Och därmed bastu!
Med Bara bada bastu segrade Kaj i Melodifestivalen. Vinnartexten är full av dialektala drag som är typiska för svenskan i Österbotten.
I mitten av maj ställer sig den österbottniska humorgruppen Kaj på scenen i Basel för att representera Sverige i Eurovision song contest. Det är en utmärkt anledning att diskutera språket i Melodifestivalvinnaren Bara bada bastu. Både i själva texten och i uttalet finns nämligen en rad dialektala drag typiska för Österbotten.
Men innan vi sätter igång måste vi klargöra några grundläggande fakta. Det har gissningsvis sedan urminnes tider funnits ett mer eller mindre bofast svensk- eller nordisktalande befolkningsinslag i delar av det som nu är Finland, men förmedeltida nordisktalande invånare har i så fall assimilerats språkligt och bytt till finska.
Med början i sent 1100-tal eller strax därpå går det dock att skönja en kontinuerlig svenskspråkig befolkning på den östra sidan om Bottniska viken. Kaj hör till denna grupp, och har alltså svenska som modersmål. Det hindrar inte att de i Bara bada bastu smugit in några finska glosor, nämligen yksi kaksi kolme sauna (’ett två tre bastu’), svordomen perkele och ei saa peittää (’får ej övertäckas’ – en fras som många säkert känner igen från varningstexter på element) – samt ett ytterligare fall, som vi ska återkomma till. Resten av sången är på svenska, men kanske inte riktigt i en form vi är vana vid från sådana här sammanhang. (Eller ja, för det mesta sjungs det förstås på engelska i Melodifestivalen, men det är en annan fråga.)
”Kaj är bördiga från Vörå kommun i mellersta Österbotten”
Dagens svenskbygder i Finland kan delas in i fyra huvudsakliga dialektområden. På centrala västkusten ligger Österbotten. Sedan är det ett mellanrum ned till Åboland i sydvästra Finland. Öster därom, längs med sydkusten, tar Nyland vid. Och ute i havet ligger Åland. Kaj är bördiga från Vörå kommun i mellersta Österbotten.
Den lokala dialekten är Kajs gemensamma umgängesspråk. När de låter sig intervjuas av finländska medier brukar det bli lite mer regionala språkformer, medan SVT kan få svar på fullt utjämnad standardfinlandssvenska (åtminstone i mina rikssvenska öron).
Den här variationsmöjligheten är också något de utnyttjar i sitt skapande. Ibland ligger de lite närmare standardspråket, ibland blir det mer dialektrotat och ibland blir det medvetet tillskruvat för komisk effekt. Låttitlar som Pa to ta na kako (ungefär ’ska du ta lite kaka’) och Jåo nåo e ja jåo yolo ja nåo (’jo, nog är jag minsann yolo, jag nog’) är exempel på det sistnämnda. För eventuella kalenderbitare kan jag berätta att de tre medlemmarna kommer från områden som i Ordbok över Finlands folkmål redovisas separat: Kevin Holmström är från Oravais, Axel Åhman är uppvuxen i Vörå, medan Jakob Norrgård kommer från Maxmo. Det rör sig alltså om platser där det förekommer vissa dialektala skillnader.
Vi ska alltså ta upp några dialektala drag från den aktuella Bara bada bastu. För att få lite mer material att analysera jämför vi även med Jåo nåo e ja jåo yolo ja nåo, som var en monumental hit i Svenskfinland 2014.
Vi börjar med diftongerna där alltså två vokaler ingår i samma stavelse. Här bjuder Vörådialekten på två typer, där den ena har tusenåriga rötter och den andra är av relativt nytt datum. Den uråldriga typen av diftong finner vi i meir ångo (’mer ånga’) och sveittin, vilket på standardsvenska motsvaras av svetten. I Yolo-låten finner vi ett helt pärlband av sådana diftonger: an smeit iväg; steig ur taxin; vi gedd on en skeid tå on vart konfirmera; heilt, heim och meir. Ungefär så sa alla för tusen år sedan, och så gör man fortfarande på isländska, färöiska och oftast på norska, men inte längre på danska och standardsvenska. Dialekterna gör som de vill, och den här diftongen har stor utbredning i framför allt de finländska dialekterna, bland annat alltså i Österbotten.
I Bara bada bastu har man sedan planterat en liten luring. Kaj sjunger i refrängen heittää på så sveittin bara yr. Här är det lätt att tänka sig att det rör sig om någon form av het eller hetta med fornärvd diftong – varm mat heter ju heitur matur på isländska – men så är det inte alls. Det rör sig i själva verket om ett finskt heittää med betydelsen ’slänga, kasta’ (det är förstås vatten som ska slängas). Här gör det ändå inget om lyssnaren inte vet vad heittää egentligen betyder. Ljud- och betydelselikheten gör att ett antaget (att) hetta fungerar lika bra för lyssnaren. Det är fiffigt!
Den andra typen av diftong är av lite nyare slag. Vi finner den i raden bästa båoti (’boten’) för kropp och själ samt i Yolo-låtens slipsin på hovo tå an ståo på båoli (’slipsen på huvudet då han stod på bordet’). I dessa ord har standardsvenskan ett långt o. Liknande diftonger finns lite här och var i Finland, men är särskilt väl representerade i mellersta och södra Österbotten. (Även i Sverige har motsvarande utvecklingar skett. Lite konvergent evolution, om man så vill.)
Häll på vattn, uppmanas vi. Detta är åter så att säga originalutrustning i svenskan. När man i andra områden antingen förenklat till vann, som i Skåne, eller utökat till vatten, som i standardspråket, klarar Vöråmålet tydligen fortfarande av den lite krångliga tn-kombinationen.
”Kropp och själ rimmar med träpanel”
En delikatess som kanske är svår att höra när sångtempot är så frejdigt är att dialekten har vad som kallas kortstavighet. Detta uppträder i vedin vår värmer lika bra.
I standardsvenskan säger vi veeden med lång vokal, och har i ett ord som snedden i stället lång konsonant. I hela Svenskfinland, med undantag för Åland, förekommer ord med enbart korta ljud. I Yolo-låten finns det fler exempel på detta: flanellskjorto å läderväst och on skåda på an å skratta till. I Bara bada bastu sjungs refrängen lite halvt standardspråkligt, så där framgår det inte att även bada är kortstavigt i dialekten.
Vi noterar också att hur läng orkar du är avhugget i slutet i Bara bada bastu, liksom Yolo-låtens gubb och kanski fabbo får bjud. Detta kallas i språkvetarkretsar apokope, och har, i olika varianter, vid spridning i Svenskfinland. I Sverige förekommer apokope i många norrländska dialekter när till exempel åka blir åk.
Ett annat drag som kan väcka uppmärksamhet är att kropp och själ rimmar med träpanel. Detta är välbekant från såväl standardfinlandssvenskan som lite äldre stockholmska. Å andra sidan låter första vokalen i träpanel påfallande likt hur dagens ungdom talar i Stockholm med ett öppet ä-ljud. Hur hänger detta då ihop? Faktum är att Ordbok över Finlands svenska folkmål tar upp både e- och ä-ljud i Vörånejdens trä-ord, och vokaler är allmänt röriga i språkhistorien. Kanske är det r:et som ställer till det? Det brukar göra det.
”De olika ändelserna beror på att klockon har feminint genus, medan värman är maskulint”
Det finns också ett par saker att säga om grammatiken i Bara bada bastu. Jämför klockon slår med e va på värman jär, där de olika ändelserna beror på att klockon har feminint genus, medan värman är maskulint. Denna kontrast är fullt levande i många dialekter. Yolo-låten har gott om femininer av det här slaget: flickon, hickon. Men finns det inga substantiv i neutrum? Jodå, i samma låt hittar vi – nu i obestämd form – om du grävd it dik (’ett dike’).
En dialektal ordföljd ger sig till känna i vedin vår ’vår ved’. Sådana efterställda genitivattribut har standardspråket nästan bara då det rör sig om något slags familjeliknande förhållanden, som i gossen min.
Slutligen kan vi studera en av textraderna i refrängen: bastubröder, e je vi som glöder. Många av oss är vana vid att är uttalas som e, men här är det en annan ordning: e je betyder nämligen ’det är’. I Yolo-låten hör vi i stället nåo få do he om he e he do vill (’nog får du det om det är det du vill’). Dialekt ska inte vara så himla lätt!
Martin Persson är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet.
Läs mer om finlandssvenska:
Nog är det tillräckligt
Kometen kommer!
Svenska på finska
I mitten av maj ställer sig den österbottniska humorgruppen Kaj på scenen i Basel för att representera Sverige i Eurovision song contest. Det är en utmärkt anledning att diskutera språket i Melodifestivalvinnaren Bara bada bastu. Både i själva texten och i uttalet finns nämligen en rad dialektala drag typiska för Österbotten.
Men innan vi sätter igång måste vi klargöra några grundläggande fakta. Det har gissningsvis sedan urminnes tider funnits ett mer eller mindre bofast svensk- eller nordisktalande befolkningsinslag i delar av det som nu är Finland, men förmedeltida nordisktalande invånare har i så fall assimilerats språkligt och bytt till finska.
Med början i sent 1100-tal eller strax därpå går det dock att skönja en kontinuerlig svenskspråkig befolkning på den östra sidan om Bottniska viken. Kaj hör till denna grupp, och har alltså svenska som modersmål. Det hindrar inte att de i Bara bada bastu smugit in några finska glosor, nämligen yksi kaksi kolme sauna (’ett två tre bastu’), svordomen perkele och ei saa peittää (’får ej övertäckas’ – en fras som många säkert känner igen från varningstexter på element) – samt ett ytterligare fall, som vi ska återkomma till. Resten av sången är på svenska, men kanske inte riktigt i en form vi är vana vid från sådana här sammanhang. (Eller ja, för det mesta sjungs det förstås på engelska i Melodifestivalen, men det är en annan fråga.)
”Kaj är bördiga från Vörå kommun i mellersta Österbotten”
Dagens svenskbygder i Finland kan delas in i fyra huvudsakliga dialektområden. På centrala västkusten ligger Österbotten. Sedan är det ett mellanrum ned till Åboland i sydvästra Finland. Öster därom, längs med sydkusten, tar Nyland vid. Och ute i havet ligger Åland. Kaj är bördiga från Vörå kommun i mellersta Österbotten.
Den lokala dialekten är Kajs gemensamma umgängesspråk. När de låter sig intervjuas av finländska medier brukar det bli lite mer regionala språkformer, medan SVT kan få svar på fullt utjämnad standardfinlandssvenska (åtminstone i mina rikssvenska öron).
Den här variationsmöjligheten är också något de utnyttjar i sitt skapande. Ibland ligger de lite närmare standardspråket, ibland blir det mer dialektrotat och ibland blir det medvetet tillskruvat för komisk effekt. Låttitlar som Pa to ta na kako (ungefär ’ska du ta lite kaka’) och Jåo nåo e ja jåo yolo ja nåo (’jo, nog är jag minsann yolo, jag nog’) är exempel på det sistnämnda. För eventuella kalenderbitare kan jag berätta att de tre medlemmarna kommer från områden som i Ordbok över Finlands folkmål redovisas separat: Kevin Holmström är från Oravais, Axel Åhman är uppvuxen i Vörå, medan Jakob Norrgård kommer från Maxmo. Det rör sig alltså om platser där det förekommer vissa dialektala skillnader.
Vi ska alltså ta upp några dialektala drag från den aktuella Bara bada bastu. För att få lite mer material att analysera jämför vi även med Jåo nåo e ja jåo yolo ja nåo, som var en monumental hit i Svenskfinland 2014.
Vi börjar med diftongerna där alltså två vokaler ingår i samma stavelse. Här bjuder Vörådialekten på två typer, där den ena har tusenåriga rötter och den andra är av relativt nytt datum. Den uråldriga typen av diftong finner vi i meir ångo (’mer ånga’) och sveittin, vilket på standardsvenska motsvaras av svetten. I Yolo-låten finner vi ett helt pärlband av sådana diftonger: an smeit iväg; steig ur taxin; vi gedd on en skeid tå on vart konfirmera; heilt, heim och meir. Ungefär så sa alla för tusen år sedan, och så gör man fortfarande på isländska, färöiska och oftast på norska, men inte längre på danska och standardsvenska. Dialekterna gör som de vill, och den här diftongen har stor utbredning i framför allt de finländska dialekterna, bland annat alltså i Österbotten.
I Bara bada bastu har man sedan planterat en liten luring. Kaj sjunger i refrängen heittää på så sveittin bara yr. Här är det lätt att tänka sig att det rör sig om någon form av het eller hetta med fornärvd diftong – varm mat heter ju heitur matur på isländska – men så är det inte alls. Det rör sig i själva verket om ett finskt heittää med betydelsen ’slänga, kasta’ (det är förstås vatten som ska slängas). Här gör det ändå inget om lyssnaren inte vet vad heittää egentligen betyder. Ljud- och betydelselikheten gör att ett antaget (att) hetta fungerar lika bra för lyssnaren. Det är fiffigt!
Den andra typen av diftong är av lite nyare slag. Vi finner den i raden bästa båoti (’boten’) för kropp och själ samt i Yolo-låtens slipsin på hovo tå an ståo på båoli (’slipsen på huvudet då han stod på bordet’). I dessa ord har standardsvenskan ett långt o. Liknande diftonger finns lite här och var i Finland, men är särskilt väl representerade i mellersta och södra Österbotten. (Även i Sverige har motsvarande utvecklingar skett. Lite konvergent evolution, om man så vill.)
Häll på vattn, uppmanas vi. Detta är åter så att säga originalutrustning i svenskan. När man i andra områden antingen förenklat till vann, som i Skåne, eller utökat till vatten, som i standardspråket, klarar Vöråmålet tydligen fortfarande av den lite krångliga tn-kombinationen.
”Kropp och själ rimmar med träpanel”
En delikatess som kanske är svår att höra när sångtempot är så frejdigt är att dialekten har vad som kallas kortstavighet. Detta uppträder i vedin vår värmer lika bra.
I standardsvenskan säger vi veeden med lång vokal, och har i ett ord som snedden i stället lång konsonant. I hela Svenskfinland, med undantag för Åland, förekommer ord med enbart korta ljud. I Yolo-låten finns det fler exempel på detta: flanellskjorto å läderväst och on skåda på an å skratta till. I Bara bada bastu sjungs refrängen lite halvt standardspråkligt, så där framgår det inte att även bada är kortstavigt i dialekten.
Vi noterar också att hur läng orkar du är avhugget i slutet i Bara bada bastu, liksom Yolo-låtens gubb och kanski fabbo får bjud. Detta kallas i språkvetarkretsar apokope, och har, i olika varianter, vid spridning i Svenskfinland. I Sverige förekommer apokope i många norrländska dialekter när till exempel åka blir åk.
Ett annat drag som kan väcka uppmärksamhet är att kropp och själ rimmar med träpanel. Detta är välbekant från såväl standardfinlandssvenskan som lite äldre stockholmska. Å andra sidan låter första vokalen i träpanel påfallande likt hur dagens ungdom talar i Stockholm med ett öppet ä-ljud. Hur hänger detta då ihop? Faktum är att Ordbok över Finlands svenska folkmål tar upp både e- och ä-ljud i Vörånejdens trä-ord, och vokaler är allmänt röriga i språkhistorien. Kanske är det r:et som ställer till det? Det brukar göra det.
”De olika ändelserna beror på att klockon har feminint genus, medan värman är maskulint”
Det finns också ett par saker att säga om grammatiken i Bara bada bastu. Jämför klockon slår med e va på värman jär, där de olika ändelserna beror på att klockon har feminint genus, medan värman är maskulint. Denna kontrast är fullt levande i många dialekter. Yolo-låten har gott om femininer av det här slaget: flickon, hickon. Men finns det inga substantiv i neutrum? Jodå, i samma låt hittar vi – nu i obestämd form – om du grävd it dik (’ett dike’).
En dialektal ordföljd ger sig till känna i vedin vår ’vår ved’. Sådana efterställda genitivattribut har standardspråket nästan bara då det rör sig om något slags familjeliknande förhållanden, som i gossen min.
Slutligen kan vi studera en av textraderna i refrängen: bastubröder, e je vi som glöder. Många av oss är vana vid att är uttalas som e, men här är det en annan ordning: e je betyder nämligen ’det är’. I Yolo-låten hör vi i stället nåo få do he om he e he do vill (’nog får du det om det är det du vill’). Dialekt ska inte vara så himla lätt!
Martin Persson är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet.
Läs mer om finlandssvenska:
Nog är det tillräckligt
Kometen kommer!
Svenska på finska
