Inget flyt utan klyschor

Handen på hjärtat: Hur många gånger har du använt en klyscha den senaste veckan? Se mig i ögonen, utan att darra på manschetten. Fyra, åtta, tolv? Antagligen fler, eftersom klyschor är så bra och användbara.

När du säger ”Vad gör det om hundra år?”, kan det passa precis för att lugna en orolig person. En annan gång kan samma uttryck vara helt fel. Då låter det mekaniskt och klyschigt. Och klyschig vill väl ingen vara.

En talare kan vara väl medveten om att han eller hon använder en klyscha. Det är i sig varken negativt eller positivt. Däremot kan det vara negativt om uttrycket uppfattas som en klyscha. Det beror på när, var och hur det sägs. Det har också att göra med vem som säger det, och hur ofta.

– Sammanhanget skapar klyschan, konstaterar Cecilia Wadensjö, som är docent i kommunikation vid Institutionen för språk och kultur, Linköpings universitet. Schlagertexter innehåller en del schabloner, men tillsammans med musiken kan de ändå kännas mitt i prick för den som lyssnar eller dansar.

I ordböckerna förklaras ofta ordet klyscha med ’en sliten fras’. Men även enstaka ord kan låta väldigt klyschiga. Till exempel om en person alltid svarar ”precis”, ”exakt” eller ”absolut”.

– Det kanske låter klyschigt i dag, svarar Cecilia Wadensjö. Men modeord försvinner ju lika fort som de kommer. Ju mer seglivat ett standarduttryck blir, desto större är risken, eller chansen, att det uppfattas som en klyscha.

Klyscha är slang för kliché, som kommer från franskans clicher. Det betyder ’att avtrycka’ eller ’avbilda i en formbar massa’. En kliché inom grafiken är en platta av metall som man använder för att mångfaldiga en bild eller en viss text.

I språket formas klichéer av många olika slags uttryck som målar, förklarar, skojar, överdriver, underdriver, moraliserar, förskönar eller ironiserar. Och de finns såväl  i vardagslivets samtal som i litteratur, reklam, kulturrecensioner, politik och sport.

Extra vanliga klichéer är idiomen. Ett idiom är ett uttryck som innehåller två eller flera ord. Tillsammans betyder orden något annat än vad de gör när de står för sig själva. Den som är misstänksam anar ugglor i mossen eller tror att det ligger en hund begraven.

Liknelser – du är som en ros – metaforer – ett hjärta av guld – och fasta fraser – damerna först! – kan låta uppriktiga, artiga, skämtsamma, inövade eller tillgjorda, beroende på sammanhanget.

Floskler är riktigt klyschiga klyschor. Att säga att ”alla våra produkter är klimatvänliga”, låter pompöst och överdrivet. Företagens floskler kallas numera för CBS – corporate bullshit. Och använder vi den engelska termen tillräckligt många gånger lär även den bli en klyscha.

Plattityden, å sin sida, är något så självklart att man rodnar. Blaj, helt enkelt. Men roligt ibland. Den plattaste plattityden är säkert bollen är rund.

Hur använder man då en klyscha utan att låta klyschig? Tja, man kan till exempel poängtera att man tänker använda en bra klyscha. Som när författaren Khaled Hosseini i sin bok Flyga drake beskriver ett möte mellan två vänner som vill smita undan ett obehagligt ämne. Innan författaren kommer fram till själva uttrycket, berättar han att han ”alltid tyckt att klichéer fått oförtjänt mycket stryk. För ofta är de ju på pricken. Men träffsäkerheten i det som klichén uttrycker överskuggas av att uttrycket är en kliché”.

I den svenska översättningen står det att uttrycket låtsas som det regnar passar bäst för att beskriva den stämning som rådde. Men tänk om Hosseini utan omsvep hade skrivit: ”När Rahim Khan och jag träffades, låtsades vi först som det regnade.” Visst hade det låtit platt? Men med den långa förklaringen som språngbräda understryker författaren hur bra klyschan är, och den får schvung.

Ett annat knep att inte låta klyschig när man använder klyschor är att tydligt planka andra. Så gör Mark Levengood när han hänvisar till sin gamla mormor som ”brukade säga att det är bara att bryta ihop och gå vidare”. Det är ett bra motto, som även andra människor använder. Så bra att det kanske kan bli – eller har blivit – en klyscha.

Mormors motto är antagligen extra lyckat, eftersom det bygger på en redan känd klyscha:  det är bara att bita ihop och gå vidare.

I talet kan man nyansera ett uttryck med röst eller kroppsspråk, så att det inte låter klyschigt. Men i skrift är det känsligare. Det kanske var därför som Khaled Hosseini förberedde sin klyscha extra noga.

Förresten skriver han inte om regn i det engelska originalet, The Kite Runner. Där använder han an elephant in the room (’en elefant i rummet’). Då blir det känsliga ämnet lika påtagligt som en stor elefant som man inte vill se.

– Att bortse från en jättestor elefant i rummet är förstås ännu tydligare än att låtsas som det regnar, säger Cecilia Wadensjö. Men om översättaren hade valt att skriva en elefant i rummet på svenska hade det blivit en långsökt metafor, konstaterar hon. Inte något som flyter naturligt, som den gamla bekanta klyschan om regnet.

Cecilia Wadensjö forskar om vad som händer i ett samtal där en tolk medverkar. Hon är även erfaren tolk mellan ryska och svenska och brukar kunna hitta passande översättningar till kulturbundna klyschor.

– När en ryss säger att en person är en tjelovek v futljare, så kan jag översätta det med ’en inskränkt person’. Men om jag gärna vill använda detta målande ryska uttryck ordagrant, säger jag ”en människa i fodral” och tillägger att ”det är ett stående uttryck på ryska”.

Den ryska fodralmänniskan är inte bara en utmärkt beskrivning av en fyrkantig person, en självutnämnd moralens väktare. Uttrycket skapar också en känsla av samförstånd ryssar emellan. Många av dem kan sin Anton Tjechov och vet att det var han som myntade uttrycket.

Varje språk och kultur har sina klichéer. Ryska nyårskort och gratulationskort brukar innehålla en obligatorisk harang av lyckönskningar som gäller kärlek, arbete och hälsa. Till den åttonde mars skickas fortfarande gratulationskort där man på fullt allvar tillönskar varandra ”kvinnlig lycka”.

Ryssar är ofta mer mångordiga än svenskar.Det gäller även andra folk i Europa. I till exempel Italien bygger vältalighet på ett ymnigt flöde av citat och fraser. Cecilia Wadensjö märkte det nyligen på en konferens i Italien.

– Där hörde jag och en finsk kollega till de fåordiga, nordiskt kärva, medan våra italienska kolleger svingade sig upp till högre abstrakta rymder och briljerade med sin retorik, berättar hon.  

För en italiensk talare är det viktigt att uttrycka sig elegant och därmed visa sin bildning. Man använder gärna latinska citat som hic sunt leones. Ordagrant översatt betyder det ’här finns lejon’, men den bildliga betydelsen är att man är ’ute på okänd mark’. Eller dura lex sed lex –  ’lagen är hård men måste följas’. Men även sådana högtravande sentenser kan bli till klichéer.

I mera vardaglig italienska kan man ofta höra piove, governo ladro – ’det regnar och det är tjuvregeringens fel’, vilket osökt får en rysktalande att tänka på en utnött, skämtsam ramsa från sovjettiden: Prosjla zima, nastupaet leto. Spasibo, partija, za eto! – ’Vintern är över, sommaren har kommit. Tack, partiet, för det!’

– När jag lyssnar noga på klyschor, kan jag upptäcka att de är små världsbilder, säger Cecilia Wadensjö. Men jag kanske inte alltid delar dem, när de innehåller cementerade fördomar om kön, ras, klass och ålder.

Några klyschor betecknar en så förlegad människosyn att de snart inte används längre. En dum blondin, till exempel. Men summa summarum vinner klyschans goda egenskaper.

– Den blir enkel och självklar att ta till, speciellt i allvarliga situationer när vi vill trösta varandra eller förklara andra djupare känslor. När det är svårt att finna ord, helt enkelt. Då skapar klyschan flyt i vårt samtal, sammanfattar Cecilia Wadensjö.

Till sist undrar man förstås vilken klyscha som Cecilia Wadensjö själv använder mest.

– Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt ...

Gunnel Bergström är vetenskapsjournalist och lärare i svenska. Hon har bland annat skrivit övningshäftet Idiom som gavs ut på Natur och Kultur 2007.