Med psalmboken i tiden

Nyskrivna psalmer var ett av Martin Luthers viktigaste redskap när han spred sin tolkning av kristendomen på 1500-talet. Luthers reformation ledde till att protestantiska kyrkor kom att dominera norra Europa, inklusive Sverige. I slutet av 1600-talet gjorde sig Karl XI enväldig och tog hjälp av kyrkan för att få kontroll över folket.

Vid den tiden cirkulerade flera olika psalmböcker i Sverige och därför krävde kungen att en enda godkänd psalmbok skulle tas fram. Den skulle vara ett av flera medel att genom religionen skapa enighet i riket. Resultatet blev den psalmbok som stadfästes den 9 december 1695.

Under det följande århundradet trycktes denna psalmbok i över 1,5 miljoner exemplar och blev en verklig folkbok. I många hem var psalmboken den enda bok som fanns och även de som inte hade ett eget exemplar lärde sig ofta flera psalmer utantill genom gudstjänster och husförhör.

Historikern Gunnar Wetterberg har skrivit om hur psalmboken bidrog till att svenska språket utvecklades mot större enhetlighet. Med psalmerna och andra kristna texter började ett riksspråk ta form, konstaterar Wetterberg, och lägger till att man i brev från äldre tider kan se spår av dialekter i hur orden stavas. Litteraturvetaren och teologen Håkan Möller, professor vid Göteborgs universitet, har studerat 1695 års psalmbok.

– Även om man försökte skapa en enhetlig svenska i psalmboken så fanns här psalmer från flera olika tidsperioder. Exempelvis översatta tyska psalmer och psalmer skrivna av Olaus Petri på 1500-talet, men också psalmer tillkomna mot slutet av 1600-talet strax innan den nya rikspsalmboken färdigställdes, säger han.

Psalmboken stadfästes av Karl XI för att stärka den riksideologi enligt vilken han själv var nummer två efter Gud. Detta tankegods präglade många psalmer i 1695 års psalmbok, men långt ifrån alla.

– Psalmboken var en produkt av en månghundraårig kristen kultur där många psalmer var parafraser på bibeltexter, framför allt hämtade ur Psaltaren och evangelierna, säger Håkan Möller.

1695 års psalmbok skulle komma att användas i mer än ett sekel. Detta sekel präglades av stora politiska och kulturella förändringar. Det kungliga enväldet försvann med Karl XII:s död 1718 och senare under århundradet påverkades Sverige av både upplysningens ifrågasättande av gamla ideal och av pietistiska strömningar som betonade personlig omvändelse och fromhet.

– Det gjordes flera försök att revidera psalmboken under 1700-talet, men inget av dem antogs, säger Håkan Möller.

Men många såg ett behov av en ny psalmbok. Teologen och psalmdiktaren Samuel Ödmann hävdade i förordet till Försök till Kyrko-Sånger, som han gav ut 1798 och som innehöll ett antal egna texter, att minst 300 av den gamla psalmbokens cirka 400 psalmer nästan aldrig hade använts under de senaste 50 åren.

Även språkligt var förändringarna stora mellan barockens 1600-tal och upplysningens och romantikens epoker. I slutet av 1700-talet citerades många formuleringar ur den gamla psalmboken på skämt. Det gällde exempelvis texternas vacklande meter och dåliga eller obefintliga rim. Biskopen Jesper Swedberg, redaktör för 1695 års psalmbok, karaktäriserade själv texterna som ”ruggota och ojämna” men ”av god metall”. Ruggot är en föråldrad form av ruggig – som i det här sammanhanget underströk att han tyckte att psalmerna var ovårdade.

I den kungliga psalmbokskommittén, som började arbeta 1811, kom prästen och akademiledamoten Johan Olof Wallin snabbt att bli den främsta drivande kraften. Under de sista åren innan den nya psalmboken lades fram 1819 arbetade han nästan ensam med den. Han skrev själv omkring 140 nya psalmer, bearbetade ungefär lika många gamla psalmer och översatte ett tjugotal. Johan Olof Wallin ställde höga estetiska krav på språket och engagerade flera av sina kollegor i Svenska Akademien som författare. Många äldre psalmer betraktade han som nationalklenoder som ändå måste ”avdammas”.

Senare kritiker menar dock att Johan Olof Wallin inte bara dammade av dessa psalmer, utan hyvlade bort för mycket och lade på sin egen teologiska och språkliga fernissa. Språket var anpassat efter franskklassicismens krav på klarhet, sanning och vackra formuleringar. Innehållet i texterna präglades av en betoning mer på det moraliska än det religiösa. Johan Olof Wallins psalmbok fick mycket beröm av kultureliten, men fick aldrig den folkliga förankring som 1695 års psalmbok behöll långt fram i tiden.

Stora delar av 1800-talet präglades av olika väckelserörelser, både inom och utom statskyrkan. Med dem följde både ny musik och nya, mer personligt hållna sångtexter. Det skulle dock dröja till början av 1900-talet innan några få av dessa kom med i Svenska kyrkans psalmbok, till exempel Lina Sandells Tryggare kan ingen vara och Blott en dag.

Under arbetet med den nu gällande psalmboken fanns större ekumeniska ambitioner och nu kom även frikyrkliga sånger som Löftena kunna ej svika, Han har öppnat pärleporten och O store Gud med.

Prästen Per Olof Nisser ingick i 1969 års kommitté som arbetade fram den psalmbok som antogs 1986 och gäller än i dag. Då representerade han Kyrkans ungdom och skulle verka för att ge den tidens ungdomliga vistradition en plats i psalmboken. Psalmkommittén kom att arbeta i 17 år och under tiden blev Per Olof Nisser huvudsekreterare och fick dessutom skriva slutbetänkandet i den statliga utredning som arbetet utgjorde. Senare har han också disputerat på psalmboken och varit huvudredaktör för psalmlexikonet Psalmernas väg.

– Förut hade det dröjt ungefär 125 år mellan psalmboksrevisionerna, men nu började vi revidera 1937 års psalmbok redan 32 år efter att den antagits. Skälet till det var att många i efterhand menade att det aldrig genomfördes någon revision av den wallinska psalmboken. Johan Olof Wallin, som hade varit omstridd under sin egen tid, var i början av 1900-talet väldigt hyllad, så den psalmkommittén svalde hans psalmer med hull och hår, vilket ledde till att språket i den psalmboken var rätt föråldrat redan från början, förklarar Per Olof Nisser.

När 1969 års psalmkommitté inledde sitt arbete var ett av målen att anpassa psalmspråket eftersom exempelvis verbens pluralformer, som vi gingo i stället för vi gick och de sjunga i stället för de sjunger, hade försvunnit ur skriftspråket sedan 1937 års utgåva. Ålderdomliga uttryck som för många var obegripliga, exempelvis hulda famn och ömma bön, skulle också bytas ut. Adjektivet huld skulle i dag kanske ersättas med kärleksfull, välvillig eller tillgiven medan öm användes i betydelsen ’som har och uttrycker varma känslor’. Psalmtexterna skulle få en dubbel funktion – att både skapa gemenskap bland de vana gudstjänstfirarna och att tilltala folk som stod utanför kyrkan. Per Olof Nisser är dock inte helt nöjd med resultatet.

– Jag tycker att det blev alltför lite poetiskt språk i psalmboken. Vi försökte få etablerade författare att skriva nya psalmer, men många avböjde. Några undantag från den regeln var Bo Setterlind och Ylva Eggehorn, men i många psalmer saknar jag de rika metaforerna som går djupare än det snälla berättandet, säger han.

Ett exempel på sådant bildspråk som Per Olof Nisser nämner är fjärde versen i just Eggehorns psalm 256:

”Du är på väg. En dag blir natten vit. En dag och stjärnor växer ur hans famn.”

Målet med revideringen var att göra alla psalmtexter begripliga, men psalmkommittén fick ofta kompromissa. Psalmer som hade bitit sig fast i folksjälen gick igenom processen helt oförändrade eller med mycket små ingrepp. Som exempel på sådana ”monumentpsalmer” nämner Per Olof Nisser en psalm som ofta sjungs i julottan.

– Den börjar med stroferna ”Var hälsad sköna morgonstund, som av profeters helga mun är oss bebådad vorden”. Där finns knappt ett enda ord som används i vardagsspråk, men i en sådan psalm ändrar man inte ostraffat, säger han.

Men det hände också att psalmer som Johan Olof Wallin reviderat fick en ny text som låg närmare 1600-talsoriginalet. Ett sådant exempel är en av de senare verserna i Den blomstertid nu kommer. Den äldre versionen löd ”Tänd kärlekseld i hjärtat, förnya själ och and”, men Johan Olof Wallin ändrade den andra strofen till det moraliserande ”men dämpa lustans brand”. I 1986 års psalmbok finns Britt G Hallqvists version där hela strofen nu lyder ”Giv kärlek åt det hjärta som ingen kärlek får”.

– Den första versen, som är den som ofta sjungs på skolavslutningar, lämnade vi dock helt oförändrad, säger Per Olof Nisser.

Ett av kommitténs mål var alltså att tvätta bort ”Wallin-fernissan” från äldre psalmer. Ett exempel på det är den medeltida julpsalmen Den signade dag där författaren Olov Hartman skrev om många av Johan Olof Wallins formuleringar för att den skulle återfå sin medeltida karaktär, men ändå förbli begriplig. Så här skrev Wallin:

”Den signade dag, den signade tid / var morgon jag månde betänka, / då nådenens sol så härlig och blid / rann upp för all världen att blänka.”

Så här lyder texten i dag efter Hartmans revidering:

”Den signade dag, den signade tid / vår Frälsares födelsetimme, / då var det som ljus i natten bröt in, / Guds mäktiga Ord ifrån himlen.”

Förutom begriplighet ställde man i psalmkommittén också krav på att texten skulle vara relevant i samtiden. Av det skälet togs Fädernas kyrka bort ur psalmboken inför 1986, vilket blev väldigt omstritt.

– Texten speglar 1600-talets samhälle med krigande kungar som inte längre är aktuell med rader som ”Kristet och fritt ville Sverige bo, råda för landet allena. Därom i manlig och kristen tro, därom i strid eller lagfäst ro konung och folk sig förena”. Ändå fick vi mycket kritik när vi tog bort den. På vissa håll klistrade man in psalmen på pärmens insida i den nya psalmboken för att man ville ha den kvar, minns Per Olof Nisser.

Ordföljd och föråldrade ord och uttryck kunde också ställa till det i vissa psalmer. Per Olof Nisser minns att han själv länge missuppfattade omkvädet i 1937 års version av julpsalmen Gläd dig du Kristi brud där det stod ”Pris och ära vår konung vi hembära”. Han uppfattade de sista orden som att det var Kristus konungen själv som skulle bäras hem, fast hembära egentligen betydde ’ge’ och syftade på ”Pris och ära” som skulle ges till ”vår konung”. Numera lyder strofen ”Pris och ära, vår konung är nu nära”.

På senare år har ännu en psalmboksrevision diskuterats. I en enkät som genomfördes 2020 bland aktiva och anställda i Svenska kyrkan framfördes önskemål om att gallra ut psalmer som sällan eller aldrig sjungs, att revidera språk och innehåll i äldre psalmer som ska behållas och att bereda plats för nya psalmer och sånger.

Nyligen avslutades en insamling där över 9 500 förslag på befintliga sånger som skulle kunna bli psalmer inkom. Bland dem finns låtar av exempelvis Py Bäckman, Ulf Lundell och Laleh. Utifrån dessa förslag ska 300 sånger väljas ut för att användas under en provperiod i Svenska kyrkans församlingar. Det finns dock flera upphovsrättsliga och ekonomiska frågor som inte är utredda och det är ännu oklart om och när arbetet med en revision av 1986 års psalmbok kan komma i gång.

Åke Steinwall är frilansjournalist.