Rötterna till orden

I läran om ordens ursprung – etymologi – finns alla möjligheter att gå ned sig hur djupt som helst. Varför heter det till exempel barnhem? Tja, det är väl ett slags hem där det bor barn. Pippi Långstrump är till exempel inne på det spåret när hon förklarar för poliserna Kling och Klang varför hon inte ska tvingas flytta från Villa ­Villekulla till ett barnhem.
Varför heter det barn, då? Här går det att ana att ordet hänger ihop med bära. Ett barn är ju något man har burit på i nio månader. Det är kanske inte helt genomskinligt, men det är i alla fall begripligt när man får det påpekat för sig.
Men varför heter det hem? Vill man undvika ansträngning kan man alltid dra till med att ”så har det alltid hetat”, men så lätt ­kommer man inte undan. På de ­forn­nordiska språken hette det heim (eller heimr, om man vill ha det som brukar anges som uppslagsform, ­nämligen grundformen nominativ singular). På fornisländska kan heimr betyda ’värld’, som i de mytologiska regionerna Jǫtunheimr och Niflheimr, och på modern isländska finner vi heimsmeistaramót ’världs­mästerskap’. Den från svenskan bekanta betydelsen av ordet fanns och finns dock även i isländskan. Fara heim betyder till exempel ’åka hem’.

Där tar det förstås inte slut. Heter det heimr på fornnordiska gissar språkhistorikerna att det hetat haimaz på urgermanska – moderspråk även till tyska, nederländska, engelska och gotiska. Det är inte så krångligt, men nästa steg bakåt i tiden är lite mer hisnande. Vi hamnar nu kanske 6 000 år tillbaka i tiden, i urindoeuropeiskan – som är moderspråk till många av de språkfamiljer som finns i Europa och Indien och däremellan. Det indoeuropeiska ursprunget till hem antas vara adjektivet ḱói̯mos med en betydelse i stil med ’hemlik’. Detta kan i sin tur delas upp i det grammatiska elementet -mos och en form av verbstammen ḱei̯- som kan betyda unge­fär ’ligga’ eller ’bebo’. Denna ordrot känns igen i latinets ­civis ’medborgare’ och lettiskans sieva ’hustru; kvinna’.

Där börjar det kanske kännas lite snårigt. Vi kan dessutom notera att isländskan av heim har bildat ­adjek­tivet heimskur, som betyder ’obegåvad; dum’. Den som var korkad hade helt enkelt inte sett ­mycket av världen utanför hemmet. Denna betydelse av ordet fanns även i fornsvenskan, men i ­dagens svenska betyder hemsk snarare ’obehaglig’. Dessutom fungerar hemskt som en allmän förstärkare i konstruktioner som hemskt trevlig.
Hur vet vi detta? Och hur hänger det ihop?
Mycket kan hända på 6 000 år, och det kan vara klokt att dela upp förändringarna i tre grupper. Låt oss ­kalla det fonologiska, grammatiska och semantiska förändringar. Till denna ekvation bör vi också lägga att ord förändras när de lånas mellan språk.
De fonologiska förändringarna – som har med språkljuden att göra – har fått den grundligaste behandlingen av språkhistoriker. I de nordiska språken är det ofta ganska lätt för en lekman att orientera sig. Ljudförändringarna som drabbat vit, danska hvid, (ny)norska kvit och färöiska hvít(ur) är inte större än att vi oftast lyckas genomskåda dem. Även tjur, isländska þjór och danska tyr går ganska lätt att identifiera som kognater – ord som går tillbaka på samma rot i ett äldre språkstadium.
Jämför vi danska ord som kaste och gade med sina svenska motsvarigheter kasta och gata kan vi ana både ett och två mönster, även om vi inte alltid omedelbart kan avgöra vad som är originalljud och vad som är nymodigheter.

Man kan säga att svenskan är innovativ i början av ordet och arkaisk i slutet, medan förhållandet är det omvända i danskan: så är det till exempel i gök (där g uttalas som j) och gøg (med hårt g) samt i skit (med sj-uttal) och skid (med hårt k).
Hur vet vi att det är ­svenskan som ändrat i början och danskan i slutet? En lite fuskig genväg är att snegla på den ur stavningssynpunkt konservativa isländskan, där vi finner gauk(ur) (med hårt g) och skít(ur) (med hårt k). Av detta kan vi dra slutsatsen att orden uttalades ungefär gauk och skiit både av Erik segersäll, som var svensk kung på det sena 900-talet, och av Gorm den gamle, som var kung i Danmark under tidigt 900-tal.
På samma sätt kan vi göra med svenska kasta och danska kaste. Isländskans kasta antyder att svenskans uttal är lite mer ursprungligt än danskans. Likadant är det med gata/gade. Det heter gata på isländska, så vi kan ganska tryggt gissa att t och -a är mer ursprungligt än d och -e.

På 6 000 år kan förändringarna bli mer oöverskåd­liga. Visserligen är det indo­­euro­peiska múh₂s inte så olikt danskans mus, men sådan likformig­het över tid är att betrakta som undantag. Armeniskan har, i och med sina många radi­kala ljudutvecklingar, blivit ett populärt jämförelseobjekt för språkhistoriker. Indoeuropeiska septḿ̥ har exem­pelvis utvecklats till svenska sju och armeniska յոթ (ungefär ”jått”); indoeuropeiskt pénkʷe ger svenska fem och armeniska հինգ (ungefär ”hingg”).
Att vi tror oss veta hur saker en gång har uttalats beror på en väv av ledtrådar. Ta till exem­pel lek och lök, två ord med ”raka” vokaler, monoftonger, samt norska leik och lauk, med diftonger, två vokaler i samma stavelse. Hur vet vi vilken version som är mest ursprunglig?
Vi kan åter åberopa isländskan, som har leik och lauk, och är vi inte nöjda med det kan vi dra till med tyska Leich och Lauch. Är vi fortfarande lite osäkra vänder vi blicken mot finska leikki och laukka, som av allt att döma är in­lånade från någon äldre form av svenska eller nordiska. Det är svårt att få ihop det pusslet utan att anta att diftongerna ei och au är äldre än monoftongerna e och ö i dessa ord.
Det vi gör är alltså att jämföra först närbesläktade språk, sedan mer avlägsna språk – och ibland, när vi har tur, lånord i obesläktade språk – för att därigenom rekon­struera allt äldre språkstadier.
Om vi går bakåt från ok (bäranordningen) och danska åg, och jämför dessa med engelska yoke, nederländska juk och tyska Joch, går det att dra slutsatsen att ordet i urgermanskan bör ha börjat med ett j-ljud. Sedan noterar vi vidare att kymriskan i Wales har iau, lettiskan har jūgs, tjeckiskan jho, gammalgrekiskan ζυγός (zugós) och italienska giogo, vilket kommer från latinets iugum. Detta sammantaget gör att man har vågat sig på att föreslå att ’ok’ på urindoeuropeiska hette i̯ugóm, och därifrån räknar vi framlänges till ett urgermanskt jukã.
 
Det är inte bara uttalet som driver iväg med tiden. Även grammatiska förändringar gör att de synliga släktbanden tunnas ut.
I modern svenska heter det enligt ordböckerna (en) rabar­ber och (en) braxen. Många säger dock rabarb, eftersom -er har tolkats som en plural­ändelse, och brax, eftersom -en har trotts vara en bestämdhetsändelse. Samma sak verkar ha hänt med det gamla ḱói̯-mos, där avlednings­ändelsen m i något skede hoppat över till och fastnat på stammen, vilket alltså gett dagens hem/home/hjem.
En sådan process brukar kallas för reanalys. Ett annat exempel är när det persiska ­ordet nârang ’apelsin’ ­lånades in i romanska språk. På spanska heter det naranja, men i italienska och franska omtolkades den inledande konsonanten som en del av en obestämd artikel (una/une) och klipptes därför bort från ordet så att det nu heter arancia respektive orange. I portugisiska hände samma sak, men i gengäld fastnade en gammal bestämd artikel på ordet, så att det nu heter laranja där.

Sådant här händer mest hela tiden, särskilt i barnspråk, men det krävs rätt mycket för att det ska slå igenom i vuxenspråket. Ett av mina barn gjorde till exempel en reanalys av mitt rum till mitt trum. I frasen mitt trum gick det visserligen knappast att urskilja att han flyttat på ordgränsen, men när han sa sovtrum var det uppenbart. Ett liknande fall orsakades av mitt uttal av för nåt som fnått. Jag kunde säga ”va vill du ha fnått”, varvid detta fnått tolkades av gossen som ett sammanhållet ord. Därför kunde han svara ”ja vill ha fnått gott”.
 
Sedan finns det förstås också helt normala gramma­tiska förändringar som på­verkar hur orden ser ut. Ord böjs på nya sätt, bildar sammansättningar och genomgår avledningar. Dessa påverkar i sin tur uttalet. Det avslutande s:et i lettiska jūgs ’ok’ har inte funnits där från början, utan är en böjningsändelse som tagits över från andra ords böjningsmönster. Sammansättningen badstuga har slipats ned till bastu, huvudkläde har blivit huckle. Av heim/hem har vi via avledning bildat det nya verbet hämta. I danskan har uttalet av m påverkats av att stå bredvid t, med resultatet hente – där det synliga släktskapet med hjem är rätt så grumligt.
På några årtusenden läggs sådana grammatiska förändringarna till de fonologiska så att det blir svårare och svårare att se vilka ord som hänger ihop med varandra. Vi kan exemplifiera med det svenska arvordet vatten samt de grekisk- och latinbaserade lån­orden hydraulisk och ondulera, som alla förmodligen inne­håller den indoeuropeiska roten u̯ed-, men som genom diverse utvecklingar nu är fullständigt olika varandra.
 
Och då kommer vi fram till de semantiska förändringarna, som har med ­betydelsen att göra. En något yngre, men nu vuxen, av mina söner tycker att kirra betyder ’köpa’, medan jag tycker det ­betyder ’fixa’ i allmänhet (vilket förstås även kan täcka att köpa något). Själv har jag svårt att använda ordet skuldror om axlarna. För mig betyder skuldror i princip ’skulderblad’. Jag kanske råkar ha fel på den här punkten, men det är i alla fall ett bra exempel på betydelseglidning.
Ett annat exempel är bak, som i Svenska Akademiens ordbok (där det aktuella bandet trycktes 1898) anges kunna betyda såväl ’rygg’ som ’rumpa’, men i dag betyder det väl för de flesta endast ’stuss; gump’. I den mer konservativa isländskan betyder dock bak alltjämt ’rygg’.
 
Ett fint exempel på vad som kan ske med ett ord efter några tusen års diverse förändringar finner vi i det urgermanska hlahjanã, som betyder ’skratta’. Den ursprungliga betydelsen är bevarad i tyska lachen, engelska laugh och norska le, men det moderna svenska le betecknar som bekant en mer återhållen glädjeyttring. Jämför man sedan hela den indoeuropeiska familjen blir pusslet ibland svårare att lägga, men på det stora hela är vi rätt säkra på att indoeuropeiskan är en historisk realitet.
Indoeuropeiskan antas som sagt ha talats för kanske 6 000 år sedan, men det är ingen som tror att detta språk saknade föregångare. Går man längre tillbaka än så grumlas dock bilden av alla sådana förändringar som här har räknats upp, varför försöken att rekonstruera så kallade makrofamiljer anses utsiktslösa av de flesta forskare.

Några hoppfulla språkvetare försöker förstås ändå. En av flera föreslagna makrofamiljer kallas nostratiska, som bland annat skulle omfatta indo­europeiska och uraliska, en språkfamilj där vi hittar bland annat finska. An­hängarna av nostratiska åberopar att ordparen vatten och finska vesi (i böjd form vettä) samt namn och nimi är påtagligt lika både till uttal och betydelse, vilket enligt dem beror på ett gemensamt ursprung för 12 000 år sedan eller så.

Här får jag väl ansluta mig till de tråkmånsar som hävdar att det i stället antingen rör sig om urgamla lån mellan språkfamiljerna eller att likheten beror på ren slump. Kanske får vi nöja oss med att ha tagit oss ända ned till urindoeuropeiskan, men det är onekligen en lockande tanke att gräva sig ännu djupare.

Martin Persson är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet.