Norge mot Noreg

I en skämtteckning från 1919, två år efter den ryska revolutionen, frågar en bolsjevik en norrman: "Vad bråkar ni om i Norge? Är det revolution?" Norrmannen svarar: "Nei, vi strider om hvordan man staver revolusjon."

Skämtet är nittio år gammalt - och den norska språkstriden ännu äldre. Ändå tvistas det än i dag om hur korrekt norska ska se ut. Lösningen för att bevara minoritetsvarianten, nynorskan, gentemot det dominerande bokmålet har varit den enklast möjliga: alla skolungdomar i landet tvingas lära sig båda språken.

Resultatet? En tredjedel av alla "naturliga" nynorsk-användare byter till bokmål före tjugo års ålder, och det finns mer än 200 000 norrmän på Facebook som vill förbjuda nynorska. Utöver dem finns en rad förbund som mer eller mindre (oftast mindre) militant förespråkar avskaffande av det skriftspråk där Norge heter Noreg. Med andra ord, snudd på hundra procent av Norges 4,8 miljoner invånare har fått lära sig nynorska, men bara tio procent av dessa använder det.

Problemen med språkanpassningen började efter det att Norge frigjorde sig från det danska styret år 1814. Fram till dess hade danska varit det officiella språket. Flera olika teorier om hur ett självständigt norskt språk skulle utformas växte fram, och en av de teorier som fick bäst fäste var Ivar Aasens - mannen bakom nynorskan. (Till en början kallades nynorskan för landsmål, ett tilltänkt riksspråk, fritt från dialekter.) Ivar Aasen reste land och rike kring i jakten på "den sanna norskan" och presenterade resultatet av sitt arbete 1853. Bara trettiotvå år senare jämställdes hans skapelse i Stortinget med det som i dag kallas bokmål.

Sedan dess har de språkliga stridigheterna pågått, växelvis i större och mindre omfattning.

I detta språkligt något kärva klimat är det inte helt lätt att vara nynorsk skribent. Bokmarknaden för ett språk med 500 000 talare mättas snabbt. Ändå har Brit Bildøen valt att använda nynorskan i sitt författarskap, trots att hon själv växt upp med bokmålet via föräldrarna.

- Vi flyttade runt mycket när jag var liten, för att till sist slå oss ner på Västlandet i en nynorsk kommun. I samband med det började jag i huvudsak använda nynorska i skolan och bokmål i hemmet, berättar Brit Bildøen.

Likt den tidigare nämnda tredjedelen "nynorskare" gick hon sedan åter över till bokmål i samband med att hon började studera sociologi på universitet och utbilda sig till bibliotekarie. Där kunde historien om Brit Bildøens relation till nynorska ha slutat, om det inte hade varit för det faktum att hon i slutet av 1980-talet bestämde sig för att börja skriva skönlitteratur.

- Till en början skrev jag på bokmål; det var ju det skriftspråk jag använde. Det fungerade inte alls. Efter en tid försökte jag på nynorska i stället, och insåg omgående att det passade mycket bättre för den stämning jag ville förmedla.

- Det var en speciell känsla. Som att komma hem. Jag tror personligen att det språk som man använder tidigt i livet är det man kan utveckla och göra till sitt eget.

Brit Bildøen debuterade med diktsamlingen Bilde av menn 1991, som följdes upp av romanen Eit anna eple, året därpå. Sedan hann det bli sex böcker till, den största med en tryckt upplaga på 3 000 exemplar. Det var tungt helt enkelt.

- Visst har jag gått igenom kriser där jag har funderat på om det är värt att fortsätta skriva. Det finns ju så mycket annat man kan göra inom litteratur. Man kan vara kritiker eller redaktör, till exempel.

Och redaktörskapet tog hon upp - i dag jobbar hon på förlaget Det norske samlaget. Låt oss undvika tvångsmässiga, svenska associationer för ett ögonblick, och i stället nöja oss med att konstatera att Samlaget är en av de organisationer som får statligt stöd. Drygt 10 miljoner kronor betalas årligen ut för att gynna förlagets utgivning av nynorska böcker.

Parallellt med detta arbete har Brit Bildøen fortsatt att skriva. Hennes bok Alt som er kom 2005, och den blev en stor framgång. Plötsligt sålde hon 25 000 exemplar, mycket tack vare det att hon fick ett verk utnämnt till månadens bok i Norges största bokklubb, som den första kvinnliga nynorska författaren någonsin.

Nu är Brit Bildøen aktuell med essä-samlingen Brit Bildøen Litterær salong - 10 litterære dyder, där hon uppmärksammar och intervjuar tio internationella kvinnliga författare.

- Som författare har jag väldigt starkt känt att synen på språket har vänt nu. I början av min karriär handlade alla intervjuer om min nynorska. Jag var tvungen att försvara den. Nu får jag tala om böcker i stället, och det är mycket roligare.

I dag är hon därför glad över att hon aldrig gav upp under de fjorton år då det gick tyngre.

- Själva skrivprocessen har räddat mig varje gång. Det är tungt att komma i gång, och det är tungt att ge ut, men skrivandet är det roligaste som finns. Det är viktigare än alla intäkter.

Alla kulturbärare i Oslo delar dock inte Brit Bildøens idealistiska syn på sitt arbete. Många tycker att det är - och bör vara - marknaden som avgör vilka språk som ska användas. Och låt oss konstatera följande: marknaden är inte nämnvärt imponerad av nynorskan. I utkanten av stadskärnan ligger exempelvis tv-koncernen Viasat. Deras kanaler når över 100 miljoner människor i 24 länder. Och vad gäller sändningarna i Norge får förhållningssättet till minoritetsspråk betecknas som minst sagt pragmatiskt.

- Vi sänder tv som så många som möjligt ska vilja se. I dag finns ingen marknad för nynorska program. Men den dag de efterfrågas kommer vi att texta och sända nynorska program, säger Øystein Hygen Christensen, informationschef på koncernen.

kampen mellan idealisten och kapitalet, David mot Goliat, är dock långt ifrån så ojämn som man kan tro. Detta på grund av att den norska staten - låt oss likna den vid Gud - i det här fallet gett David långt mer än en sketen slunga att slåss med.

Varje år plöjs enorma summor ner i reformer och stöd som ska säkerställa nynorskans fortlevnad och utveckling. Så pass mycket att ingen på Norsk språkråd, Norges fackorgan för språkfrågor, har någon uppfattning om exakt hur mycket pengar det rör sig om.

- Oavsett om det är bokmål eller nynorska som är skriftspråket i en kommun, så kostar det oss samma summa pengar. Sedan finns det en rad finansiella poster i kulturbudgeten som betalas ut i språkfrämjande syften men det är inte öronmärkta pengar, så det förs ingen särskild statistik över just de summorna. Det är inget konstigt med det. Jag tror inte att någon sitter och räknar ut exakt hur mycket pengar Finland satsar på språkvård heller, säger Marit Hovdenak på Norsk språkråd.

Resurserna som tilldelas nynorskan kan vid en första anblick verka ogenomtänkta. Fast då bör man komma ihåg att Norge har en uttalad regionpolitisk agenda, som genomsyrar all form av verksamhet i den offentliga sektorn. Stora summor överförs från centrum till periferin. Alla ska vara med, och alla ska få ta del av välfärden, även de som bor i de glesbebyggda områdena i Västlandet, där nynorskan är i majoritet.

Här finns välskötta vägar, heltäckande mobilnät, god infrastruktur och allt annat som invånarna kan tänkas kräva. I ett sådant fritänkande politiskt landskap är det naturligtvis svårt att höja på ögonbrynen för ett par hundra miljoner hit eller dit.

Men alla är inte lika förtjusta i den frikostiga politiken. I Bergen är bokmålet det officiella språket, men staden på Västlandet är omgärdad av nynorska kommuner. Situationen är inte helt tillfredsställande.

- Efter mer än hundra år då folk har kunnat välja mellan bokmål och nynorska, har nittio procent valt bokmål. Men regeringen respekterar inte folkets val. Den lägger ner flera hundra miljoner kronor årligen på att få fler att gå över till nynorska. Det rör sig om ren och skär bokmålsdiskriminering, säger Steinar Øksengård, ordförande för Bokmålsforbundet i Bergen.

Steinar Øksengård är också en av dem som hyllar satellit­kanalerna för att de inte sänder eller textar på nynorska. Det är på grund av att programmen sänds från Storbritannien som Viasat klarar sig undan den lag som föreskriver att statliga medier, som Norsk rikskringkasting (NRK), måste använda nynorska i minst 25 procent av sina sändningar. Men till skillnad från Bokmålsforbundet hyser Viasat inget känslomässigt agg mot språket.

- Jag tycker det är bra att det finns en lag som säger att en del av utbudet ska vara på nynorska, så att NRK har något att pyssla med, skrattar Øystein Hygen Christensen. Han poängterar att varken han eller bolaget har något emot nynorska. Språket är bara inte någon gångbar affärsidé.

- Personligen tycker jag väldigt mycket om nynorskan. Den är en viktig del av norsk kultur, och den berikar vårt land. Och i de delar av landet där nynorskan är stor har vi tagit fram annons- och informationsmaterial på språket. I och med att nynorskan i första hand är ett skriftspråk har det funnits en anledning att producera materialet, och det initiativet har blivit uppskattat.

Øystein Hygen Christensen har rätt i att nynorskan i första hand är ett skriftspråk. Det är också något som ställt till det en aning för NRK. Där har man försökt komma undan sina åtaganden om 25 procent nynorska sändningar genom att texta program och läsa nyheter på nynorska, i stället för att sända och producera program helt och hållet på nynorska.

Det har lett till att företaget nyligen hamnade i en tvist kring sitt bruk av nynorska.

- Under de senaste åren har vi inte klarat att nå målet på 25 procent, säger Øyvind Werner Øfsti på NRK. Våra två kanaler når i dag upp till 16 procent sammanlagt. Det finns knappt någon renodlad nynorska i tal, bara olika dialekter. Därför har vi valt att i första hand försöka uppfylla vårt mål i textform.

Detta har lett till många klagomål och tvister med Noregs mållag, förbundet som värnar nynorskan.

Talesättet "Snakk dialekt, skriv nynorsk" är således inte gott nog för de mer fanatiska anhängarna av nynorska, vars doktriner är minst lika kompromisslösa som lärorna från antagonisterna i Bokmålsforbundet i Bergen. I ärlighetens namn bör nämnas att ingen av falangerna har nämnvärt många medlemmar, men de tycker onekligen om att väsnas. Eller som Oddmund Løkensgard Hoel från Noregs mållag skrev i en debattartikel för ett par år sedan:

"Dataspråket är vår tids bibelspråk. Då nynorskanhängarna på sin tid ville använda sitt språk i kyrkan, var motståndet större här än på andra fält. Folk ville ha Herrens ord på originalspråket - danska. Det verkar som att många tror att det är omöjligt att tänka sig dataprogram på något annat än Bill Gates två modersmål - engelska och bokmål."

Det finns två saker som gör att den norska språkstriden aldrig riktigt dör ut. Den ena är tvånget att lära sig två språk i skolan. Det andra är att staten ända fram till början av 2000-talet strävade efter att sammanfoga de två språken till ett: "samnorska".

Nu har staten gett upp och försöker i stället få språken att leva i symbios och samförstånd, ett beslut som välkomnats av såväl Brit Bildøen som Øystein Hygen Christensen.

Den norska språkstriden är således unik i det avseendet att det inte är två motpoler som bråkar så att den stora stackars oskyldiga allmänheten råkar illa ut. I stället är språkvetarna ganska överens om att nynorskan är ett vackert skriftspråk som förtjänar sin plats, en uppfattning som alltså inte delas av gemene man eller norska Facebook-användare.

- Helt klart fortsätter den statliga kvoteringspolitiken att vara enormt viktigt. Nynorska är fortfarande ett ungt språk, fast med en viktig litterär historia och en elastisk form. Den är en del av vårt kulturarv, menar Brit Bildøen.

Øystein Hygen Christensen på Viasat tror definitivt att nynorskan kommer att överleva. Han tycker att det är viktigt att den gör det:

- Många hatar nynorska efter att ha blivit tvingade att lära sig det i skolan. Tvång är sällan positivt. Jag hoppas att vi får se en utveckling där skolungdomar själva får chansen att upptäcka nynorskans charm. Då kommer nog en del av agget som allmänheten hyser mot språket också att försvinna.

Det är den dagen som Viasat kanske kommer att börja sända på nynorska. Och det är då Brit Bildøen kan använda sitt älskade språk fritt. För hon må tala passionerat om nynorskan, men hon skriver fortfarande julkorten hem till föräldrarna på bokmål. Än så länge finns det inget kan störa julfriden på samma sätt som en norsk språkstrid.