Det kan vara nog så svårt för en västerlänning att komma ihåg – och framför allt uttala – asiatiska namn. Att de låter främmande är inte förvånande. Men vad är efternamnet, om det finns något?

Politikern Aung San Suu Kyi från Myanmar fick Nobels fredspris 1991, men står nu åtalad vid Internationella domstolen i Haag – för folkmord av minoritetsgruppen rohingyer. I tidningsrapporter kallas hon ibland Aung San när skribenten vill förkorta namnet. En del tror att Kyi är hennes efternamn, så hon blir då fru Kyi. Jag har också sett Aung Kyi, då någon trott att San Suu är något mellannamn.

Allt detta är fel. Hon heter Suu Kyi, och Myanmar är ett av de länder där folk inte har några efternamn. Men eftersom Suu Kyi är ett vanligt kvinnonamn har hon lagt till faderns namn – Aung San – för att skilja sig från andra med samma namn.

Aung San ledde på 1930- och 40-talen kampen för landets självständighet från Storbritannien. Han fick dock aldrig uppleva självständigheten, eftersom han mördades den 19 juli 1947. Det dröjde till den 4 januari 1948 innan Myanmar blev fritt. Aung San har sedan dess hyllats som nationalhjälte, och det är också det minnet som dottern vill hylla genom att lägga hans namn till sitt. Det är inte ovanligt. En annan kvinnlig politiker heter Cho Cho Kyaw Nyein, eller egentligen bara Cho Cho. Men hennes far Kyaw Nyein var en framstående politiker under 1950-talet.

Bland mansnamnen i Myanmar är Maung Maung ett av de vanligaste – i alla fall var det så förr. Det finns följaktligen otaliga Maung Maung i landet, men en Maung Maung som har gått på universitet kan kalla sig Thekato Maung Maung. Thekato betyder ’universitet’. En annan Maung Maung, som är serietecknare, kan kalla sig Katoon Maung Maung, med det engelska namnet för serieteckning, cartoon, uttalat på det lokala språket. Och alla äldre män tituleras U, ’farbror’. Till män i samma ålder lägger man till Ko, ’bror’, före namnet, och de som är yngre blir alltid Maung någonting, även om det är ett vanligt namn i olika kombinationer.

Äldre kvinnor tituleras alltid Daw, ’faster’ eller ’moster’, medan jämnåriga och yngre är Ma, ’syster’, plus namnet. Dessa titlar måste man använda, även med bekanta. Att utelämna dem är mycket oartigt, faktiskt förolämpande. Vissa minns säkert FN:s tredje generalsekreterare U Thant. Han hette egentligen bara Thant. U var en sådan hederstitel, men det framkom aldrig i internationella sammanhang.

Men frågan om namn i Myanmar är mer komplicerad än så. Nationalhjälten Aung San hette inte det när han föddes och gavs ett namn. Han hette som barn Htein Lin. Det var först på 1930-talet, då han blev studentaktivist, som han lade sig till med namnet Aung San. Aung betyder ’seger’, så det var ett passande namn för en ung man som slogs mot kolonialmakten. Under andra världskriget allierade han sig med japanerna och tog upp väpnad kamp mot britterna. Han blev då Bo Teza. Bo är en rent militär titel. Men när stödet från Japan inte blev vad de hade tänkt sig, bytte han och hans kamrater sida och slöt sig till britterna, som återerövrade landet under andra världskrigets sista år. Då blev han Aung San igen, och hette så fram till sin död.

Vilket namn man ger ett barn är viktigt för de flesta, och i Myanmar är namngivningen helt beroende på vilken veckodag barnet har fötts. Varje veckodag har också speciella egenskaper, som ska prägla personen genom hela livet. Aung San, alltså Htein Lin, var född på en lördag. Då måste namnet börja med T, Ht, D, Dh eller N. Alltså inte A som i Aung San. Den bokstaven är reserverad för personer födda på en söndag. Men Aung San brydde sig tydligen inte om det.

De som är födda på en tisdag får namn som börjar på S och Ny. Så Suu Kyi var född på en tisdag, inte en söndag som Aung skulle ha påvisat. Alla veckans sju dagar har en uppsättning bokstäver som namnen kan börja på.

Sedan är det personligheten. De som är födda på måndagar blir avundsjuka, de på tisdagar ärliga, onsdagsbarn har lätta för att bli arga men lugnar snart ner sig, torsdagsfödda är beskedliga, fredagsfödda pratsamma och lördagsfödda hetlevrade och ofta besvärliga. De som är födda på en söndag har framtiden för sig som sparsamma, även knussliga, individer.

Det låter kanske märkligt, men vetskapen att man är född på en viss dag påverkar faktiskt folk rent psykologiskt. Lördagsfödde Htein Lin, senare Aung San, visste att han skulle ställa till oreda för britterna och dottern Suu Kyi har så gott det går försökt vara ärlig och uppriktig.

Bristen på efternamn kan ibland ge upphov till besvär, i synnerhet utomlands. Jag träffade en gång en läkare från Myanmar i Kalifornien som enligt visitkortet han gav mig hette Aung Khin Aung Khin. Jag tyckte att det var märkligt och frågade vad det var för ett konstigt namn. Han suckade: ”Det var när jag invandrade till USA. Immigrationsmyndigheterna frågade mig vad jag hette i förnamn. Jag sa Aung Khin. Sedan frågade de om efternamnet, och jag sa att det är samma sak.” Så det blev Aung Khin Aung Khin – och det var för sent och för svårt att ändra på det när han väl fick sina amerikanska id-handlingar.

I Thailand råder ett helt annat system. Där har man faktiskt för- och efternamn. Det är bara det att ingen använder de namnen till vardags. Innan kung Vajiravudh, som satt på tronen 1910–25, lät införa familjenamn hade man bara namn som Ma, som betyder ’farfar Häst’, Daeng, som betyder ’faster Röd’, Gop, ’lillebror Groda’, och Ooy, ’lilla syster Sockerrör’.

Vajiravudh, som var utbildad på internatskola i Storbritannien, ville ”civilisera” folket, så 1913 bestämdes att alla medborgare skulle ha riktiga för- och efternamn, som i väst. Eftersom bara folk av högre stånd tidigare hade haft släktnamn skapande man nya för allmänheten, baserade på sanskrit och pali – buddhismens kanoniska språk – men med thailändska uttalsregler.

Efternamnen betyder sällan något på thailändska men har skapats med kombinationer av ”lyckosamma” ord, som ord för guld, ädla stenar och välstånd. Förnamnen kan betyda ’perfekt’ eller något liknande. Thailändare av kinesiskt ursprung har i allmänhet långa och krångliga efternamn som ett tecken på att myndigheterna inte helt vill släppa på etnisk identifiering, även om kinesättlingarna är helt integrerade i det thailändska samhället.

Men mer än hundra år senare har de ”nya” namnen inte helt slagit igenom. De finns bara på personbevisen och id-korten. I vardagslag använder man sig fortfarande av smeknamnen, som man kallar de traditionella benämningarna. Den enda skillnaden är att man i moderna tider börjat välja lite mer trendiga namn än de som inspirerats av färger och djur. En manlig bekant inom reklambranschen kallar sig Goff, vilket egentligen är hans favoritsport, golf. Andra ”moderna” namn är Pepsi, Peun – den thailändska förvrängningen av det engelska ordet för ’äpple’ – och Bon – det thailändska uttalet för engelskans ball som i football. Jag känner också en kvinna som gav sin son smeknamnet Taxi, därför att hon inte hann fram till sjukhuset när han skulle födas, så det skedde i en taxi.

Bland de ”gamla” smeknamnen hittar man förutom dem som jag redan har nämnt även Lek, ’liten’, Thong, ’guld’ eller ’ledarkyckling’, beroende på tonen, Ning, ’lugn’, och Maew, ’katt’. Men på deras id-handlingar står det namn som Somchai Tansubhapol och Supawadee Lertcheoenchok.

Även statsledare och politiker har smeknamn, som man till och med använder när man skriver om dem i tidningarna. En tidigare premiärminister, nu i exil, hette Thaksin Shinawatra men kallades Maew – även i pressen. Maew kan alltså betyda ’katt’, men här är det ett annat namn, på grund av ordtonen. Det rör sig om det thailändska namnet på hmong, en folkgrupp i bergen i norr. Thaksin Shinawatra, eller Maew, är visserligen av kinesiskt ursprung och inte hmong. Men han kom från norra Thailand där det bor många hmonger. Hans ansikte är också fyrkantigt, som hos många hmongmän.

Detta anses inte förolämpande, tvärtom. Hans familjemedlem, och senare efterträdare, Yingluck Shinawatra kallades Pu, ’krabba’, kanske därför att hon var rödaktig då hon föddes eller som liten försökte gripa saker med händerna.

I Thailand använder man sig alltid av en titel när man tilltalar en person man respekterar eller inte känner så väl, i allmänhet khun som betyder ’herr’ eller ’fru’. Då kan man använda det ”riktiga” förnamnet, så Khun Thaksin är artigt och går bra. Man tilltalar däremot aldrig någon med enbart efternamnet. Det kan tolkas som om man talar om den personens döda förfäders andar.

När jag var Asienkorrespondent för Svenska Dagbladet hade jag ibland problem med detta. Jag skrev Thaksin, och några läsare undrade om jag var ”du och bror” med premiärministern. Jag var tvungen att förklara, med varierande framgång, hur det förhåller sig med namn i Thailand.

För- och efternamn är också något som kan förvirra i länder som Kina, Nordkorea, Sydkorea och Vietnam. Där kommer familjenamnet först och det personliga namnet efteråt. Det har jag haft problem med då jag har skrivit böcker om Asien. När jag skriver Xi Jinping, Kinas nuvarande president, och sedan Xi har det ändrats av korrekturläsare till Jinping. Men hans familjenamn är Xi. Bara ytterst nära familjemedlemmar skulle kalla honom för Jinping. Samma med Mao Zedong, ”den store rorsmannen”, som styrde Kina med järnhand i årtionden. Hans familjenamn var Mao och Zedong det givna namnet.

I Japan råder faktiskt samma system när det gäller namn, men för att verka mer ”internationella” ändrar man på det i texter på andra språk än japanska. Den japanske premiärminister Shinzo Abe heter därför så i internationella sammanhang men Abe Shinzo hemma i Japan.

Att bli lite mer ”västerländska” är också vanligt bland kineser utanför den väldiga folkrepubliken. Då kan man använda sig av ett engelskt förnamn plus det kinesiska familjenamnet.

Hongkongs högste verkställare, som nu befinner sig i blåsväder med dagliga demonstrationer i den forna brittiska kolonin, heter Carrie Lam. Men hennes ”riktiga” kinesiska namn är Lam Yuet-ngor, med familjenamnet först. Hon föddes som Cheng Yuet-ngor och gifte sig med Lam Siu-por, en matematiker som nu bor i Storbritannien och har vänt på namnordningen och heter Siu-por Lam.

Singapores starke man ända fram till sin död 2015 hette Lee Kuan Yew, ett namn han föredrog framför Harry Lee, som han kallades så länge han var advokat. Men han valde att använda ett mer kinesiskt förnamn när han på 1950-talet blev politiker.

I Indonesien kan det bli ännu mer förbryllande. Sukarno, landets starke man från 1940-talet till mitten på 1960-talet, hette bara så. Sukarno. Men han kallades ofta Bung Karno. Bung betyder ’broder’ eller ’kamrat’, och Karno är en kortare version av det fullständiga namnet. Efter honom kom Suharto, en general som också bara hade ett namn. Suharto utmanades sedan av en av Sukarnos döttrar som hette Megawati. Liksom Aung San Suu Kyi i Myanmar lade hon till sin fars namn till sitt, så hon blev Megawati Sukarnoputri, som kan översättas med ’barn eller dotter till Sukarno’. Sukarnoputri är alltså inte ett familjenamn.

Den nuvarande indonesiske presidenten Joko Widodo kallas allmänt Jokowi, en sammandragning av för- och efternamnet. Ett folkligt smeknamn passar också bra då han arrangerar rockkonserter.

Namnbruket i Asien kan för västerlänningar ha sina lustiga sidor, men man bör komma ihåg att det är allvarligt och man måste respektera de seder och bruk som finns. Och hur har vi det egentligen med gamla svenska soldatnamn som Modig, Hurtig, Flink och Stark? Eller alla de nya namn folk tar sig för att de inte vill heta Svensson, Bengtsson eller Andersson?

Dessa svenska ”son-namn” var för övrigt inte heller efternamn från början, utan så kallade patronymikon, farsnamn, som lades till förnamnet. Fram till slutet av 1800-talet fick de flesta pojkar ett namn bildat av pappans förnamn med efterledet -son, och flickor fick ett namn bildat av pappans förnamn med efterledet -dotter. Dessa namn var alltså inte efternamn – de talade bara om vad ens pappa hette i förnamn, och de gick inte i arv. Från och med 1800-talet började namnformer som Olsson och Andersson i stället att betraktas som efternamn och föras vidare mellan generationerna. (Se Språktidningen 4/2017.)

Namn, var vi än bor eller kommer ifrån, är en del av varje folks kulturarv. Och det är värt att veta varför folk, hos oss och i Asien, heter på ett visst sätt. Det finns alltid en förklaring till vad som kan tyckas egendomligt. Och det är bra att veta hur det ligger till så man inte förolämpar någon i onödan.