Luther lyssnade på folket

Det var för femhundra år sedan, närmare bestämt 31 oktober 1517, som Martin Luther enligt legenden spikade sina 95 teser mot den kyrkliga avlatshandeln på kyrkporten i Wittenberg. Avlatshandeln innebar att man kunde köpa sig fri från sina synder med pengar.

Om det sedan var så att Luther verkligen stod med hammaren i hand är omtvistat. Kanske spikade han inte. Men att hans teser mot avlatshandeln banade väg för reformationen är de flesta forskare eniga om. Och det firas nu alltså rejält. I varje stad där Luther någonsin satte sin fot – och i en lång rad städer som han förmodligen aldrig besökte – kan man bevista utställningar och andra evenemang om Martin Luthers liv och gärning. I Berlin finns till exempel Deutsches Historisches Museums stora utställning Der Luther Effekt – 500 Jahre Protestantismus in der Welt.

Legenderna om Luther är många, liksom missuppfattningarna. Rätt ofta hörs någon säga att de har en Luther på axeln när de vill uttrycka att de är plikttrogna och strävsamma. Men i biografin Frihet, jämlikhet, reformation! 500 år med Luther visar författaren och journalisten Per Svensson att Luther också var en man som tyckte om goda vänners sällskap över en skummande öl eller två. Spikningen av teserna är med stor sannolikhet en myt, liksom att han kastade ett bläckhorn efter Djävulen då han satt i borgen Wartburg och översatte Nya testamentet. Möjligen är då också föreställningen om Luther som det tyska språkets fader inte heller helt sann. Men det råder inga tvivel om att han var en stor språkman.

– Martin Luther är en av de stora, mycket medvetna ordkonstnärerna i västerländsk historia, vilket ligger i linje med språkets centrala roll för hela reformationen, som alltid utgår från ordet. I den katolska religionen ligger traditionellt tyngden på handling och rit. Menigheten behöver inte förstå orden. Det ändrade Luther på. Allt utgick från bibeltexten, säger Per Svensson.

I sin bok tecknar han bilden av Martin Luther som en man av sin – men också av vår – tid:

– Jag har velat visa att Luther var en del av en idéströmning, inget ensamt geni. Hans tid uppvisar flera likheter med vår egen. Även Luther levde under en tid som präglades av extremt stora sociala, ekonomiska och politiska omvälvningar. En tid som också rymde apokalyptiska stämningar och extremistiskt våld. Där finns det starka paralleller, liksom i det faktum att det var en tid för en mycket avgörande medial revolution: under Luthers tid handlade det om tryckpressen, under vår tid är det digitaliseringen som skapar stort förändringstryck på oss människor, vårt tänkesätt – och vårt språk.

Per Svensson skriver att om Martin Luther hade levt i dag hade han förmodligen varit en stjärnakademiker, som regelbundet medverkat i tidningar som Frankfurter Allgemeine Zeitung, New York review of books och Guardian.

– Han var en retoriker, men inte för den språkliga skönhetens skull, utan för effekten. Han ville nå ut brett. Precis som några få stjärnakademiker i dag – som också når ut i breda medier – drevs Luther av en agenda. Som offentlig intellektuell var han mer kraftfull och effektiv än subtil. I dag hade vi sagt att han ’går genom rutan’. Han var en av världens mest effektiva kommunikatörer och i debatter snarast en slugger.

Martin Luther lär också vara den mest avbildade personen i tysk historia. På bokmässan i Leipzig i år var det enkelt att skriva under på det. Från monteraffischer, reklamskyltar, t-shirtar och bokpåsar blickade den världsberömde munken, reformatorn och professorn mot besökarna.

– Det råder en enorm hausse kring reformationen och Luther i Tyskland just nu. Jag kom nyss hem efter en resa dit, och bokhandlarna dignar av Lutherböcker och souvenirer. Det kommer ny viktig forskningslitteratur blandat med ren kuriosa. Jag åt också Luthertomater, och de smakade ungefär som vanliga tomater, säger Per Svensson och skrattar.

De tyska bokförlagen storsatsar på Lutherutgivningar. Även språkligt granskas Martin Luthers gärning. Vissa driver fortfarande tesen att Luther uppfann tyskan, till exempel den uppmärksammade Bruno Preisendörfer i Als unser Deutsch erfunden wurde – Reise in die Lutherzeit.

Martin Luther föddes i gruvstaden Eisleben den 10 november 1483. Som femåring började han i latinskola i närliggande Mansfeld, där tyska var förbjudet och latinet pryglades in i eleverna. Folket på gatan talade någon av de hundratals tyska dialekter som sinsemellan kunde skilja sig rätt rejält. Det fanns alltså ännu inget gemensamt tyskt språk. De lärda använde sig av latinet som lingua franca. Efter en snabb karriär blev Luther professor i teologi i Wittenberg år 1513. Vid sidan av detta fortsatte han sin gärning som församlingspräst och höll dagliga predikningar. Detta gjorde honom till en extremt slipad talare. Till skillnad från sina samtida inom kyrkan och akademin valde Martin Luther att författa sina teser och många andra skrifter på tyska, parallellt med de skrifter han författade på latin. Anledningen var enkel: han ville nå ut till en stor publik. Det gjorde han också. Mellan 1518 och 1519 var Luther Europas mest publicerade författare med 25 skrifter på latin och 20 på tyska. Totalt trycktes dessa skrifter i nästan 300 upplagor. Hela tryckeriskrået levde upp på grund av Martin Luthers teologiska dispyt med företrädare för den katolska kyrkan.

Men hans texter ledde också till att han blev förklarad fredlös. I januari 1521 blev han bannlyst av påven och fick ta sin tillflykt till borgen Wartburg där han kunde få skydd. I en klosterliknande cell i borgen översatte han nu – under elva intensiva veckor – hela Nya testamentet till tyska. Det publicerades året därpå. Därefter översatte Luther tillsammans med vänner och kolleger hela Bibeln, som publiceras år 1534.

– Det är på dessa bibelöversättningar Luthers status som ’det tyska språkets fader’ vilar. Den variant av tyskan som Luther använde fick genom bibelöversättningarna stor spridning och hade senare en normerande kraft för språket. Även om Luthers betydelse överskattats i tidigare forskning, ska man inte underskatta hans gärning, säger Michelle Waldispühl, språkhistoriker och lektor i tyska vid Göteborgs universitet.

I början av 1500-talet existerade fem större skriftspråksvarianter i det tyskspråkiga området. Kansliskrivare och boktryckare använde sig av den variant som var tongivande i deras respektive geografiska områden. Dessa skriftspråk skilde sig från varandra i stavningssätt, grammatik och ordförråd. Och eftersom uttalet skilde sig stort mellan dialekterna, påverkade detta också skriftspråket. Luther använde sig av det östmedeltyska skriftspråket, även kallat saxiskt kanslispråk, men utvecklade det genom att blanda med både låg- och högtyska varianter. Allt för att nå en så stor läsekrets som möjligt.

– Luther lade ner mycket energi på det språkliga uttrycket i sina översättningar och reviderade dem upprepade gånger, säger Michelle Waldispühl. För varje nyutgåva är antalet regionala uttryck färre. Han arbetar medvetet mot ett skriftspråk som skulle förstås i flera geografiska regioner. Skillnaderna mellan språkvarianterna kunde vara – och är än i dag – relativt stora. När Luthers översättning av Nya testamentet trycktes i Basel år 1523 skickade tryckaren Adam Petri med en ordlista som förklaring till Luthers regionala uttryck. Bland annat förklarades Luthers ord Ziege med Geiss, ett uttryck för ’get’, som fortfarande används i schweizertyskan.

Det revolutionära i Luthers gärning ligger i att han inte bara ville göra det tyska skriftspråket mer enhetligt – utan att han faktiskt också ville skriva tyska för folket, så att en vanlig bonde skulle förstå hans texter.

I det som anses vara tyska språkets första teoretiska text om översättning, Sendbrief vom Dolmetschen, ’Sändebrev om att översätta’, från 1530, försvarar han sitt sätt att översätta, mot de ”åsnor” som kritiserat hans fria översättarstil: ”Man får inte fråga bokstäverna i det latinska språket hur man ska tala tyska, som de där åsnorna gör, utan man måste fråga frun i huset, barnen i gränderna, gemene man på torget och lära sig hur de talar från deras egna munnar och därefter översätta, då förstår de och märker att man talar tyska med dem.”

– Att orientera sig mot vardagsspråket på detta sätt var helt revolutionerande och oerhört modigt. Han undviker latinska konstruktioner och skapar en friare översättning. Han vill bort från 1-1-översättningarna, där det handlade om att återskapa latinets konstruktioner. Luther ville ha en autentisk tyska som alla kunde förstå, säger Michelle Waldispühl.

Luthers språk är mustigt, jordnära och konkret. Han använder sig gärna av drastiska ordspråk och retoriska stilmedel, som direkt tilltal och retoriska frågor. Han uppfinner också många uttryck genom sammansättningar av ord, som exempelvis Feuereifer, ’brinnande iver’, lichterloh, ’ljusan låga’ och Herzenslust, ’hjärtans lust’. Det sägs att Luther bad sina vänner och bekanta att ständigt förse honom med nya listor över vardagliga ord som han kunde använda sig av i sitt arbete. Han lånade också in ord från slaviska språk ur de östtyska dialekterna, exempelvis Peitsche, ’piska’, och Grenze, ’gräns’ – som ersatte de mer etablerade Geissel och Mark. Det är också genom Martin Luthers bibelöversättningar som bruket av stor bokstav i början av alla substantiv – som tyskan har kvar än i dag – etableras på allvar. För varje utgåva reviderar han också stavningen för att få större enhetlighet i skriften.

– Han fick kritik av andra lärda för att han orienterade sig så mycket mot det talade språket. Samtidigt var denna orientering förmodligen en av anledningarna till att Luthers språkbruk fick så stort genomslag. Men det är också viktigt att poängtera att han behöll bibeltextens sakrala karaktär. Visst ville han skriva klar och tidsenlig tyska, men det är ingen profanering av Bibeln, och vissa strukturer från grekiskan behöll han naturligtvis. Ett exempel är när han skriver dubbla verb, som i der Engel antwortete und sprach zu ihr, ’ängeln svarade henne och sa’. Så sa man inte i talad tyska, menar Michelle Waldispühl.

Språkkonstnären Martin Luther behärskade också hebreiska, latin och grekiska. I sin översättning av Nya testamentet använde han sig bland annat av Erasmus av Rotterdams textutgåva av Nya testamentet. Den utgavs 1516 och bestod av ett grekiskt ”original” vid sidan av Erasmus egen latinska översättning och kommentarer. Dessutom hade Luther tillgång till tidigare tyska översättningar av Bibeln.

– Det är bevisat att han använde sig av andra tyska bibelöversättningar. Det finns spår efter dem i hans texter, säger Michelle Waldispühl.

Det klara och kraftfulla språket som tagit intryck av det språk som talades i hemmen och på torgen var som sagt en anledning till att Luthers bibelöversättningar fick sådan genomslagskraft. En annan anledning var teknisk. Utan boktryckarkonsten hade Luthers bibelöversättningar varken fått den spridning, det genomslag eller den normerande kraft som de fick.

– Nej, boktryckarkonstens betydelse kan inte nog understrykas. Tidigare hade det kanske tagit två år att färdigställa en bibel för hand. Nu kunde man plötsligt trycka många exemplar på kort tid.

Martin Luthers översättning av Nya testamentet trycktes år 1522 i en första upplaga om 3 000 exemplar. Priset låg på en gulden, vilket motsvarade priset på en kalv eller två månadslöner för en lärare. Dryga tjugo år senare, vid Luthers död år 1546, förelåg hela bibelöversättningen i en reviderad upplaga kallad Ausgabe letzter Hand – den sista utgåvan som Luther själv hade granskat. Denna trycktes endast i Wittenberg i 100 000 exemplar. Om dessutom licensutgåvor för andra tyskspråkiga områden och rena piratkopior räknas in, brukar det snarare talas om 500 000 tryckta exemplar – en verklig bestseller, även med vår tids mått!

– Ända in på 1800-talet var Luthers bibel den enda bok som fanns i många protestantiska hem. Ytterligare ett faktum som gjorde den så inflytelserik och viktig är att många fick lära sig långa stycken utantill, säger Michelle Waldispühl.

Lutherbibelns normerande kraft var alltså oerhört viktig i framväxten av det tyska nationalspråket. Men den hade också stort inflytande i en rad andra språkområden. I snabb följd översattes under 1520-talet Martin Luthers version av Nya testamentet till nederländska, danska och svenska.

– De bibelöversättande reformatorernas första bedrift var utgåvan av Nya testamentet 1526, ett verk som språkhistorikerna tillmätt sådan symbolisk dignitet att dess tillkomst fått markera gränsen mellan den fornsvenska och den nysvenska perioden, säger Lars Wollin, professor emeritus i nordiska språk.

– Av germanister brukar man få höra uttrycket ohne Luther kein Deutsch, ’utan Luther ingen tyska’, och även om detta kanske har reviderats något, så är det svårt att tänka sig dagens tyska utan Luther. På samma sätt kan man med viss rätt säga ’utan Olaus Petri ingen svenska’. Det är förstås inte helt sant – man hade naturligtvis talat svenska i Sverige även utan Olaus Petri, men inte på samma sätt. Petris gärning är jämförbar med Luthers. Och precis som Luther hade han medeltida föregångare.

Tillsammans med en rad okända översättare skapade Laurentius Andreæ och Olaus Petri en svensk bibeltext som vilade på Luthers tyska och Erasmus av Rotterdams latinska bibelöversättning.

– Delar av Bibeln översattes till det svenska folkspråket efter kristendomens etablering i Norden under äldre medeltid, säger Lars Wollin. Reformatorerna var alltså inte först. Men de översatte hela Bibeln, och i det arbetet eftersträvade de precis som Luther ett enhetligt och stilistiskt värdigt svensk bibelspråk. Deras gärning var oerhört viktig för det svenska språket och Luther var avgörande för deras arbete. De besökte honom i Wittenberg och det är väl inte helt otroligt att tänka sig att han sa till dem: ’Seså pojkar, åk nu hem till Sverige och översätt Bibeln, men kom ihåg att det ska vara till riktig svenska och inte till något erbarmligt halvlatin!’

Gustav Vasas bibel, eller Biblia, Thet är: All then Helgha Scrifft, På Swensko, som den egentligen heter, trycktes av den tyske boktryckaren Jürgen Richolff i Uppsala 1540–41. Med den lades grunden för den bibelspråkliga traditionen i Sverige. Den skulle behålla sitt fasta grepp över svenskarnas tankemönster och språk i nästan fyra sekel. Förhållandet har paralleller i flertalet lutherska länder.

Precis som Luthers bibel, som genom sin stora spridning och sin auktoritativa ställning haft stort inflytande på det tyska språket, har Gustav Vasas bibel i viss mån fungerat som ett språkligt rättesnöre i Sverige. Dock blev den ingen bestseller, som Luthers tyska översättningar.

– Förutsättningarna för det var inte riktigt desamma i Sverige. Vasabibeln är en stor volym och den var dyr. Men på ett sätt nådde den ut till alla ändå, eftersom varje församling i riket ålades att köpa in den, så att hela befolkningen kunde höra skriftens ord i gudstjänsten i en och samma svenska språkform över hela landet. Det hade man inte kunnat tidigare, säger Lars Wollin.

Med Gustav Vasas bibel tas det första steget mot en reglering av det svenska språket, vilket så småningom möjliggör bildandet av nationalspråket svenska. Men den svenska reformationsbibeln var, till skillnad från Luthers bibel, inte språkligt nyskapande, utan anslöt sig till ett mer eller mindre färdigt nysvenskt språk.

– Under senmedeltiden genomfördes en stor språkförändring som påverkade både grammatik och ordförråd. Fornsvenskans fyrkasussystem, som fortfarande används i tyskan och isländskan, ersattes i yngre fornsvenska gradvis med det moderna tvåkasussystemet med nominativ och genitiv. Ordförrådet utökades kraftigt under senmedeltiden då tusentals lånord togs upp i svenskan från medellågtyskan. De flesta av dessa lånord har överlevt till i dag, och är helt integrerade i den vanliga svenskan. Ord som arbete, spel och språk är alla lågtyska medeltidslån. Dessa omvälvande förändringar var avslutade när reformatorerna började sitt översättningsarbete, säger Lars Wollin.

Men reformatorerna anammade inte alla språkliga nyheter, utan använde sig ofta av äldre grammatiska former vid sidan av dem.

– På ett textställe kunde de exempelvis använda en gammal dativform som i huseno, för att nästa gång det blev läge för samma dativböjning i stället skriva i huset, som vi gör i dag. Deras nysvenska hade alltså en del medeltida inslag. Vi skulle i dag kalla det för en arkaiserande språkform.

Möjligen var det just denna språkform som snart gjorde Bibeln svårbegriplig för den stora allmänheten. Lars Wollin påminner om hur Bellman redan på 1700-talet skojade grovt med det ålderdomliga bibelspråket. Trots detta stod sig reformationsöversättningen fram till 1917, om än med vissa revideringar: år 1618 omarbetades översättningen något i Gustav II Adolfs bibel, och 1703 förändrades den ytterligare i Karl XII:s bibel.

Den första nya bibelöversättningen av officiell karaktär utgavs dock efter, som det hette, ”gillande och stadfästande av konungen”: 1917 års Kyrkobibel.

– Från språkhistorisk synpunkt är Vasabibeln den utan jämförelse viktigaste text alla kategorier som någonsin skrivits på svenska, säger Lars Wollin.

Laurentius Andreæ och Olaus Petri är visserligen de kända namnen. Men när de översatte Bibeln till svenska hade de en rad olika medhjälpare. På samma sätt var det då Martin Luther översatte Bibeln till tyska. Det Nya testamentet översatte han visserligen på egen hand – men när det var dags att översätta Gamla testamentet tog han hjälp, bland annat av professorer i grekiska, hebreiska, teologi och filosofi. År 1531 träffas de alla för rådslag om översättningsarbetet. Sedan träffas de igen nästan tio år senare. Mellan juli 1540 och februari 1541 träffades de sedan ett sjuttiotal gånger för att gå igenom översättningarna, diskutera ordval och meningskonstruktioner.

För översättningsarbetet tillsatte Martin Luther och hans kolleger alltså en bibelkommission. Så gick det även till när det var dags att påbörja arbetet med Bibel 2000 – den senaste officiella svenska nyöversättningen av Bibeln. År 1973 tillsattes en statlig bibelkommission, 27 år senare var arbetet avslutat: då hade Nya testamentet, Gamla testamentet och Apokryferna fått en ny språkskrud. Enligt direktiven för den nya bibelöversättningen skulle Bibelns grundtexter ”överföras till nutida svenskt språk i trohet mot originalets stilmedel och stilvariationer, sedan deras ursprungliga lydelse har fastställts och sedan de utforskats och tolkats med vedertagna vetenskapliga metoder”. I bibelkommissionen ingick språk- och bibelforskare liksom författare i en kollektiv och stundtals tidskrävande översättningsprocess.

– Särskilt när det gäller Gamla testamentet gick mycket av tiden ut på att först fastställa vilka texter som skulle översättas, det vill säga att etablera en text utifrån modern bibelforskning. Vid tidigare bibelöversättningar hade exempelvis inte Dödahavsrullarna upptäckts. Visst kan 30 år tyckas vara en lång tid, men jag är övertygad om att översättningen blev bättre av det samvetsgranna filologiska arbetet, säger Christer Åsberg, som var huvudsekreterare i bibelkommissionen och den ende som var med under hela arbetets gång.

När Martin Luther översatte Nya testamentet använde han sig både av grekiska originaltexter och Erasmus av Rotterdams latinöversättning. Även vår tids bibelkommission studerade givetvis andra översättningar – många av dem pågick under samma tid. Christer Åsberg nämner de bibelöversättningar som ägde rum samtidigt i länder som Danmark, Norge, Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

– Vi översatte från grundtexterna, men det var viktigt att följa med i de olika diskussionerna som fördes runt om i de olika länderna där översättningsarbete utfördes. Tanken var att skapa en bibel på nutida svenska men där de stilistiska nivåerna tillåts vara olika. Jämfört med 1917 års bibel är Bibel 2000 inte lika enhetlig, och det beror på att grundmaterialet är varierat, särskilt i Gamla testamentet. Vi såg det som ett adelsmärke att bevara de stilistiska skillnaderna.

De tidigare officiella bibelöversättningarna användes i viss mån – men snarare handlade det om att frigöra sig från en kanoniserad och traderad språkdräkt, som många av de inblandade i bibelkommissionen hade vuxit upp med.

– Ja, vi ville inte bli för bundna av dem. Men visst granskade vi vissa saker i dem, liksom i den gustavianska Bibeln från 1792, som aldrig antogs. På det viset såg vi hur de löst olika översättningsproblem. Det vill säga: vi tittade inte för att kopiera, utan för att inspireras i tänkesättet.

Men helt okommenterat ändrar man inte i välkända texter. Särskilt formuleringen om ”ge oss idag vårt bröd för dagen som kommer” i Herrens bön har varit föremål för mycket kritik.

– Det har varit många middagar när bordsgrannar som fått veta att jag arbetat i bibelkommissionen har undrat hur i hela världen vi kunde byta ut 1917 års ’vårt dagliga bröd giv oss idag’, men det har ju att göra med grekiskans epiousios. ’Dagligt’ är en direkt felöversättning, men samtidigt är en koncis översättning svårfunnen, eftersom det finns flera tolkningsmöjligheter. Vi landade i att det som avses inte är en materiell försörjning, utan att det syftar på den fest som kommer att hållas då Jesus återvänder till jorden.

– Det var den finlandssvenske poeten Lars Huldén som kom på den formulering som vi använder. Han skickade in den på ett vykort till bibelkommissionen. Men i den ekumeniska versionen som läses i Svenska kyrkan är det ändrat till ’Ge oss idag det bröd vi behöver’. De går därmed på det andra tolkningsspåret.

Trots viss kritik tycker Christer Åsberg att översättningen står sig i dag – sjutton år efter att den publicerades.

– När jag sitter i kyrkan och hör texterna funderar jag ibland på om texterna har åldrats. Nya testamentet var ju klart redan 1981, och det är ett tag sedan, men jag tycker nog inte att det har åldrats så mycket så att det finns en anledning att börja tala om en ny översättning. Visst kan kanske sportsidorna i tidningar från tidigt åttiotal låta lite mossiga i dag, men en bibeltext har inte samma hastighet i sitt åldrande som texter i dagspressen.

Något som också har förändrats sedan Luthers och Gustav Vasas tid – men också sedan bibelkommissionen grundades 1973 – är Bibelns ställning i samhället. Den är i dag inte lika normerande och auktoritativ som den tidigare har varit.

– Under dåvarande kyrkominister Alva Myrdal fattade en enhällig riksdag beslut om att det fanns ett allmänt kulturintresse av att översätta Bibeln. Det är nästan svårt att tänka sig i dag. Bibeln är inte längre en hörnpelare i allmänkulturen. Den är ett historiskt viktigt dokument, men inte längre lika tongivande. Vårt översättningsarbete inleddes i en enhetskultur som kanske var sista sucken för modernitetsprojektet.

Enhetskulturen färgade också direktiven för bibelkommissionens arbete. Översättningen skulle ha ”siktet inställt på nuets och framtidens krav utan att därför utestänga traditionens”.

– Den politiska viljan bakom översättningen var att varje vuxen människa med normal skolgång rent språkligt inte skulle ha några problem med att förstå översättningen. Ett förenklat språk, som är vardagligt betonat.

Den ambitionen ligger inte särskilt långt från den som drev Martin Luther i jakten på den mest effektiva tyskan. Som översättare var han långt före sin tid, och med tanke på hans sätt att översätta framstår han verkligen som en man även av vår tid. Men möjligen hade han haft svårt att acceptera att Bibeln i dag varken är en bestseller eller ett språkligt och religiöst rättesnöre. Eller så hade han bara omfamnat nätets möjligheter och fortsatt driva sina revolutionära teser på bloggsidor, i kommentarsfält och på chattforum.