Här lever arvet från Norden

På Fair Isle, den minsta av Shetlandsöarna, blåser det jämt. Medelvinden viner med 10 meter per sekund. Men utanför Ian Bests hus finns en bänk där det oftast är lä, och när solen ligger på är det riktigt varmt. Våren har kommit. Ja, eller voer, som det heter här.

– Du kommer aldrig att höra någon tala om spring här. Vi har många skandinaviska ord i vår dialekt, säger Ian Best och kisar mot solen.

Han vet, för han har bott flera år i norska Bergen och förstår norska och svenska ganska bra. Men det han tycker är mest skandinaviskt i dialekten är ordföljden.

– Vi avslutar inte meningarna på brittiskt vis – you see? Vi säger see you?

Vart man än vänder sig på Shetlandsöarna hör man de skandinaviskt klingande orden. En kille ska förklara hur fåren transporteras till slakten, och berättar att djuren inte blir så åksjuka att de kräks: They may feel sick, but they don’t spew.

Taxichauffören som hämtar oss på busstationen i Lerwick, som ju för övrigt är det gamla nordiska Lervik, muttrar lite åt alla bairns som hänger vid busshållplatsen.

– Jaså, är det nordiskt? Jag vet inte … Jag talar inget nordiskt språk, ursäktar han sig.

Sedan säger han att han anstränger sig fruktansvärt mycket för att tala så att vi förstår.

– Inte ens engelsmän förstår vad jag säger om jag pratar Shetlandsdialekt. På gatan i London skulle folk bli alldeles förbryllade, säger han.

För någon som inte är insatt kan Shetlandsdialekten låta skotsk, och språket kan beskrivas som en form av lågskotska med många nordiska inslag. Administrativt tillhör Shetlandsöarna dessutom Skottland. Men faktum är att shetländare inte känner sig särskilt skotska. När Skottland häromåret röstade om eventuellt utträde ur Storbritannien var Shetland och Orkneyöarna de regioner som röstade tydligast emot.

– Vi känner oss i första hand som shetländare, i andra hand som britter och i tredje hand som skottar, säger Ian Tait, intendent på Shetlands museum.

Shetlandsborna var också negativa till brexit, en majoritet av dem röstade för att stanna i EU. Enligt Ian Tait känner många på Shetlandsöarna starkare tillhörighet till Skandinavien än till Skottland.

Ian Tait är enormt intresserad av norn, det nordiska språk som talades på Shetlandsöarna fram till 1700-talet. Fram till 1400-talet tillhörde Shetlandsöarna Norge, eller den norsk-danska unionen, och då var norn det dominerande språket. Men när Storbritannien började styra tappade norn fästet.

– Visst, vi tillhörde Norge tidigare. Men nu knöts vi till ett annat land – ekonomiskt, socialt och politiskt. Och inte vilket land som helst, utan planetens då mäktigaste land. Klart att språket dog ut, säger Ian Tait.

Att det ändå tog 300 år innan språket försvann tror han beror på öarnas isolerade läge, nordost om fastlandet.

– Det var nog inte så attraktivt för skottar att flytta till Shetlandsöarna, säger Ian Tait.

Trots att språket har dött ut, finns alltså rester kvar. Men det är en generationsfråga. Ian Tait berättar att han ofta använder uttryck som avkleid, ’klä av sig’. Han säger att många gamla skulle förstå om han pratade om een, ’ögon’, eller skegg, ’skägg’.

– Men mina brorsöner, som är 15 och 11 år, skulle inte ha en aning om vad jag pratade om.

Ian Tait ser bekymrat på utvecklingen. För en tid sedan ströks shetlandsstickning ur skolundervisningen på öarna, och nu talas det om att införa obligatorisk skotsk gaeliska.

– För mig känns det märkligt. Stickningen är väldigt förknippad med vår kultur, medan ingen här någonsin har pratat gaeliska.

Ett antal forskare har försökt kartlägga Shetlandsdialekten. Ett av de mest djuplodande försöken gjordes av dansken Jakob Johansen, på 1890-talet. Han upptäckte 10 000 ord som var specifika för Shetlandsöarna.

– Jag använder säkert tusen av dem varje dag. Här är min näv, säger Ian Tait och viftar med sin knutna näve. Vissa ord för föremål som inte används längre har däremot fallit bort. Kvarnsten. Jag vet vad det är, men ingen annan skulle säga det.

För ett tag sedan gick Ian Tait in i en butik i Lerwick där de sålde grillat kött som låg i värmeskåp. Köttet såg inte riktigt varmt ut, och han bestämde sig för att fråga någon av damerna i affären om temperaturen. På pin kiv valde han den unga som inte såg ut att kunna Shetlandsdialekt.

– Is it loom? frågade jag. Hon stod där som ett fån, medan den äldre fick berätta att loom betyder ’ljummen’. Nåväl, nu har hon lärt sig det ordet. Hon kommer säkert aldrig att använda det, men det känns ändå bra på något sätt, säger Ian Tait.

Han sitter tyst en stund.

– Jag tycker att Shetlandsdialekten hör till vår identitet. Men nu försvinner den mer och mer. Drottningens engelska, för att inte tala om den amerikanska engelska som ungdomarna hör på tv, är som en misshandlande make. Och Shetlandsdialekten är hustrun som inte törs säga ifrån.

Maja Larsson är frilansjournalist.