nya namn som skulle godkännas kungjordes enligt släktnamnsförordningen i landets tidningar.

Det dröjde dock inte länge innan språkvetare och andra började reagera mot hur nybildade efternamn var utformade och under 1910- och 1920-talen debatterades efternamnsfrågan livligt i dagspressen. Den förhärskande synen var att de efternamn som länsstyrelserna godkände antingen hade alltför tillkrånglad stavning eller att namnen inte hade bildats med svenska språket som grund och därför såg ”utländska” ut.

Den mest inflytelserika debattören var Uppsalaprofessorn i nordiska språk Adolf ­Noreen. 1918 skrev han ett brev till regeringen där han före­slog att beslut angående nya efternamn skulle centra­liseras och att det skulle utarbetas en bok med förslag till lämpliga nya efternamn. Det blev som Noreen ville. 1919 började regeringen fatta beslut i efternamnsärenden och 1921 utkom den första namnboken, med cirka 15 000 nya efternamnsförslag, bland annat utformade av Noreen själv.

Förslagen i Noreens namnbok är av olika slag. Det finns rikligt av de så vanliga ”naturnamnen” som exempelvis Aspmyr och Stenfjäll. Noreen gav också flera förslag på yrkes­titlar som lämpliga efternamn som Filare och Tröskare. Namnboken innehåller även namnförslag där man till ett befintligt efternamn lagt till -sson som Valbergsson och Hedbergsson.

Svaret på varifrån alla nya efternamn kom kan alltså besvaras med att många hämtade sina nya efternamn från dessa namnböcker, men bara delvis. Namnbytarnas efterfrågan på nya efternamn var dock, särskilt under 1930- och 1940-talen, så stor att statens namnförslag inte räckte till och det växte därför fram en privat marknad som utarbetade efternamnsförslag.

I folkmun kallades de företag som sålde efternamnsförslag för namnbyråer. Dessa företag, med namn som Namncentralen och Svenska släktnamn, är troligen inte allmänt bekanta i dag. För 80 år sedan var det annorlunda. Då bör den genomsnittlige tidningsläsaren ha stött på dem i annonser i var och varannan tidning. Det var nämligen då namnbyråerna hade sin blomstringstid.

Namnbyråerna var små företag med en eller ett par anställda. Affärsidén var att sälja egna efternamnsförslag och att agera ombud för att hjälpa efternamnsbytare med det något krångliga ansöknings­förfarandet till rege­ringen. I annonserna fick den potentielle efternamnsbytaren veta att namnbyrån saluförde egna efternamnsförslag, troligen i kontrast till de statliga. Namnbyråerna fanns framför allt i Stockholm, där ett tiotal företag verkade, men även i Borås, Göteborg och Malmö fanns namnbyråer. De första namnbyråerna började sin verksamhet under 1910-talet och någon gång under mitten av 1970-talet lade den sista ner sin verksamhet.

Det var populärt att ­anlita namnbyråer, framför allt under 1940-talet. Eftersom namnbyråerna sålde egna namnförslag fanns det ingen risk för att namnet redan var upptaget och det var då troligare att ansökan blev godkänd. Namnbyråernas förslag skiljde sig i stort inte från statens namnförslag. De var samman­satta efternamn med inspiration från naturen. På en punkt skiljde sig dock namnen åt, nämligen vilka ord som ingick i namnen. Ett sådant ord är heim som ingick i en del av namn­byråernas förslag, men som inte finns i statens namnböcker.

I min avhandling visar jag att det 1945 var fler som hämtade sina namn från namnbyråer än från de statliga namnböckerna. Den populäraste namnbyrån, Namncentralen, stod ensam för cirka en tredjedel av de drygt 1 300 ansökningarna om nybildat namn samma år och de allra flesta av namnen i dessa ansökningar var byråns egna. I en annan undersökning visar jag att Namncentralen under en enda regeringskonselj fick 49 efternamn godkända, samtliga var byråns egna förslag, varav en del namn bärs ännu i dag. Med tanke på att det hölls regeringskonselj en gång i veckan, och att det fattades beslut om efternamnsbyten vid de flesta av dem, kan vi få en fingervisning om i vilken utsträckning dessa namn­byråer har påverkat det svenska efternamnsskicket.

Många av namnbytarna hämtade alltså sina namn från statliga och privata listor med namnförslag. Men skapade inte några namnbytare sina namn på egen hand?
Jo, under den senare delen av 1900-talet och det tidiga 2000-talet hämtar en allt mindre andel av namnbytarna sina namn från olika typer av listor och skapar i stället egna efternamn. Svaret på varför det förhåller sig så kanske kan sökas i en ökad strävan under senare tid att uttrycka sin identitet även med efternamnet. Ett namn som man har skapat själv kanske känns bättre än ett som någon annan skapat.

Den som om 100 år undersöker efternamnsbyten gjorda 2025 kanske tolkar skälen för namnbyte och nyskapande av efternamn i ljuset av informations- och kommunikationsrevolutionen de senaste decennierna. Människor i Sverige kommer troligen fortsätta byta efternamn till sådana de skapat själva. Vad detta får för konsekvenser för svenskt efternamnsskick får framtiden utvisa.

Johan Hedberg är doktor i nordiska språk vid Uppsala universitet.