Hon gör dialekt till politik

När Annika Norlin 2014 firade tio år som artist gav hon ut boken Texter, där hon bland annat förklarade att hon ville göra ”en mild revolt mot språkfascismen”. Detta innebar att hon inte ville klanka ner på dem som särskriver, använder dialektala uttryck – eller skriver engelska texter som inte är perfekta.

– Jag vet inte om du håller med, men jag tycker att svenskar har för höga krav på hur bra de ska prata engelska, säger Annika Norlin.

Det var när hon var student, i först USA och sedan i London, som hon upptäckte att det kanske inte alls var att föredra att försöka tala med perfekt amerikanskt eller brittiskt uttal och att aldrig göra grammatiska fel.

– På båda platserna mötte jag många människor från olika delar av världen. Alla talade engelska – men det var inte perfekt. Där och då upptäckte jag det fina och mäktiga med att ”låta som sin historia”. Att en person från Ukraina talar engelska som avslöjar att hen kommer därifrån. Det tog jag med mig hem.

Denna erfarenhet fick henne inte bara att mer okomplicerat skriva engelska låttexter under namnet Hello Saferide, det berikade också hennes sätt att formulera sig på svenska med artistnamnet Säkert! Och detta är något som blir uppenbart nu när hon tar ytterligare ett steg i bokvärlden, som debuterande skönlitterär författare med novellsamlingen Jag ser allt du gör.

– För mig är det nästan politiskt att vilja uttrycka mig på min dialekt. Möjligen innebär det att alla läsare runt om i Sverige inte kommer att förstå precis alla ord och uttryck, men så får det vara.

Ett exempel är ordet smorsla i novellen ”Kul för dig, trist för mig”. Mikael spelar i rockbandet som novellen handlar om, och han ”smorslade” en bit mögelost på bandkollegan Antons gitarrcase.

– Nu när du säger det, inser jag att det kanske inte är allmänkunskap vad ”smorsla” är. Men när jag säger Kan du smorsla på lite sololja?, så förstår man nog ändå, och jag valde som sagt att behålla sådant. Det är ju också rätt vanligt att jag läser böcker av författare från andra delar av Sverige, där inte varje ord är helt självklart för mig.

Ett annat ord som fastnar i minnet är venne, som förekommer i kärleksnovellen ”En av alla kärlekshistorier det aldrig skrivs om”.

 – Ja, det är bra. Man sparar ju några tecken jämfört med jag vet inte. Det uttrycket förknippar jag väldigt mycket med 1980- eller 90-talet, och eftersom novellen utspelas då ville jag ha med det.

Jag frågar Annika Norlin om hur det är med sådana ord som på detta sätt går att bestämma kronologiskt. Har hon något tidigt språkminne? Hon undrar vad det skulle kunna vara. Jag berättar om hur jag som sexåring, efter att ha umgåtts med min kusin från Linköping i några dagar, började prata något slags variant av östgötska. Först när mina föräldrar skrattade och sa ”nu märks det att din kusin är på besök”, förstod jag att min kusin och jag pratade olika dialekter.

– Jag tror inte jag har något så tidigt minne. Men jag känner verkligen igen mig i det du berättar. När jag pratar har jag en tendens att absorbera andra personers sätt att uttrycka sig, utan att jag tänker mig för. Sedan är jag generellt sett väldigt avundsjuk på vissa dialekter, som göteborgska. Jag vet att göteborgarna själva inte tycker att det låter kul, men jag tycker det. Det är världens bästa dialekt att vara rolig på.

Annika Norlin tycker att göteborgskan i sig bär en perfekt blandning av sorg och värme.

– När jag sökte in till journalistutbildningen vid Kalix folkhögskola var ett av inträdesproven att man skulle göra ett radiokåseri. Mitt var roligt skrivet, men det lät tråkigt när jag läste det. Då provade jag att i stället läsa det på något slags hittepå-göteborgska för att få in värme i det.

Annika Norlin och jag pratar på Skype. Hon sitter i sitt kök hemma i Umeå. Efter några år som journalist och popmusiker i Stockholm flyttade hon till Umeå för tolv år sedan. I intervjuer har hon berättat att hennes uttryck endast kan förstås fullt ut i relation till norra Sverige. Även i novellerna är detta tydligt: de miljöer och platser som porträtteras ligger i norra Sverige – och språkligt märks det alltså på enstaka ord och uttryck, men ibland även på satsmelodi och meningskonstruktion. Hon väjer inte för dialekten.

– Det är ett äckligt ord överlag, men just när det gäller mig kan man faktiskt kalla min dialekt för norrländska. Jag växte upp i Östersund, har bott i Kalix, och bor nu i Umeå, som är en plats där många från olika håll i Norrland samlas. Jag umgås väldigt mycket med folk från Arvidsjaur till exempel. Så jag pratar nog ett slags samlingsnorrländska.

Några av novellerna i debutsamlingen skrevs för flera år sedan. Dessa har hon plockat fram och bearbetat. Skrivit om. De tre lite längre novellerna i boken skrev hon förra året.

– Jag har skrivit skönlitterärt länge, men inte riktigt fått till det tidigare, säger Annika Norlin.

I novellerna tar Annika Norlin upp existentiellt tunga teman, som djup sorg, utanförskap, ensamhet och psykisk ohälsa. Men det är ingen tung bok. Här finns också kärlek och vänskap. Novellerna är också skrivna på ett inkännande och rakt sätt. Här finns en underfundig och lågmäld humor som alla som någonsin lyssnat på Annika Norlins musik kommer att känna igen sig i. Och i texterna vibrerar också en obändig språkglädje, som i det fantastiska personnamnet Sylt Järvinen i novellen ”En av alla kärlekshistorier det aldrig skrivs om”.

– Jag läste om någon som hette Sylt och tyckte det lät så fint. Och så skrev jag bara Sylt Järvinen och gillade schvunget.

Annika Norlin samlar inte på ord på ett medvetet sätt. Hon går inte runt med anteckningsboken och plitar ner fina formuleringar. Men hon lägger gärna jargong på minnet – för att använda det i texter framöver.

– Mina vänner från Arvidsjaur slösar inte på ord. De säger morsfarsan, inte morsan och farsan. En sådan sak sparar jag på, för att eventuellt använda det i en text framöver.

Jag berättar att jag och mina kompisar sa morsan och dom i stället för morsan och farsan, i det lilla samhället på småländska ostkusten där jag växte upp. Annika skrattar gott.

– ”Morsan och dom”, det är ju helt fantastiskt! Nu blev jag genuint glad. Jag lyssnar mycket på gamla schlagerlåtar från 1950- och 60-talen och blir lycklig av bra och roliga uttryck. Jag kan bli glad en hel dag över ett nytt uttryck som jag aldrig har hört förut.

Läs mer om norrländska dialekter i Språktidningen 2/2020.