Inom ramarna tolkar vi världen

Metaforer är ett favoritämne inom språkvetenskapen. Detta bildspråk involverar nästan alltid att man flyttar någonting från en tankedomän – eller referensram – till en annan. Det är den bakgrund av erfarenheter, föreställningar och värderingar som vi tolkar företeelser mot.

Dagen efter det att Stefan Löfven hade meddelat att han skulle avgå, satte Dagens Nyheter rubriken ”Stefan Löfven har redan pekat ut sin kronprinsessa”.

När vi läser den rubriken väcks två ”ramar” till liv i huvudet: Socialdemokraterna och kungahuset. När man går från den första till den andra byts rollerna ut: partiledaren blir kung och partiledarkandidaten blir kronprinsessa.

Men om Stefan Löfven verkligen vore kung skulle han ändå inte kunna välja sin kronprinsessa genom att peka på henne, utan han skulle få hålla sig till successionsordningen. Det tänker emellertid inte läsarna på; det viktiga är att de förstår vad som avses.

Litterära genrer innehåller ofta ramar som kan ses som rolluppsättningar, till exempel pusseldeckare där man har detektiven, de misstänkta, offret och mördaren. Inom den klassiska djursagans ram spelas rollerna av djur som uppträder som människor. Ibland uppstår konflikter mellan olika ramar, som i fallet med Disneyfigurerna Långben och Pluto, som båda är hundar – men där Långben är en människoliknande hund som går på två ben medan Pluto är en ”normal” hund som går på alla fyra – utom på Disneyland, där även han blir tvåbent.

Det var kognitionsvetaren Marvin Minsky som på 1970-talet lanserade ram som ett begrepp för att tolka situationer i vardagen – till exempel att vara på ett födelsedagskalas. Den ramen skulle kunna innehålla tårta, födelsedagsbarn, gäster och ballonger.

Men först med att använda rambegreppet inom språkvetenskapen var Charles ”Chuck” Fillmore, en svenskättad lingvist från Minnesota. På 1960-talet utvecklade han en teori som han kallade kasusgrammatik med en ny syn på de traditionella satsdelarna subjekt och objekt.

I skolan får vi lära oss att subjektet talar om vem som agerar i en sats, men i Charles Fillmores analys av de två engelska satserna John broke the window with a hammer och a hammer broke the window gäller detta bara för den förra.

Enligt Charles Fillmore är subjektet i den första satsen – det vill säga John – agent. I den andra satsen är subjektet – hammer – i stället instrument. Dessutom kan subjektet vara upplevare som i John saw the hammer, mottagare som i John got the hammer och patient som i John died.

Charles Fillmore kallade ursprungligen de här funktionerna för djupkasus, men numera används termerna semantiska roller eller tematiska roller. Charles Fillmore ansåg att varje verb i språket har en eller flera kasusramar, som kunde uppfattas som en scen med olika roller. Precis som pusseldeckaren eller fabeln där handlingen ofta följer väl etablerade mönster.

Charles Fillmore noterade också att meningar som Lisa sålde bilen till Pelle och Pelle köpte bilen av Lisa beskriver samma situation, fast olika roller framhävs. Han drar slutsatsen att det bakom rolluppsättningarna för verben sålde/köpte finns en mer generell ram, som bådas betydelse bygger på. I den här ramen, som man kan kalla penningtransaktion, ingår minst två handlande individer, säljaren och köparen, men också det som säljs (varan) och det som köparen betalar (priset).

Charles Fillmore menade att inte bara köpa och sälja utan också en rad andra verb som betala, kosta, debitera skulle kunna ses som baserade på den här ramen – fast de framhäver olika aspekter av den – och att ingen skulle kunna förstå betydelserna hos de här verben utan att förstå innebörden i ramen som helhet.

Här är det egentligen flera olika tankar som är sammanflätade. En är idén att verb ”väljer” från en rolluppsättning – exempelvis vid en penningtransaktion – som kan vara gemensam för flera verb, en annan är att vi bara kan förstå betydelser hos ord genom sätta in dem i ett större sammanhang – och att man därför måste gå utanför det som normalt uppfattas som ett ords ”betydelse”. Det senare kan ses som ett bidrag till en lång diskussion om språklig och encyklopedisk kunskap. Språklig kunskap är det som står om ett ord i en ordbok, som Svenska Akademiens ordbok eller Wiktionary, medan encyklopedisk kunskap är det man hittar i en uppslagsbok, som Nationalencyklopedin eller Wikipedia.

Om vi slår upp bröllop i Wiktionary får vi veta att det är en ’vigsel samt fest i samband med ceremonin’. I en uppslagsbok får vi därutöver detaljer om hur bröllop har gått till i olika tider.

Den israeliska filosofen och matematiska lingvisten Yehoshua Bar-Hillel kunde redan på 1950-talet visa att förståelsen av en text kan kräva mycket mer än kunskap om vad vi normalt tänker på som ordens betydelse – något som till exempel gör maskinöversättning väldigt mycket svårare. Han gjorde det med hjälp av ett enkelt exempel. För att vi ska förstå att ordet pen i den engelska meningen The box is in the pen inte ska översättas som ’penna’ utan som ’lekhage’, måste vi veta något om den normala storleken på lådor, pennor och lekhagar.

Faktum är att Google translate sextio år senare fortfarande går bet på den här meningen. Testa gärna själv och se hur snett översättningen hamnar! På liknande sätt kan vi inte till fullo förstå meningen Det var många gäster på bröllopet om vi inte har en idé om hur många som normalt brukar vara med på ett bröllop. Charles Fillmores idéer kallas ramsemantik – och passar egentligen bäst för begrepp som har att göra med sociala aktiviteter. Idéerna har omsatts i nätdatabaser (se faktaruta här nedan).

Om man söker på ordet bröllop i en sådan databas får man veta att det ingår i ramen bygga relationer, som har en rolluppsättning som består av partner1, partner2, partners. Dessa kan besättas med olika rollinnehavare, till exempel: I dag knyter Kerstin Nyqvist (partner1) hymens band med Orvar Larsson (partner2) i Älvdalens kyrka.

Ramar kan dock uppfattas som något mycket vidare än ett sätt att sammanfatta de ”scener” som ligger gömda i ords betydelser. De kan också innefatta sociala strukturer som bestämmer hur vi pratar med varandra.

Våra föreställningar om världen skapar ramar utanför vilka vi varken kan förstå vardagliga ord eller vetenskapliga termer. Ramarna är alltså ett redskap för att tolka världen.

När föreställningarna ändras, så ändras också ordens betydelser: ordet planet betydde något annat när vi tänkte att alla himlakroppar kretsade kring jorden. Vi kan använda ett och samma ord inom olika ramar, och de får då en delvis annan betydelse, som när ordet vit används om människors hudfärg – som snarast är rosa – eller om vitt vin – som är gult eller bärnstensfärgat. Men hela tiden står vit för den ljusaste färgen i systemet.

Men ramarna kan också vara det vi bygger upp medan vi tänker eller pratar, till exempel när vi talar om vad som skulle kunna vara sant, men inte är det: om jag hade pengar, skulle jag köpa en ny bil. Eller situationer som inte heller är möjliga, som att jag kan föreställa mig att jag möter mitt tonårsjag och ger honom goda råd om hur han ska leva. Liksom rubriken om Stefan Löfvens kronprinsessa är detta exempel på vad den nyligen bortgångna franska lingvisten Gilles Fauconnier kallade blending of mental spaces, det vill säga att vi låter gods från olika tankeramar smälta samman.

Östen Dahl är professor emeritus i lingvistik vid Stockholms universitet.