”Jag ville skriva en bok som är som livet”

Madrid på våren. Det är varmt. Kaffet är rikare i smaken än i Sverige. Hanna sitter på en uteservering i staden hon nyss anlänt till när hon får se en grupp männi­skor röra sig över torget. Det första hon lägger märke till är deras ansikten. Vackra. Som sagoväsen.
Med denna första blick på tre attraktiva unga svenskar i Madrid inleder Sigge Eklund sin roman Gruppen.
Romanens huvudperson Hanna har fått praktik i arkivet på det ståtliga Pradomuseet, men är i övrigt ensam i den spanska huvudstaden. Hon fascineras av ”gruppens” skönhet och kreativa briljans. Snart ser hon till att lära känna dem.

Sigge Eklund hade länge velat skildra den ungdomstid då de flesta ­funderar över hur de framstår utåt. I den podcast som han har tillsammans med Alex Schulman, Alex & Sigge, har han ­flera gånger återkommit till åren mellan 15 och 25, en ålder som han själv ser tillbaka på som en generande period i livet.
– Det är obehagligt att tänka på hur jag satt i grupper och försökte vara rolig och låtsades vara någon annan än den jag var. Jag kände mig smutsig och ihålig när jag kom hem på kvällen och hade skrattat åt skämt som inte var roliga, och halvljugit om mitt eget liv för att bli omtyckt. Allt det har jag placerat i Hanna, säger han.
Sigge Eklund ville skildra en människa som är tom, vilsen och svag och symboliskt har han placerat henne i konst­museets arkiv långt nere i under­jorden där hon kämpar för att ta sig upp i ljuset, till gruppen som lever i solen. Men han ville också fånga ung­domens eviga nu och den fö­rhöjda uppmärksamhet som uppstår när man upplever ­något för första gången. Det gör han genom att beskriva bara vad Hanna upplever i stunden, utan tillbakablickar.
– Jag ville skriva en bok som är som livet. Vi är med där i samtalen, på uteserveringarna, i den vibrerande känslan av att befinna sig i ett extatiskt nu. Det var helt häpnadsväckande för mig när jag började skriva så. Jag tycker det är lite av en sjuka i svenska ­romaner att det plötsligt ska vara insprängt tre sidor om när ­personen var liten eller sju sidor om personens pappa.

Greppet förstärktes av att Sigge Eklund parallellt arbetade med en film för Netflix. Han bor sedan flera år i Los Angeles, bland annat för att han har velat komma närmare filmbranschen. En del av dig, med filmdebuterande sångerskan Zara Larsson och Felicia Maxime från Young royals i huvud­rollerna, blir hans regidebut.
– I filmer befinner man sig hela tiden i nuet, och jag ville skriva på samma vis, säger han.
Att romanen är skriven i ett närvarande och flödande presens faller sig därmed naturligt, och den bakgrund läsaren får sig till livs portio­neras ut lite i taget genom romanpersonernas samtal. Vi förstår tidigt att Hanna har lämnat svårigheter bakom sig, men helheten sammanfogar vi själva, och den ändras var gång vi under berättelsens gång får veta lite mer.
– Det var en dröm jag hade, det kittlande i att inte veta vem man har att göra med. Det blir kusligt när läsaren förstår att hon är villig att göra vad som helst, att låtsas vara vem som helst, för att bli en del av gruppen.

Det har gått nästan ett decennium sedan Sigge Eklunds senaste roman, In i labyrinten. Han hade inte trott att han skulle skriva fler. Men så åkte han på semester.
– Det var en otrolig slump att jag och mina söner var i Madrid en långhelg. Jag kände ingen och kunde ingen spanska, men en dag hörde jag svenska röster vid ett bord. Det var en grupp unga vackra svenskar som bodde i Madrid och jobbade på departement.
Åsynen av svenskarna väckte starka känslor från en tid i ungdomen då han rest runt och försökt komma in i grupper av människor, men varit för blyg för att få en verklig kontakt.
– Nu kunde jag vara mig själv och då är allting annorlunda, säger han och ­berättar hur de unga svenskarna tog med dem på flamenco, på bjudningar och till Prado­museet där han fick se Goyas svarta målningar.
– Jag fick hela berättelsen som på ett silverfat i huvudet, med början, mitten och slut. Jag skrev 40 sidor på flygplanet tillbaka till Los ­Angeles. Jag tänker att det är ett mirakel, som ”en present från universum”.
Tillbaka i Los Angeles fortsatte han skriva som i ett rus, sittande på soffan i vardagsrummet, 300 sidor på ett par, tre månader.
– Sedan måste jag ägna ett par år åt att balansera temana och karaktärerna.

Mitt i denna perfekta Madridsommar öppnar Sigge Eklund glipor i fasaden, något som stegvis väcker ett obehag med sin antydan om att Hanna kanske ”inte är riktigt frisk i huvudet”. Han pratar om romanskrivandet som en harmoni, där allt måste balanseras. I bokens första version ljög exempelvis Hanna redan i första scenen om att hon jobbat på Louvren och Tate gallery.
– Jag skrev om det så att jag börjar med en scen som alla kan relatera till. Nu är hon en ganska normal tjej som kommer till Madrid, ska börja sin praktik och sitter på en uteservering. Senare börjar hon sakta att gå över gränsen och ljuger mer ju mer besatt hon blir av gruppen.
Språket i Gruppen är fullt av dofter och smaker som Hanna fångar i de lyckliga stunderna med sina tre nya vänner på middagar och kaféer.
– Jag tycker det är svårt, apropå språk, att göra världen så romantisk som den är i Hannas ögon utan att det blir tjatigt. Det kan lätt bli en övermättnad i hur man beskriver maten, byggnaderna. Det var en utmaning att hon faktiskt blir förälskad i Samuel. En förälskelse gör ju att sinnena öppnas, då uppskattar man textiliernas textur, och sanden mot den bara foten. I slutändan blev jag tvungen att rensa bort en del matbeskrivningar för det blev för mycket turistbroschyr.

Hanna är särskilt intresserad av Goyas svarta målningar och specialkunskapen som hon får på museet om dessa verk använder hon för att göra sig själv mer intressant. I en parafras på Oscar Wildes Dorian Grays porträtt försöker Hanna fånga livet och skönheten i egna målningar men ju mer hon anstränger sig desto hemskare framstår de ansikten som blickar tillbaka på henne med stora tomma ögon.
– Hon är en kameleont och därmed den som ­försvinner när hon ska bli omtyckt av gruppen. Men man kan också hävda att hon redan från ­början saknar en själ, säger Sigge Eklund, som ser samtliga romanpersoners intresse för målning, litteratur och konst som ett substitut för deras tomhet, där konsten blir en dröm om ett annat liv.
– Många vilsna unga männi­skor drömmer om en förlösning, om framgång som ska hjälpa dem att bli sig själva. Hanna blickar upp mot tavlorna och tänker att om hon bara kan måla som dem då kommer hon att kunna bli en person, säger han och tillägger att nu, när han är relativt harmonisk, är det inte längre så att romaner och filmer förändrar livet.

Nina van den Brink är frilansjournalist och författare.