Pionjären som avslöjade uttal med hög status

Den 17 december 2024 gick den amerikanske lingvisten William Labov ur tiden vid den mogna åldern av 97 år. Han pensionerade sig när han var 88, men fortsatte att forska intill slutet, så man kan lugnt säga att han dog med stövlarna på.

Att 97-åringar tar ner skylten är förstås inte alldeles ovanligt, och även lingvistikprofessorer brukar förr eller senare drabbas av det ödet. Däremot är det mer originellt att ha revolutionerat vetenskapen under sitt yrkesverksamma liv, och det skulle få förneka att Labov gjorde – i hans fall sociolingvistiken.

Det ska sägas med en gång att han inte uppfann disciplinen, och en del av det han ägnade sig åt hade andra gjort tidigare. Utan att på något sätt förringa Labovs insats, så är det inte alldeles ovanligt att olika människor får samma (eller likartade) epokgörande idéer oberoende av varandra, och i en orättvis värld vill det ofta till lite mer än enbart ­genialitet för att gå till historien. Ryssen Valentin Volosjinov och japanen Haruhiko Kindaichi är några pionjärer som lätt glöms bort i sammanhanget, men att som dem vara verksam i Sovjetunionen under Stalin eller i Japan månaderna före anfallet på Pearl Harbor skapar inte direkt perfekta förutsättningar för massivt genomslag i en anglocentrisk västvärld.

Nå, ingen skugga må falla över William Labov; jag ville bara att det om bortglömda hjältar förs till protokollet. Labov var nyskapande och har förtjänat sin plats i vetenskapshistorien.

Ursprungligen var det tänkt att han skulle bli kemist och verka inom familjeföretaget. Det gjorde han också under ett antal år, och bekräftar därmed min käpphästteori om att de bästa lingvisterna är de som inte är födda rakt in i humaniorans värld, utan som även har lite andra erfarenheter, gärna inom naturvetenskap. Hur som helst fick Labov nog av provrör, urglas och bunsen­brännare och gav sig in i språk­vetenskapen när han var en god bit över de trettio. Det visade sig vara ett lyckokast, och den nya karriären gick raskt uppåt.

Som alltid är det bra att i sammanhanget veta något om tidsandan. Lingvistik som vi känner den i dag var då ännu en ganska ung vetenskap. Bara i några decennier hade det varit normalt att ägna sig åt nutida språk, och att göra det utan att vare sig exotisera eller fördöma sina studieobjekt. Men även efterkrigstidens lingvister hade en tendens att betrakta språk som monoliter, enhetliga över hela sin talarkår. Det antagan­det var (och är) normalt implicit, men var uttryckligen en grundförutsättning för det som vid tidpunkten var det nya heta: den generativa grammatiken. (Det ska sägas att även om det såklart inte är sant att alla användare av ett givet språk talar likadant, så finns det ändå vissa skäl att hänge sig åt den förenklingen – det vetenskapliga värvet handlar till sin natur trots allt om generaliseringar.)

Även om Labov inte egenhändigt uppfann sociolingvistiken så var han med att skapa det paradigmskifte som den medförde (och den popularitetsexplosion som följde därpå), nämligen ett fokus på variation inom språk snarare än bara på skillnader mellan dem. Det innebär också att mer vikt läggs vid språkanvändningens identitets­skapande och -manifesterande aspekter vid sidan av det rent kommunikativa. Här ­gynnade sannolikt de sam­hälleliga trenderna disciplinens framväxt. 1960-talet var ju en era av normkritik i största allmän­het, och mer specifikt en epok där grunderna (på gott och ont) för dagens identitets­politik lades. När klass och kön blev viktigare faktorer inom både den samhälleliga och den vetenskapliga dis­kursen befann sig Labov på rätt plats vid rätt tillfälle.

Hans epokgörande verk ­under 1960-talet är nog än i dag de han främst ­förknippas med – det handlar om beforskandet av språkbruket på Martha’s Vineyard och varuhusstudien på Manhattan.

Martha’s Vineyard är en ö utanför amerikanska öst­kusten, belägen mellan metropolerna New York och Boston. För folk som är något äldre än mig är den känd för den dödliga bilolyckan på Chappa­quiddick 1969 där sena­tor Ted Kennedy satt bakom ratten, och kanske också som inspelningsplats för Steven Spielbergs Hajen. Men i den lingvistiska världen stoltserar den med två helt andra claims to fame: dels för att befolkningen uppvisat så hög grad av medfödd dövhet att även hörande öbor behärskat och använt det (numera utdöda) lokala teckenspråket, och dels då för Labovs skildring.

Invånarna på Martha’s Vineyard var länge ganska isolerade, och främst inriktade på jordbruk och fiske. Under 1900-talet utvecklades dock ön gradvis till turistmål för välbeställda fastlänningar. En sorts amerikanskt Sandhamn eller Fiskebäckskil där pengar och sommargäster flödade in. En rimlig första hypotes skulle vara att de nya tätare kontakterna med omvärlden skulle sudda ut eller åtmin­stone försvaga öns dialektdrag. (Amerikansk engelska har visserligen påfallande liten dialektal variation, men en viss sådan finns förstås.)

Anpassning till fastlandsnormen var dock inte den tydligaste trenden när Labov undersökte saken. Det verkade som om den lokala identiteten upplevdes som hotad av turistinvasionen och inflyttningen, och att detta snarast hade motsatt effekt på öborna – många av dem började snarare tala mer dialektalt, och det var (på den tiden) inte alldeles väntat. En närbesläktad intressant observation var att de vilkas språk var allra mest lokalt präglat inte bara, som i många andra avkrokar, var de äldsta och mest tandlösa fiskargubbarna. Bred dialekt iakttogs även hos individer som inte varit isolerade, ungdomar som hade flyttat in till storstaden och sedan återvänt. Det var som om de kände ett särskilt kompensatoriskt behov av att manifestera sin tillhörighet just eftersom de tidigare svikit hemorten. Labov intervjuade även informanterna om hur de trivdes på ön och kunde därmed peka på samband mellan språk och hembygdsvurm.

Här kunde han alltså inte bara notera språklig variation, utan han kunde också påvisa att det fanns en systematik i variationen. Folk pratade inte bara olika i största allmänhet, utan de gjorde det beroende på sin position i gruppen. ­Talarnas identitet, och därmed också språkbruk, påverkades på kvantifierbara sätt av interaktionen med omvärlden.

Bara några år senare kom så den lika legendariska uppföljaren till Martha’s Vineyard-studien. Den här gången höll sig Labov i storstan, närmare bestämt i centrala New York. Variabeln som han nu gav sig på att studera var förekomsten av postvokaliskt /r/. I brittisk engelska hörs ju typiskt inget /r/ efter vokal i ord som car eller horse, medan det motsatta gäller i USA. I detta avseende uppförde sig New York länge som Stor­britannien, men under tryck från resten av landet har postvokaliskt /r/ kommit att bli normalt även där.

Den här förändringen antogs ha börjat inom de högre sociala skikten för att senare sippra ner till ­arbetarklassen. Labov valde därför ut tre varuhus på Manhattan med olika prisnivåer, och därmed också olika kundprofiler. Saks var det glassiga varuhuset, Klein var lågprisalternativet, och Macy’s positionerade sig däremellan. Hade Labov varit svensk hade han kanske besökt NK, Åhléns och ÖoB.

I vart och ett av varuhusen valde Labov ut en vara som han på förhand visste skulle finnas på fjärde våningen, och begav sig sedan till informationsdisken och frågade efter den i hopp om att få svaret ”fourth floor”. När så skedde antecknade han huruvida personalen yttrat ett traditionellt newyorkskt [fɔːθ flɔː] utan hörbara r eller ett mer riksspråkligt [fɔːɻθ flɔːɻ] med hörbara r-ljud.

Precis som väntat var r-förekomsten högre i den tjusigare varuskrapan och lägre i den som riktade sig till plebejer, men därmed var det inte slut på Labovs fiffighet. För det första hade han valt ut det önskade svaret så att han skulle få ett ord där r:et (vare sig det nu hördes eller ej) följdes av en konsonant (”fourth”) och ett där det befann sig i ordslut (”floor”). Men dessutom låtsades han inte uppfatta ­svaret, utan replikerade med ett ”Excuse me?” för att därmed utlösa en upprepning.

Vad skulle det nu vara bra för? Jo, tanken var dels att visa att förekomsten av [ɻ] – alltså postvokaliskt r – inte enbart betingades av social­grupp, utan även av rent språkliga faktorer (i detta fall position i ordet), och dels att en och samma individ presterar olika uttal i olika sammanhang. Upprepningen kunde förmodas locka fram ett tydligare och mindre spontant uttal, och därmed borde det framkalla ett mer standardnära sådant.

Båda förväntningarna infriades.

Den sistnämnda tanken utvecklades i senare studier, där uttalet av specifika ord korrelerade med både socialgrupp och med spontanitet, det sistnämnda på en skala från vanligt samtal till högläsning. Som väntat anslöt sig de högre klasserna i större utsträckning till standarduttalet, och lika lite överraskande var det att alla, oberoende av klass, presterade mer standardnära uttal vid högläsning än vid spontantal. Men därutöver visade sig något märkligt – visserligen gällde det för alla att andelen normuttal ökade med tilltagande formalitet, men vid högläsningen var andelen högre hos de som var näst överst i hackordningen än hos den absoluta överklassen. Kurvorna för de båda grupperna följdes alltså åt fram till dess, och där korsade de plötsligt varandra.

En tolkning är att överklassens medlemmar kände sig så säkra i sin ­topposition att de inte till varje pris måste skylta med den. Den som befinner sig på stegpinnen därunder, däremot, är inte lika avslappnad, utan gör mer av en ansträngning för att prestera perfekt. Ännu längre ner i hierarkin har man under alla omständigheter ingen ambition att spela i högstaligan.

De här studierna är vad många allra främst kommer att minnas Labov för. Det betyder såklart inte att det han gjorde efter fyrtio år fyllda var ointressant eller lämnade omgivningen oberörd. Inte minst studerade han vilka mekanismer som ligger bakom nutida språkförändringar i olika delar av USA. I ­praktiken ägnade han sig med andra ord åt historisk lingvistik fast i realtid.

Sammantaget har Labov därmed lämnat efter sig ett högst betydande immateriellt arv. Att olika individer pratar olika visste man förstås redan, men Labov visade alltså att varia­tionen på intet vis är slumpmässig. Genom att kvantifiera de relevanta parametrarna kunde han konstatera att den tvärtom är högst strukturerad och regelbunden, att grupptillhörighet på till stor del förutsägbara sätt samvarierar med språkbruk och interagerar med språkförändring. Han tydliggjorde också att delar av de mönster som kan iakttas är sådana att talarna själva är medvetna om dem, medan andra inte är det – inte ens när vi uttryckligen tillfrågas visar det sig att vi alltid tror oss tala så som vi i själva verket gör.

Flera av Labovs undersökningar har replikerats i andra länder (inklusive Sverige), och bland de många välförtjänta hedersbetygelserna ingår bland andra ett heders­doktorat i Uppsala.
 
Mikael Parkvall är forskare i lingvistik vid Stockholms universitet.