Oordning

Det finns inte bara språkpoliser, det finns språkingenjörer också. Och dessa är inte alls så måna om befintliga språkregler som språkpoliserna. Språkingenjörerna vill däremot ändra reglerna för att få språket mer funktionellt, logiskt, konsekvent eller lättinlärt. Kanske vill de till och med få språket fritt från fula tankar.

Språkingenjörerna ser språket som en altan som ska byggas, en dator som ska konfigureras, ett vardagsrum som ska möbleras, en picknick som ska planeras eller något annat som blir just som man vill att det ska bli.

Det är bara att sätta i gång.

Men språkingenjörernas projekt slutar ändå sällan som de tänkt sig. Åtminstone tar de mycket längre tid än planerat: rättstavningsreformer kraschar, termförslag accepteras inte, rekommendationer ignoreras.

Många tycker nämligen lika illa om språkingenjörerna som om språkpoliserna. Språkingenjören vill lägga sig i och förändra ett spretigt språk som andra trivs rätt bra med. Därför gör dessa andra inte som de blir tillsagda, och ingenjören står där med sin ritning.

Selma Lagerlöf var språkingenjör och språkaktivist. Hon ville bland annat avveckla verbens pluralformer som bara voro till besvär. År 1906 kom hennes banbrytande läsebok för folkskolan, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, där hon delvis bytte de plurala verbformerna mot singulara. Men det dröjde ändå femtio år innan de var borta ur svenskt skriftspråk (se Språktidningen 7/16).

Men låt oss ta ett exempel i närtid.

Två decennier före millennieskiftet utredde ledamoten i Svenska Akademien och datalingvistikprofessorn Sture Allén frågan om hur vi skulle uttala årtal från år 2000 och framåt. Detta var inte någon onödig klåfingrighet, för det fanns en genuin osäkerhet bland många. Är till exempel tvåtusentalet ett sekel eller ett millennium? Detta var alltså ett klart fall där språkvården borde rycka ut i god tid och ingenjörsmässigt standardisera till allmänhetens hjälp.

Sture Alléns utredning var föredömligt klar, redig, mångsidig och uttömmande. Han gick igenom samtliga kända alternativ och problem och prövade alla alternativ från big bang till domedags otta. Ingen hade kunnat göra något bättre. Och hans slutsats blev: tvåtusentalet är ett millennium, tjugohundratalet ett sekel. I år är det alltså tjugohundrasjutton. Han fick med sig inte bara hela Språkvårdssverige utan också etermedia. Prognosen för framgång var utomordentligt god.

Själv var jag skeptisk (det är jag alltid mot språkingenjörer), men jag kunde inte tänka ut något bättre och jag kan det fortfarande inte.

Vi är nu snart tjugo år in på det nya seklet/millenniet och förslaget borde ha satt sig. Men det råder absolut ingen enhet. Etermedia fortsätter att vara laglydiga, de flesta andra verkar föredra att säga tvåtusensjutton och personer med yrkesmässig framförhållning, typ politiker, säger nästan alla tjugo sjutton. Majoriteten av dessa språkare är födda i en annan tid, men de som är födda under detta svåruttalade sekel eller millennium, har inte heller någon enad linje. De påverkas mycket lite av språkingenjörerna och språkvårdarna. Efter en koll i två gymnasieklasser föredrar 80 procent tvåtusensjutton, medan de flesta andra föredrar tjugohundrasjutton. Ingen säger tjugo sjutton. En enstaka gymnasist föredrog formen två kå sjutton (2K17), knappast något som kommer att vinna massornas jubel. Men det är ett tecken på att årtalsbenämningar inte är något självklart, utan något man vill trixa med. Inte ens Sture Allén prövade denna möjlighet.

Trots betryggande framförhållning, trots den gedignaste tänkbara utredning och trots massivt stöd från etermedia har språkvården inte vunnit slaget, och man undrar om den någonsin kommer att göra det.

Ett annat aktuellt exempel är frågan om pronomen i tredje person plural: de, dem och dom. Den 29 oktober 2016 skrev språkprofessor Olle Josephson en understreckare i Svenska Dagbladet, där han visade upp en extremt elegant lösning på svårigheterna med att välja mellan dessa former i svenska texter. Heter det jag gillar de som är snälla? Dem som är snälla? Dom som är snälla? Bort med dom, menade Olle Josephson. Men också bort med dem, alltså formerna som är till besvär, former som har ett signalvärde av vardaglighet respektive formell stil. Kvar blir lilla omärkliga de. Som god språkingenjör visade han upp ritningen: hela hans text var dem- och dom-fri, och få märkte något. Då är det väl bara att köra?

Olle Josephson argumenterar lika elegant som Sture Allén, men det kan dröja decennier innan vi vet om han får rätt. Och eftersom det faktiskt handlar om framtiden kan det teoretiskt gå i vilken riktning som helst. Vi kan på mycket lång sikt hamna i en fransk situation där man inte kan stava rätt utan att ta ut satsdelar, eller i en arabisk situation där skriftspråket ligger århundraden efter talspråket. Ingen vet.

Ett avgörande problem med språkingenjörer är att de sällan förstår språket i grunden: hur det egentligen är uppbyggt och hur det fungerar. Det är ju långtifrån något logiskt system. Låt mig berätta om min familj!

Min dotter heter Larsson. Borde det inte vara Larsdotter? Alls inte. Namnet beror på att hon är gift med en man vid namn Larsson. Med svärsonen är det ännu värre. Han är visserligen en son, men inte till Lars utan till Börje. Ändå heter han Larsson.

Familjen Larsson, liksom de flesta andra, är helt blinda för att son här inte betyder vad det brukar betyda i andra sammanhang.

Dessutom har jag fyra barnbarn. Jag kallar dem barnbarn, rätt och slätt. Men två av dem kallar mig för morfar och två andra tycker att jag är farfar. Jag är densamme, men har två benämningar. Och alla fyra barnbarnen förblir (barn)barn hur vuxna de än blir. De – liksom de flesta andra – är blinda för vad barn brukar betyda i andra sammanhang. Och farfar och morfar refererar alltså till exakt samma person – precis som Clark Kent och Stålmannen.

Men sådant är språket, ologiskt, oförutsägbart och charmfullt oregelbundet. Sådana är vi språkare: vi struntar i vad språket har för sig och bryr oss bara om vad som menas här och nu. Ibland kan språket till och med ta sig våldsamma friheter: jätteliten, skitren, grymt snäll, fett spinkig och sjukt hälsosam. Vi struntar i vad jätte, skit, grym, fet och sjuk brukar betyda. Det enda viktiga är vad det betyder för stunden.

Till och med den mest nitiske språkpolis vaknar vid soluppgången, trots att solen inte alls har gått någonstans, utan i stället börjat lysa över vår hemplanet eftersom denna har roterat en gnutta. Det händer också att språkpolisen blir brutalt väckt av att väckarklockan ringer, fast den i själva verket piper. Därefter går han kanske ut i badrummet, som numera ofta har en duschkabin i stället för ett badkar, och gör sina morgonbestyr. Språkpolisen har ett tandborstglas, som troligen är av plast, och han torkar sig med en handduk, men inte bara om händerna. Och näsduken använder han inte alls för att torka den näsa han lagt i blöt, och inte heller halsduken för att torka sig om halsen. Så fortsätter dagen i samma betydelsemässiga kaos ända tills språkpolisen släcker nattlampan, fast det nog handlar mer om att bryta en strömkrets än att blåsa ut en låga, och försjunker i djup sömn, men knappast med nivåförändringar. Ändå tror språkpoliser, språkingenjörer – och en del andra – att grammatiken finns som en sorts ritning för språket, och ordböcker är som lagerkataloger för stavning, böjning och betydelse. Men dessa är blinda för hur anarkistiskt språket faktiskt beter sig. Och det handlar inte bara om ord. På alla språkets nivåer finns överraskningar.

De flesta är medvetna om att språk förändras och att stavningen inte alltid hänger med. Vi är alltså toleranta mot språkhistoriska minnesmärken som djup, ljuv och dalkjusa, som alla ger hintar om hur orden gång uttalats. Och många tycker nog, innerst inne, att det är charmigt att vi kan beteckna sje-ljudet på nästan ett tjog olika sätt.

Språkingenjörerna bakom svensk stavning, som akademiledamoten Carl Gustaf af Leopold (1756–1829), verkar ha gjort en hyggligt ljudenlig stavning perfekt genom att ge olika stavningar till så kallade homofoner, det vill säga ord som betyder olika saker men uttalas lika: värk/verk, hov/håv, skäl/själ, järv/djärv, jäst/gäst och så vidare. Till och med betoning har fått en markering när det behövs: armen/armén, iden/idén.

Men Leopold gjorde inte ett dugg åt homofonernas homofon: ordet så. Detta lilla ord kan faktiskt tillhöra åtta olika ordklasser. Men läs färdigt artikeln innan du försöker få åtta poäng!

Och det svenskaste som finns, den så kallade tonaccenten, kan vi inte markera, ens om det vore pin nödvändigt. I svenskan finns flera hundra tvåstaviga ord som skiljs enbart av olika tonaccenter. Ordet viner kan till exempel vara presens av vina, men också plural av vin. Toner kan vara det svarta i en kopiator, men också plural av ton. Banan kan vara en frukt, men också bestämd form av bana.

Det finns garanterat fler underligheter i svenskans stavning.

Substantiv och verb böjer modersmålstalare ofta helt automatiskt, utan att ägna saken en tanke. Men om vi ändå skulle göra det? Om vi skulle jämföra vad de flesta tror om språket och hur det faktiskt fungerar?

Bestämd form av substantiv använder vi när talare och lyssnare är överens om vilket föremål eller vilken individ det handlar om, till exempel Rödluvan träffade vargen. Alla som lyssnar till sagan vet precis vilken luva och vilken varg som avses. Motsatsen – när vi aldrig har hört talas om någon av dem tidigare – skulle bli En rödluva träffade en varg, det vill säga obestämd form.

Men i zoologiböcker kan vi läsa meningar som dessa, och de betyder exakt samma sak:

Nej, bestämd form betyder här inte ’känd varg’ och obestämd form betyder inte ’okänd varg’. Båda betyder ’varenda varg som finns’. En så kallad generisk funktion, helt enligt språkets regler.

Oreflekterat tror svensktalare ofta att presens är nutid och perfekt dåtid. Men stämmer det? Om du tittar rutan här nedan ser du att presens faktiskt kan användas om alla tidpunkter – från dåtid via nutid till framtid, men ”dåtidsformen” perfekt kan bara användas när handlingen är relaterad till nutid.

Och det finns mer i formlärans mörka djup. Att ta ut satsdelar är inte precis något svenskt folknöje, men de flesta tycker nog att de har viss koll på de viktigaste, som subjekt, adverbial och attribut. Men stämmer föreställningarna?

Det finns en vida spridd uppfattning att subjektet är den aktiva i meningen, den som ”gör” något, typ Vargen äter Rödluvan. Det betyder alltså att det skulle vara något fel på meningar som dessa: Skogen vimlar av vargar (Vargarna vimlar väl mer än skogen?), Sluggo fick en puss av Lisa (Lisa verkar mer på än Sluggo), Det regnar (Ja, vem regnar egentligen?) och Han fick indraget körkort (Tråkigt att det körkort han fick var indraget. Och vem drog in det? Han?)

Din svensklärare sa nog inte hela sanningen om subjektet. Vem som ”gör” något struntar språket i.

Lika illa är det med attribut, som ungefär betyder ’bestämningar till substantiv’, och adverbial, som ungefär betyder ’bestämningar till verb’. Har du någonsin tänkt på att dessa fundamentalt olika satsdelar mycket ofta ser precis likadana ut? Det innebär att man kan skriva dubbeltydiga meningar:

Här tolkar man alltså prepositionsfraserna med kläderna på och i receptionen som attribut till substantiven flickan och tjejen. Men om man i stället skulle tolka dem som adverbial, skulle man tänka att det var vargen i stället för flickan som bar kläder samt att giftermålet ägde rum i receptionen.

En av mina favoritvitsar bygger på just denna dubbelexponering.

Hur lika satsdelarna än ser ut så fungerar språket, nästan jämt. Och vi blygs att ta upp fler syntaktiska pinsamheter.

Alla dessa exempel visar att det är lätt att ha synpunkter på språket utan att man förstår mer än en liten futtig bråkdel av hur allt fungerar.

Det finns alltså två stora problem med språket:

1. Det talas av människor, och de är inte lika.
2. Ingen, absolut ingen, vet allt om hur språket fungerar.

Därför slår vissa 112 till Språkpolisen medan andra sitter vid ritbordet och mastermindar den perfekta lösningen. Och de allra flesta använder den form som är enklast för stunden.

Men det är detta som gör språk spännande: det är nästan aldrig som man tror, och det utvecklar sig sällan som man vill. Till slut blir det som Språket vill.

Lars Melin är docent i svenska och populärvetenskaplig författare, senast med boken Laddade ord tillsammans med Mikael Parkvall (tjuge sexton).

Psst! Missa inte!