Isländskan tappar taget om sagorna

Mötet med isländskan blev ett steg in i en ny kultur för kanadensaren Alana Odegard. När hon 2004 flyttade till Reykjavík för att studera kunde hon knappt ett ord av språket. Men hon träffade blivande maken Gunnar Júlíus Guðmundsson och blev kvar i landet. I februari i år blev de föräldrar till en flicka.

Nu markerar de tänkbara namn från listorna över godkända isländska flicknamn med en stjärna i sökandet efter det rätta, som ska avslöjas vid en namngivningsceremoni i sommar.

- Det finns så många vackra isländska namn, men på engelska är de en katastrof. Namn som Svanhvít, Sólborg och Laufey är underbara, men jag undrar om min släkt någonsin skulle lära sig att uttala dem. När vi hittar ett namn min pappa kan säga har vi en vinnare!

Alana Odegard tycker att det är självklart att rätta sig efter språkvårdens och namnlagens principer, och därför kommer flickan att få ett isländskt tilltalsnamn.

- Vi vill hitta ett namn som passar på båda sidor Atlanten. Och vi vill också följa de isländska traditionerna, säger hon.

Den isländska språkvården har ett rykte om sig att vara konservativ. Att myndigheterna säger nej till att döpa barn till Lusifer och Satanía är en sak, men vad är det egentligen för fel på Magnus, Josefine och Kenneth?

- Det enkla svaret är att de inte följer mönstret för hur namn på isländska bildas, säger Ágústa Þorbergsdóttir.

Hon är ordförande för Mannanafnanefnd, den nämnd som bestämmer vilka personnamn som godkänns. Samtliga i Island accepterade för- och mellannamn finns registrerade i förteckningen mannanafnaskrá. Den som vill ge sin son eller dotter något annat tilltalsnamn måste söka om tillstånd från Mannanafnanefnd. Om nämnden säger ja är det fritt fram att döpa barnet till det önskade namnet, som då också tas upp i mannanafnaskrá. Blir svaret nej måste föräldrarna välja ett annat namn.

- Visst händer det att vissa blir irriterade eller inte förstår varför vi säger nej. Då får vi förklara hur vi har resonerat, säger Ágústa Þorbergsdóttir.

De två vanligaste skälen till att föreslagna namn får tummen ner är att de inte följer isländska stavningsregler och att de inte kan inlemmas i den isländska grammatiken. Stavningarna Magnús och Jósefín är godkända, medan skrivsätten Magnus och Josefine inte är tillåtna, eftersom de inte motsvarar hur de isländska vokalljuden uttalas. Även Kenneth får avslag - det är helt enkelt omöjligt att anpassa namn som slutar på th till språkets grammatik som kräver att alla egennamn kan böjas i objektsformerna ackusativ, dativ och genitiv.

- Vår uppgift är att efterleva lagen och vår namnsed, och inte att vara smakdomare, säger Ágústa Þorbergsdóttir.

Ändå har namnlagen blivit mer tillåtande. Invandrare behöver inte längre ta isländska namn för att beviljas medborgarskap. Artisten Emilíana Torrinis pappa Salvatore Torrini fick, innan lagen ändrades på 1990-talet, finna sig i att välja namnet Davíð Eiríksson trots att hans far inte var någon Eiríkur.

En som har tröttnat på språklagarna är komikern Jón Gnarr Kristinsson. I de omåttligt populära tv-serierna Næturvaktin ('Nattskiftet'), Dagvaktin ('Dagskiftet') och Fangavaktin ('Fångskiftet') samt filmen Bjarnfreðarson spelar han Georg Bjarnfreðarson, en uppblåst bättrevetare som fördömer den amerikanska kulturens intåg i Island, vilket går hand i hand med rollfigurens konservativa språksyn. I Fangavaktin ser han till så att den USA-födde Kenneth Máni Johnson tvingas byta till ett isländskt namn som kan böjas i samtliga fyra kasus; Ketill Máni Áslaugarson i grundformen nominativ, Ketill Mána Áslaugarson i objektsformen ackusativ, Katli Mána Áslaugarsyni i dativ och Ketils Mána Áslaugarsonar i genitiv.

I Fangavaktin möts också Georg Bjarnfreðarsons närmast parodiskt korrekta isländska och Ketill Máni Áslaugarsons slangspäckade språk där grammatiken vacklar. Så småningom tror sig Ketill Máni ha listat ut varför Georg talar så underligt - och utsätter honom därmed omedvetet för den ultimata förnedringen för en isländsk språkpuritan:

- Ertu nokkuð frá Færeyjum? Þú bara talar soldið skringilega. ('Är du möjligtvis från Färöarna? Du talar bara lite underligt.')

- Jag tror att vi var först med att påpeka hur stora klyftor som finns i språket mellan olika generationer i dag, säger Jón Gnarr. Jag har alltid sagt att Island är en lokal för lokalbefolkningen. För oss islänningar är det kanske bra att vara lokala, men jag hatar språklagen som tvingade personer med utländska namn att byta till isländska namn och en massa andra dumheter.

Jón Gnarr tycker att isländskan kan kännas fattig ibland, när lånord som används i vardagligt språk inte släpps in i mediernas och ordböckernas finrum. Han tror därför att språkvården kan motverka sitt syfte, och att den baserar sig på vad han kallar "en delvis felaktig myt" om närheten till sagalitteraturen.

- Völuspá ('Völvans spådom') och sådant är rappakalja för de flesta islänningar i dag. Jag skulle heller inte bli förkrossad om isländskan utrotades och vi började tala engelska i stället. Vi islänningar skulle inte förlora vår identitet med språket. Att jag blir kvar i Island, i det här förbannade vädret, det är min identitet. Räcker inte det? undrar Jón Gnarr med ett skratt.

Förklaringen till det som ofta ses som isländsk purism, en strävan att hålla språket rent från utländsk påverkan, finns i landets historia. När Island befolkades under slutet av 800-talet härstammade de flesta från Norge. Det isländska standardspråket tros ha växt fram som en blandning av de norska dialekter som bosättarna talade. När Snorri Sturluson nedtecknade Den yngre Eddan på 1200-talet ansåg han sig göra det på danska. Det dröjde enligt professor Svavar Sigmundsson ända till 1558 innan någon i skrift kallade språket just isländska.

När självständighetskampen tog fart under 1800-talet var språket centralt. Att betrakta isländskan som ett eget språk gick hand i hand med tanken att Island som nation hade rätt till självständighet från Danmark. År 1813 förutspådde dansken Rasmus Rask, som gav ut den första isländska grammatiken, att ingen i Reykjavík skulle förstå eller tala isländska om hundra år: "Även hos de bästa män är vartannat ord danska; hos allmänheten kommer den [isländskan] att leva längst."

Inom frihetsrörelsen representerade isländskan en levande länk till sagornas och språkets guldålder. Danska talades vid den här tiden i vissa kretsar i Reykjavík och handelsplatser längs med kusten. Inom administrationen och handeln fick islänningarna ofta anpassa sig till danskarna i samhällets översta skikt och tala deras språk. På landsbygden dominerade isländskan. Därför blev språket som talades där idealet för frihetskämparna, eftersom det inte ansågs ha blivit besmittat av danskan. Att kasta ut danskan blev synonymt med att frigöra sig från Danmark som kolonialmakt, och att återupprätta isländskan blev en symbol för att återskapa idealbilden av det fria och kulturellt framstående Island från sagornas tid.

När Island 1918 genom en union med Danmark blev självständigt hade huvudstaden Reykjavík 17 000 invånare. Även om danska hade använts inom vissa institutioner, så var det en liten minoritet som tvingades att genomgå det språkbad som renade isländskan från danskan.

Frihetskämparnas mål var att bevara och förvalta isländskan genom principer som utvecklats informellt under flera hundra år. 1780 dokumenterade Hið íslenska lærdómslistafélag, det isländska sällskapet för de lärda konsterna, i ett manifest grunden för den syn som än i dag präglar språkvården. Lånord såväl som personnamn ska anpassas till isländsk stavning, grammatik och uttal samt gärna ersättas med inhemska varianter. Några exempel på det senare är Svartfjallaland, 'Montenegro' (bildat av orden för svart, berg och land), lögregla, 'polis' (bildat av orden för lag och reglera) och vél som betyder 'motor' och 'maskin' på många olika sätt: myndavél, 'kamera' (ordagrant 'bildmaskin'), þvottavél, 'tvättmaskin', dráttarvél, 'traktor' (ordagrant 'dragmaskin'), vélbyssa, 'maskingevär', och vélritun, 'maskinskrivning'.

Ordbildningsmönstret återkommer ofta i isländskan. Genom att pussla ihop benämningar för nya företeelser av ord som redan finns i språket blir inflödet av lånord inte lika stort.

Sett till skriftspråket är isländskan det mest konservativa språket i Norden. I tidningstext är lånord enligt ett samnordiskt forskningsprojekt sex gånger vanligare i svenskan än i isländskan. De flesta lånorden kommer från engelskan.

Attityden till engelska är känslig. Eitt lítið djók, 'ett litet skämt', kallade Självständighetspartiets Tryggvi Þór Herbertsson regeringens skattepolitik i en debatt i det isländska parlamentet, alþingi. Talmannen Ásta Ragnheiður Jóhannesdóttir gav honom en tillsägelse eftersom han använde ett engelskt lånord, joke. I alltinget ska det nämligen talas isländska och inget annat, trots att djók har tagits upp i standardverket Íslensk orðabók.

Författaren Hallgrímur Helgason skrev sin senaste roman på engelska och översatte den därefter till isländska. Men det vågade han inte berätta under arbetet med boken, som heter 10 ráð til að hætta að drepa fólk og byrja að vaska upp ('Tio råd för att sluta mörda folk och börja diska').

- Jag var rädd för att framstå som en 20-åring som vill bli popstjärna. Därför sade jag att jag parallellskrev på isländska och engelska. Det var ett roligt experiment där jag kände mig som en ko på vårbete. Men jag var också rädd för att folk skulle bli arga, att de skulle se det som att jag förrådde isländskan, berättar han.

I hemlandet har Hallgrímur Helgason skaffat sig rykte som en av de författare som tänjer mest på språkets gränser. Liksom Jón Gnarr tycker han att språkvården har varit konservativ, och att gapet mellan det informella vardagsspråket och det formella skriftspråket kan hämma isländskans utveckling.

- Att tänka på ett annat språk, som engelska, kan ibland kännas enklare. Isländskan är komplex och gammalmodig, men den har inte varit orörd i tusen år. Det går inte att lägga in språket i en frys som vissa purister tror. Därför är det viktigt att den här sagaidealismen förändras, och att man tillåter språket att tina upp och utvecklas, säger han.

Journalisten Eygló Svala Arnarsdóttir anser att det är självklart att isländskan ska förändras i takt med tiden, men tycker också att det är viktigt att inte bryta kontakten med sagalitteraturen och språkets rötter. Hon arbetar som webbredaktör för Iceland Review, och skriver alla artiklar till tidskriftens hemsida på engelska. Engelskan smyger sig dock in även utanför jobbet.

- Jag blir tyst om jag tänker på engelska först i stället för isländska, säger hon och skrattar. Det är många som tycker att det är coolt med engelska. Inte bara unga utan även politiker och vuxna. Det vore en förfärlig utveckling om vi skulle gå miste om en viktig del av vår historia. Vi skulle förlora en stor del av vår identitet med språket.

Eygló Svala Arnarsdóttir anser att språkvårdens insatser till stor del har varit framgångsrika. Þyrla, 'helikopter' (bildat av verbet för snurra), útvarp, 'radio' (betyder ordagrant 'utkast'), sími, 'telefon' (hämtat från ett gammalt ord för tråd) och gemsi, 'mobiltelefon' (ett ord för lamm, som genom en omkastning av bokstäverna i förkortningen GSM har fått en ny innebörd) nämner hon som exempel på lyckade benämningar för moderna företeelser. Men om det inhemska ordet är för krångligt ger det möjligheter för lånord att slå sig in; vídéo är till exempel betydligt vanligare än myndbandstæki, 'bildbandsapparat'.

- Om de isländska orden är enklare att säga än de engelska blir de populära, tror Eygló Svala Arnarsdóttir.

När nationalismen vaknade på allvar under 1800-talet fruktade många att danskan var på väg att ta över på isländskans bekostnad. I dag är det engelskan som anses utgöra det främsta hotet. I dagstidningarna förfasar sig många debattörer över de förändringar som de upplever att isländskan genomgår i snabb takt. Baldur Hafstað, professor i isländska vid Háskóli Íslands, dömer i en artikel i Morgunblaðið ut felaktiga böjningar och det enligt honom allt flitigare bruket av pågående form i sportspråket, som han ser som ett resultat av utländsk påverkan. I stället för presens, Ég skil þetta ekki, 'Jag förstår inte det här', används ibland pågående formen Ég er ekki að skilja þetta, som motsvarar engelskans I am not understanding this.

Det är alltså inte bara engelska lånord som är måltavla för oron, kritikerna anser även att delar av grammatiken håller på att kollapsa. Enligt de mest pessimistiska är isländskans struktur - med kasusformerna ackusativ, dativ och genitiv - på väg att upplösas, och de tror att det bidrar till att dörren för engelskan snart kommer att stå på vid gavel.

Det är framför allt þágufallssýki, 'dativsjuka', och eignarfallsflótti, 'genitivflykt', som oroar. Båda företeelserna signalerar en förvirring kring vilken böjningsform som ska användas.

Dativsjukan började få fäste i skriftspråket omkring 1850, men man har hittat enstaka belägg ända från 1100-talet. Dativsjukan innebär att vissa verb får subjekt i dativ i stället för i ackusativ; Mér langar í ís ('Mig vill ha glass') i stället för allmänt accepterade Mig langar í is ('Jag vill ha glass').

Genitivflykt betyder att andra former i stället för den standardspråkliga genitivböjningen används: Ertu á leið til Akureyrar? ('Är du på väg till Akureyri?') är den accepterade böjningen, men ibland faller genitivändelsen bort eller böjs felaktigt (Ertu á leið til Akureyri?). Til är en av de prepositioner som gör att det efterföljande substantivet böjs i genitiv, Akureyrar i stället för grundformen Akureyri.

Just dativsjukan är det mest utbredda av de fenomen som Finnur Friðriksson, doktor i lingvistik vid Háskólinn á Akureyri, undersöker i sin avhandling. Vid verb som egentligen ska ha subjekt i ackusativ, böjs subjektet i dativ vid 13 procent av tillfällena. Men med tanke på de heta känslor ämnet väcker rör det sig ändå om en begränsad spridning - i de 30 timmar samtal Finnur Friðriksson spelade in visade sig dativsjukan i snitt tre gånger i timmen.

- När jag började med min avhandling trodde jag att den skulle handla om varför dativsjukan har nått längre än den tidigare gjort, eftersom jag också har hört de ständiga påpekandena om att den nu kommer på bred front. I stället verkar dativsjukan bara vara en tendens. Men språkvården har gjort den till ett problemområde. Den stämpeln gör att man inte ser skogen för några enstaka träd. Man hör ett felexempel, och dömer därmed ut en språkbrukare som dativsjuk, men reagerar inte när det blir rätt, säger han.

Enligt Finnur Friðriksson har dativsjukan blivit något av en symbol för hela den isländska språkvårdsdebatten. Skolbarnen får tidigt lära sig att dativsjuka är något oönskat. I nationella prov i isländska återfinns alltid några frågor där eleverna kan trilla i dativfällan.

Dativsjukan har även varit en företeelse som Íslensk málnefnd, den isländska språknämnden, ägnat särskild uppmärksamhet.

- Attityden har fått genomslag. I populärkulturen stoppar man gärna in dativsjuka för att understryka att någon ska verka lite obildad eller smådum.

Men Finnur Friðriksson ser tecken på en attitydförändring. I stället för att rikta in sig på enstaka grammatiska företeelser, talas det i Íslensk málnefnds senaste strategidokument om att isländskans status ska stärkas på annat sätt. Språket ska kunna brukas inom alla områden.

- Man har börjat ta steget från att rikta in sig på enstaka språkliga former till att se till att isländskan används inom samtliga domäner. Det hjälper ju inte att språket används hundra procent grammatiskt korrekt om det inte används överallt, säger han.

Finnur Friðriksson tror att ett förenklat böjningssystem skulle kunna bli en av de förändringar som isländskan genomgår inom de närmaste femtio åren. Även om det skulle påverka ett eller flera av språkets särdrag, så tror han inte att en sådan förändring skulle utgöra ett hot mot isländskans status generellt.

- Isländskan i dag är ett stabilt språk. Utifrån de former jag har tittat på finns en hög grad av stabilitet. Varje ny generation tar ett litet steg i förändringen av språket, men jag kommer att vara död sedan länge innan man talar något annat än isländska här. Så länge vi är eniga om att det är isländska som är vårt språk, och den tanken är fortfarande mycket stark, kommer det att ta lång tid innan något radikalt händer med den saken.