Politik väckte hebreiskan

"Återupplivandet av hebreiskan är ett unikt fenomen. Det finns inga motsvarande exempel på språk som så snabbt har gått från att bara användas i religiösa sammanhang, till att bli modersmål för miljontals människor", säger Liora Halperin, som är historiker och skriver på en avhandling om politiken bakom hebreiskans renässans.

Den drygt 3 000 år gamla hebreiskan talas i dag av nio miljoner människor, främst av judar i Israel, där hebreiskan är ett av två officiella språk. Tel Avivs boklådor är fullpackade med böcker på hebreiska, och det är svårt att tro att språket fram till för bara hundra år sedan var  i stort sett utdött. Åtminstone som talspråk.

- När judarna inte hade någon egen stat anpassade de sig till de samhällen de levde i. Oftast talade de judiska dialekter av sina nya hemländers språk, säger Liora Halperin.

Nu var det förstås aldrig så att hebreiskan dog ut helt. Judarna behöll sina heliga texter på hebreiska, och det fanns alltid ett fåtal lärda som studerade språket. Men det var först i slutet av 1800-talet, när sionismen växte fram, som tanken på att återuppliva hebreiskan uppstod.

Som så mycket annat i Mellanöstern är hebreiskan oerhört politisk. Det var just på grund av de starka nationalistiska motiven bakom idén om en judisk stat i Palestina, som den sionistiska rörelsen på så kort tid lyckades skapa och etablera den moderna hebreiskan. Ett projekt som i dag anses så framgångsrikt att det står som modell för andra länder med ambitionen att stärka döende språk.

- Den främsta faktorn bakom framgången är just att språkprojektet hängde samman med den sionistiska rörelsens starka önskan om en egen stat, säger Liora Halperin. Palestina var de heliga förfädernas hemland och den plats där judarna en gång var sina egna herrar.

Eftersom den judiska bibeln är skriven på hebreiska ansågs det vara det bäst lämpade språket i den nya staten. Dessutom förknippades andra alternativ, som jiddisch, med livet i Europa, där judar var förtryckta.

- Hebreiskan blev en symbol för sionismens ambition att bygga ett land baserat på de gamla hebréernas styrka.

Den person som brukar få ta åt sig äran för den moderna hebreiskans tillkomst är Eliezer Ben-Yehuda. Det var han som först förde frågan på tal, skrev debattartiklar, startade hebreiska tidningar, byggde upp ett utbildningssystem och skapade en ordbok över det moderna hebreiska språket.

Ben-Yehuda var övertygad sionist och flyttade från nuvarande Vitryssland till Palestina år 1888, där han genast började missionera för hebreiskan. Han hävdade att det enda sättet att lära sig tala ett nytt språk flytande var att använda det i alla lägen. Det sägs att han till och med skällde ut sin fru när han kom på henne med att sjunga en visa för barnen på ryska.

Nu var det förstås inte helt enkelt att få människor att byta språk, och trots Ben-Yehudas ihärdiga arbete dröjde det innan hebreiskan verkligen fick fäste. Efter drygt tjugo år av  missionerande, 1902, skrev hans hustru i sin dagbok att hon bakade en tårta för att fira att den tionde familjen hade gått med på att bara tala hebreiska.

Problemet var dock att det saknades ord för moderna företeelser. Det gjorde hebreiskan svår att använda i vardagen. Därför fick Ben-Yehuda hitta på ord för nya påhitt som tåg, cykel, glass och omelett.

I skapandet av den moderna hebreiskan utgick han från de grammatiska reglerna i gamla hebreiska texter, men i valet av ord influerades han lika mycket av jiddisch, ryska, polska, tyska och engelska.

Närheten till palestinierna ledde även till att arabiska influenser smög sig in i det nya språket. 'Tomat' på palestinsk arabiska heter till exempel bandora, och i Ben-Yehudas nya hebreiska ordbok fick 'tomat' heta badura. Många av Ben-Yehudas ord används än i dag, medan andra aldrig riktigt blev förankrade. Ordet för 'tomat' har till exempel bytts ut mot agvania.

Det nya språket fick även ett europeiskt verbsystem, med en form för förfluten tid, en för presens och en för futurum, vilket den klassiska hebreiskan saknade. Däremot är det inte helt riktigt att säga att det beror på europeisk påverkan, eftersom ett liknande tempussystem redan hade börjat användas i judiska texter, som Mishna från 200-talet.

för att underlätta arbetet och lösa frågor som uppstod kring terminologi, uttal, stavning och grammatik, grundade Ben-Yehuda Hebreiska språkrådet, som senare bytte namn till Hebreiska språkakademin. Det blev den israeliska motsvarigheten till Svenska Akademien.

Och nu började det hända saker. År 1909 grundades Tel Aviv, en stad där alla skyltar skrevs på hebreiska, och judar som talade andra språk på gatan tillrättavisades. När den judiska invandringen till Palestina ökade var de nya invånarna plötsligt tvungna att lära sig hebreiska för att passa in.

- Att invandrarna kom från olika länder hjälpte till att göra det hebreiska projektet till en stor framgång. Det fanns ett starkt behov av ett gemensamt språk. I andra länder där man försöker återuppliva språk, som i Wales och Nya Zeeland, är det svårare, eftersom de redan har engelskan gemensamt, säger Liora Halperin.

En annan hemlighet bakom framgången är de effektiva språkkurser som Ben-Yehuda utvecklade. Hans metod går ut på att lära ut hebreiska på hebreiska. Och den används än i dag. Alla nyinvandrade judar i Israel erbjuds en fem månader lång intensivkurs på en språkskola som kallas Ulpan.

- Efter en termin talar de flesta hyfsat flytande, även om de inte kunde ett ord innan, säger Yael Atal, som undervisar på Ulpan Etzion i Jerusalem.

Enligt henne är den moderna hebreiskan dessutom uppbyggd enligt ett system som är någorlunda lätt att lära sig.

- Det är ett ganska okomplicerat språk; det har ett litet ordförråd jämfört med många andra språk, och grammatiken är relativt regelbunden. Alla ord härstammar från tre konsonantrötter, och verben formas enligt ett speciellt böjningsmönster. Särskilt européer känner igen strukturen från sina modersmål. Men de allra flesta utlänningar kan med fokuserade studier lära sig en hög nivå av hebreiska, säger hon.

Hur lätt det är att lära sig ett språk är förstås relativt. På Ulpan Etzion studerar invandrare från hela världen. Medan Gabriel Catan från Uruguay har svårt för uttalet och lätt för grammatiken - som han tycker påminner om spanskans - har Amy Hackner från Nya Zeeland betydligt svårare med maskulina och feminina former.

- Jag har även svårt att lära mig det nya alfabetet, och det är krångligt att orden skrivs från höger till vänster, säger hon.

Det hebreiska alfabetet består av 22 bokstäver med enbart konsonanter. Det innebär att man nästan måste veta hur ett ord ska stavas för att kunna läsa det. När hebreiskan upphörde som talspråk var det så svårt att komma ihåg hur orden skulle uttalas att man fick låta några av konsonanterna fungera som hjälpvokaler. På 500-talet började man markera vokalerna med punkter i texten. Än i dag används punkterna i barnböcker och poesi, men inte i romaner.

- Det gör hebreiskan jättesvår att läsa, säger Galit Hasan-Rokem, professor i litteratur vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Hebreiskan är ett av de äldsta skriftspråken. Kan du läsa hebreiska kan du läsa gamla texter som Dödahavsrullarna. Skriftspråket har inte ändrats lika mycket som talspråket, eftersom hebreiskan har använts för att skriva poesi och prosa även under den långa tid som det inte talades.

Man kan förstås undra varför Ben-Yehuda och de andra "återupplivarna" inte passade på att förenkla alfabetet, när de hade chansen. Faktum är att Eliezer Ben-Yehudas son, Itamar Ben Avi, föreslog att man skulle börja skriva hebreiska med latinska bokstäver av just den anledningen. Men det var inget populärt förslag. Motståndarna ansåg att hebreiskan hörde ihop med det alfabet som användes i den hebreiska bibeln. Mer religiösa judar ansåg till och med att det hebreiska alfabetet bar på en helig kraft.

Och trots att alfabetet är svårt att läsa är israelerna ett storläsande folk.

- På 1950-talet var Israel ett av de länder som tryckte flest böcker per capita. Israeler läser mycket generellt, men det var även en politisk manifestation, ett sätt att fira att vi hade ett eget språk, säger Hasan-Rokem.

Att den moderna hebreiskan är så ny innebär att det nästan helt saknas lokala dialekter. I dag talas det visserligen om Tel Aviv- och Jerusalemhebreiska, men skillnaden är minimal. Avstånden är små i Israel och alla hör samma hebreiska i radio och tv, vilket gör att dialekter inte utvecklas på samma sätt som förr. Däremot påverkas uttalet av att det är ett land av invandrare. Även om det är hög status att uttala orden "rätt", är det helt acceptabelt att bryta lite.

Så länge det inte är på arabiska.

- På grund av konflikten med palestinierna betraktas arabiskan som ett fiendespråk. Judar med ursprung i arabisktalande länder har räknats som andra klassens invånare. De har inte uppmuntrats att hålla kvar vid sitt kulturella arv, såsom judar från Europa, säger Hasan-Rokem.

Den grupp som kommer längst ner i Israels sociala hierarki är de kristna och muslimska araberna: palestinierna. Trots att både hebreiska och arabiska är officiella språk i Israel, är det få judiska israeler som talar arabiska. Däremot kan de flesta palestinier i Israel tala hebreiska.

- Men det har börjat blanda sig in allt fler arabiska ord i hebreiskan, framför allt när det gäller mat- och slanguttryck. På samma sätt har det blandats in hebreiska ord i den arabiska som talas av Israels palestinska befolkning, säger Hasan-Rokem.

Att ett språk influeras av andra språk är oundvikligt, och precis som i andra moderna språk är det engelskan som utgör det största hotet mot hebreiskan i dag. Det menar Rut Amaron som är språklig rådgivare på Israeliska radion.

- Mitt jobb är att rätta alla texter innan de spelas in. Det handlar ofta om att avgöra när jag ska insistera på att ett hebreiskt ord ska användas i stället för ett engelskklingande. Problemet är att det uppstår grammatiksvårigheter när vi blandar in engelska ord och inte vet hur de ska böjas, säger hon.

Rut Amaron konsulterar den hebreiska bibeln flera gånger om dagen för att se hur ord och meningar är uppbyggda där.

- Det är en svår balansgång, för samtidigt som vi vill att det ska vara korrekt, vill vi inte låta som i bibeln. Hela tiden måste vi ta ställning till hur mycket vi ska anpassa den moderna hebreiskan till den klassiska, säger hon, och är därmed inne på en fråga som debatterats flitigt i Israel på senare tid.

För drygt ett år sedan presenterade lingvisten Ghil'ad Zuckermann tesen att den moderna hebreiskan är så olik den klassiska att den inte ens kan kallas hebreiska. Den korrekta termen borde i stället vara israeliska.

- Israeler får lära sig att de talar samma språk som de gamla profeterna, men det är inte sant. Israeliskan är inte en utveckling av den gamla hebreiskan, utan snarare en hybrid. Ett nytt språk, baserat lika mycket på hebreiska som på andra språk som talades i Palestina runt förra sekelskiftet. Att kalla ord influerade av jiddisch för lånord är således felaktigt, eftersom de har varit en del av israeliskan från början, säger Ghil'ad Zuckermann och fortsätter:

- Israeliska är extremt olikt klassisk hebreiska. Frågan är om det över huvud taget går att väcka liv i ett dött språk utan att det påverkas av återupplivarnas egna modersmål.

Eftersom återupplivandet av hebreiskan är så starkt förknippat med politiska nationalistiska anspråk är det här en kontroversiell ståndpunkt.

- Det lustiga är att jag har kritiserats både från höger och vänster, säger Ghil'ad Zuckermann.

Högern kallar honom antisionist, medan vänstern anklagar honom för att vara för nationalistisk, eftersom termen israeliska, till skillnad från hebreiska, inte kan skiljas från staten Israel. Rut Amaron har inte tagit ställning i den debatten.

- Men på ett sätt skulle det lösa våra problem. Om vi kallar den moderna hebreiskan för israeliska behöver vi inte längre förhålla oss till den gamla hebreiska grammatiken, säger hon.

Ett problem med att kalla den moderna hebreiskan för israeliska, som inte diskuterats så mycket, är att det skulle innebära att Israels andra officiella språk, arabiskan, inte är ett likvärdigt språk.

- Israeliska araber har ett "israeliskt" pass och inte ett "palestinskt", så de lever redan med ett terminologiskt förtryck. Men jag är förstås inte ute efter att kränka israeliska araber, säger Ghil'ad Zuckermann.

Även om de flesta är överens om att den moderna hebreiskan skiljer sig oerhört mycket från den klassiska bibelhebreiskan, har Ghil'ad Zuckermanns tes avfärdats av andra, mer sionistiskt sinnade lingvister som ser den moderna hebreiskan som en helt legitim utveckling av den klassiska formen. Hebreiskan är ett sätt att knyta an till historien, något som förenar alla judar. Det menar Danielle Wainstein som studerar språket i Jerusalem.

- Hebreiskan är en del av vår judiska identitet. Det känns väldigt speciellt att det är samma språk som talades av våra förfäder i de heliga skrifterna. Det ger språket en andlig aspekt.