”Jag vill använda ord som är på väg bort”

Går det att vara både ­monark och människa? Det var frågan Åsa Linderborg ­ville ha svar på när hon gjorde en dokumentärfilm om ­kungen för två år sedan. När hon inte fick audiens hos kungen gjorde hon den utan honom. Nu kommer ”restmaterialet” – en nära 700 sidor tjock biografi, Tjabo.

Med historikerns ­exakta språk och en lekfull ord­vrängarglädje som läsaren känner igen från den självbiografiska romandebuten Mig äger ingen laddar hon ett slags urscen för kungamakten i vår tid: riksdagens öppnande 1947. Kungen har just lärt sig gå när hans farfarsfar, den stockkonservative Gustaf V, sitter på sin silvertron draperad i hermelinmantel bredvid statsminister Tage ­Erlander, och lovar folket utökat barnbidrag, fler bostäder och nytt skattesystem. Monarken i socialdemokratins efterkrigstid, en ironisk förskjutning av makten.

Åsa Linderborgs enda möte med kungen var i samband med ett av hans officiella besök till Östersund 2022. Hon fick delta, men inte tala med honom.

– Då kände jag att det var tur. Jag blev en annan bara av att stå så nära. Jag skrattade högst, jag stod rak i ryggen, ja, den här lakejsjälen som Vilhelm Moberg skriver om. Jag hade den i mig. Och det var otroligt fascinerande att se, berättar hon.

Med en blandning av lättnad och besvikelse satte hon sig i arkiven på Kungliga biblioteket och lusläste Svensk Damtidning, eller skvaller­moster som hon kallar den. Hon rotade i arkiv, bläddrade igenom tidningslägg och böcker, såg tv-program och filmer. Såg kungen och hans familj som andra sett honom, genom hela hans liv. Såg konflikten hos en man som gjorts maktlös och som ändå är så mäktig. Resultatet blev en biografi på grönbete. Det som var ett snöpligt avvisande blev en frihet. Åsa Linderborgs kungabok bugar inte, har aldrig behövt Ers Majestäta-sig – den betraktar, med medkänsla för den ofta dumförklarade mannen.

– Jag tycker att jag sätter ord på hur kungen faktiskt ofta beskrivs, som lite dum i huvudet. Han kan inte göra någonting i offentligheten utan att vi tycker att vi får belägg för det. Och hur ska han kunna motbevisa det? Han har tidvis varit mobbad tycker jag, i medierna.

Själv har hon upptäckt hur rolig han är, och hört den unge Carl Gustaf tala i gamla filmer med ett ”fantastiskt vårdat språk”.

– Sedan när han blev kung blev det bara surr av alltihop, det är bara bludder.

En kung som växer upp i rampljuset, alltid ­iakttagen, alltid bedömd. Det är tesen hon driver i boken. Den tioårige Carl Gustaf som fick hedersuppdraget att vara trafik­polis utanför skolan, men tvingades avbryta för att det blev kaos i trafiken. Det var aldrig han som såg ­världen, det var alltid världen som såg honom.

– Jag tror inte att någon i kungafamiljen skulle vilja byta liv med någon av oss. De har det väldigt bra. Kungen älskar att vara kung. Men det är klart att jag kan tycka synd om en människa som är lite bakbunden för vad han får säga, och som har väldigt svårt att försvara sig. Eftersom jag har mitt trauma med Benny Fredriksson var det väldigt viktigt för mig att hela tiden påminna mig själv om att inte bara behandla honom som en maktperson utan också som den människa alla maktpersoner också är. Jag har vinnlagt mig om att vara empatisk mot kungen så mycket jag kan. Det betyder inte att jag tycker att man måste skildra honom med ett språk som låter som om man skålar i kristall.

Bokens titel Tjabo är förstås lånad från folkets både öm­sinta och lite vanvördiga smeknamn på sin kung. Och Åsa Linderborg skriver med samma språkliga uttrycksfullhet. De tillrättalagda runorna efter flygolyckan som tog ­Gustaf Adolfs liv beskriver hon som stelopererade. Tidstypiska ord som att Sibylla blir ­syrak och att kronprinsen i medierna påstås dejta en porrbrallis får påminna om 1970-talet. När Gustav V dör gör hovets hållningslöshet under andra världskriget att Storbritannien endast skickar George V:s tredje son till begravningen. ”Längre ner i rangrullan går inte att komma”, skriver Åsa Linderborg.

– Ja, jag ville nog vara lite bitsk där. Och jag försöker vinnlägga mig om att använda ord som är på väg bort, kommenterar hon ordvalet. Det är ett skönt ord ändå, rangrulla. Finns det ens? Jag har inte slagit upp det.

Vi träffas i ett mötesrum på Aftonbladets redaktion där den tidigare kultur­redaktören numera är senior reporter, tjänstledig på halvtid för sitt eget skrivande, för att prata om språk, skrivande och ordval. Och uttryck som bus bas som hon använder om Lennart Bernadottes förlorade prinstitel.

– Jag älskar det uttrycket, säger Åsa Linderborg och berättar att hon hittade det hos den koleriske litteraturkritikern Sven Stolpe, som i en recen­sion stoppade Jan Myrdals och Lars Gustafssons bok Den onödiga samtiden tvärt – alltså bus bas – i värmepannan. Från norskan har hon lånat sin beskrivning av hur Gustaf Adolfs och ­Sibyllas närvaro på Svensk-tyska föreningen under 1930-talet gjorde den ”salongsfähig med ackuratess”.

Men hon ångrar sig när hon får syn på sitt eget val av en anglicism, snapshot. Ordet beskriver i boken ett fotografi på arvprinsen Gustaf Adolf och hans hustru Sibylla, fångade i vardagen. Inte uppställda. Inte poserande. Ett ögonblicks verk.

– Det är väl inte så snyggt?

Hon bestämmer sig för att stryka det.

– Anglicismer använder man ju när man är lite språkligt osäker. Jag tycker det är fantasilöst och ett uttryck för att man saknar ett eget ordförråd och språkkreativitet, säger hon och berättar om ett nytt lekfullt ord hon fick höra häromdagen, i stället för sneakers.

– Ainastudsare! Det är ju kul ju. Det är ett ord som är rotat i Sverige. Så ser Sverige ut. Man har inte sneakers, man har ainastudsare.

Hemma vid matbordet hos författarparet Åsa Linderborg och Bengt Ohlsson råder totalt mobilförbud. Såvida ingen av dem behöver kolla upp betydelsen av ett ord i Svensk ordbok, SO.

– Man får öppna den appen om det är ett ord som det bara måste googlas på. Vi ser oss lite som att vi vaktar ord. Mest pratar vi om ord som inte får försvinna. Ord vi gillar. Det är vår favoritapp, vi öppnar nog den fyra, fem gånger om dagen. Etymologin … alltså vi har så kul med den där, säger hon.

Senast upptäckte de att de båda använt ordet beskäftig fel i hela sina liv.

– Det betyder inte alls som vi båda trodde att man vet bäst, utan att man är onödigt hjälpsam. Så där håller vi på.

Det var också i SO de slog upp ordet slagrörd. Nu har de en vadslagning om vem som först får in olika ord i en text.

– Jag har fått in fem i den här boken. Syrak, slagrörd … Bengt vet inte om det än, det ska bli så kul att visa honom.

Senare samma dag hör Åsa Linderborg av sig på mejl. Hon har letat i SO och hittat att snapshot funnits i svenskan sedan 1906. Så ordet får stå kvar.

Och rangrulla?

Det har hängt med sedan Gustav III sköts på operan.

Nina van den Brink är frilans­­journalist och författare.