Han ville att vi skulle dricka jos

En vårdag för 35 år sedan damp den ner i landets alla hushåll. En broschyr i A4-format, fylld med brevmallar. Föga upphetsande, kan tyckas. Men häftet var sprängstoff, liksom det häfte som delades ut till landets skolelever:

”Vi vill att du ska hjälpa till att utrota krångelsvenskan. Med hjälp av den här arbets­boken kan du träna på att skriva enkelt och ledigt i alla sammanhang, utan hämningar och sneglande på krångelsvenskans regler.”

Häftena gavs ut av Post­verket, som på den tiden hade 58 000 anställda – många fler än andra statliga jättar som Televerket och Statens järnvägar. En mäktig myndighet som kunde rikta sig direkt till skoleleverna och ge råd som gick stick i stäv med vad många lärare förkunnade i katedern:

”Posten vill lära dig använda ditt eget språk och uppmuntra dig att våga skriva personligt såväl privat som till myndigheter och företag. Det viktigaste är inte att du använder fina ord och stavar felfritt, det viktigaste är att du får sagt det du vill.”

– Det handlade förstås om att posten ville att folk skulle skriva mer brev så att de fick sälja mer porto. Men också om att få bort skräcken för att skriva; det skulle inte vara så viktigt att det blev grammatiskt korrekt. Många var rädda för att skriva. De tyckte att de inte behärskade språket, säger språkkonsulten Marita Eveberg som fick uppdraget att ta fram elevhäftet.

Men det var inte bara Postverket som ville förenkla. År 1969 motionerade några riksdagsledamöter om en stavningsreform för att göra stavningen mer ljudenlig. Alla sje-ljud borde stavas på samma sätt, liksom alla j-ljud, föreslog de tongivande S-kvinnorna Nancy Eriksson och Ulla Lindström.

Motioner om stavningsreformer har sedan förra sekel­skiftet återkommit unge­fär vart tionde år. Men den liberale ecklesiastikministern och skolreformatorn Fridtjuv Bergs reform från 1906 är hit­tills den enda som beslutats politiskt – dock utan att vare sig riks­dagen eller Svenska Akademien (som var emot) hade tillfrågats. En regeringskupp!

I korthet innebar reformen att gammalstavningens hv, fv och vissa f ersattes med v, och att dt blev tt. Plötsligt blev det alltså rätt att skriva vad och rött i stället för hvad och rödt. Redan 1889 hade dock Svenska Akademiens ordlista ändrat vissa e till ä, som i järn, de flesta q till k, som i kvinna, och en del gt till kt, som i makt.

Efter 68-rörelsens intåg blev det annat ljud i skällan. Debatten om kanslisvenskan var lång och livlig, och vid sidan av den pågick även en debatt om stavning av sje-, tje- och j-ljuden men även av engelska lånord.

Debattörer, de flesta språkvetare, ondgjorde sig. Det vore till exempel rent hädiskt om man inledde Kungssången med ”Ur svänska järtans jup”. Eller om man skulle ”Sjuta råjur i jussjenet”, som en insändare i Vasabladet rubricerades.

Svenska Akademien var inte heller imponerad av S-kvinnornas motioner, varken av omstavade ljud eller vidlyftig försvenskning av lånord. ”Att stava samma ord på ett sätt i svenskan, på ett annat i engelskan (tyskan och franskan) skulle sannerligen icke vara någon vinst för skolan, tvärtom innebära en ökad belastning. Här bör man vara ytterst försiktig och endast försvenska skrivningen av vissa varaktigt införlivade ord (t ex strejk, tejp)”, skriver Akademien 1969 i ett yttrande till kulturutskottet, som avstyrkte motionerna.

Likväl kommer fyra år senare Svenska Akademiens ordlista i sin tionde upplaga med nyheter som jos i stället för juice och sebra i stället för zebra. Men att det skulle vara någon kovändning anser inte språknestorn Sture Allén, före detta ständig sekreterare i Svenska Akademien och en av dem som ledde kampen mot principen ”skriv som du talar”.

– Man försöker lägga fram väl underbyggda förslag, men om det inte över huvud taget slår igenom så kanske det bedöms inte vara möjligt att åstadkomma en förändring.

Just exemplet jos visar att det inte räcker med att ett ord är ”varaktigt införlivat”. I elfte upplagan, 1986, stryks stavningen.

”Tendensen är här tydlig: ökad kontakt med främmande språk gör språkbrukaren mindre benägen att välja en försvenskad form framför den som ständigt möter ögat via informationssamhällets många kanaler. Formen jos har svårigheter därför att det står juice på förpackningen”, heter det i förordet.

Frågor av stor vikt tas upp med Akademien i dess helhet, men det rör sig mer om principfrågor än om enstaka fall. Principen för hantering av främmande ord har dock varit likartad sedan nionde upplagan 1950, framhåller Sture Allén.

– Inflytande utifrån har vi alltid haft. Ofta blir det bra resultat när man anpassar orden så att pluralbildning och ordavledning fungerar. Man ska se till att stavningen är så svensk som möjligt.

Stavningsreformer är i dag mer eller mindre en icke-fråga. Den senaste större stavningsdebatten utbröt när Dagens Nyheter i mitten av 1990-talet började skriva rejv i stället för rave.

– Jag blev kallad rejvdrottningen och fick utstå spott och spe. Men det dröjde inte länge förrän folk började skriva dejta och sajt, säger Catharina Grünbaum, som var språkvårdare på tidningen och tog initiativ till nystavningen.

Att orden ganska snabbt fick fäste efter den första stormen berodde på att manegen redan var krattad. Föregångare fanns i avspända stavningar som tajt, fejs, plejs, tajma, stajlad och mejkad. Som efterföljare rullade­ både skejtare och blejdare fram.

I dag är det helt okontroversiellt och stavningar som mejl är mer eller mindre accepterade. Förklaringen är enkel: de går att böja och avleda på svenskt manér.

– Men man kan inte skriva data och skata, men däremot dejta och skejta, säger Catharina Grünbaum.

En del ord låter sig inte försvenskas utan vidare, som cool. Eller crazy, som diskuteras av Lars-Erik Edlund och Birgitta Hene i boken Lånord i svenskan. ”En böjning som vi är alla crazya/krejsia tar emot lite, något som sannolikt beror på att det då blir två obetonade vokaler i följd, vilket är emot svenskans fonologiska konventioner”.

Nej, allt går inte hem.  I Svenska Akademiens första stavningslära, från 1801, rekommenderades att lieutenant skulle stavas löjtnant. Det väckte ett ramaskri och kränkte en hel yrkeskår, som kände sig förlöjligad.

Men det går att backa bandet. Samtidigt som jos infördes i ordlistan 1973 togs stavningar som vaksin, modärn och voffla bort. De var inte heller de första som fick stryka på foten. Stavningar som kancer och vinersnitsel överlevde bara en upplaga.

Ett försök att stava en populär musikform jass föll inte heller många på läppen. Det var helt enkelt inte särskilt jazzigt.

– Redan innan kriget gjorde man försök att stava engelska lånord på svenska, som skaut och klaun 1923, säger ordlistans nuvarande huvudredaktör Sven-Göran Malmgren, professor vid Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet.

– Vi tycker inte att det ska vara onödiga svårigheter. Är det ord som stavas fel varje gång, tar vi upp det i Språkvårdsgruppen.

Det är ett övergripande organ där Akademien, Språk­rådet, Terminologicentrum och andra språkvårdande organ samarbetar för att inte komma med motstridiga rekommendationer.

I backspegeln kan det tyckas ganska slumpmässigt vad som går hem. Avgörandet finns hos den som använder språket, hur bekväm man är med att ta sig friheter och strunta i reglerna. Ett växande forum där språket formas är bloggar och andra sociala medier, där tonen är informell och det är lättare att ta ut svängarna. Där gör jos comeback, tillsammans med andra stavningar som kan kännas lite fräcka, som exempelvis kasjunöt.

Med en ny generation skribenter, som inte var med på 1970-talet, så kan det komma fler överraskningar, tror Catharina Grünbaum.

Birgitta Lindgren, nyligen pensionerad språkvårdare på Språkrådet, tycker att stavningar som jos är väl värda en comeback:

– Dels kan tillverkaren vilja signalera att det är en svensk produkt, dels kan det vara en spontan stavning hos dem som säljer mackor och jos. Jag tror inte att de kollar i en ordlista. Det är en stavning som språkvården gärna uppmuntrar.

Trots nystavningar är SAOL på det stora hela konservativ och slår vakt om den vårdade svenskan. De flesta stavningsprogram bygger till exempel på listan. Bloggspråket lär därför inte göra något större avtryck i nästa upplaga, som kommer 2015.

Bloggar och andra hemsidor finns visserligen med i den jättelika Språkbanken vid Göte­borgs universitet, men den sneglar Akademien inte så mycket på. Tonvikten ligger alltjämt på tryckta medier.

– Vi ser mer på en förädlad variant av Språkbanken, och vi tittar på Presstext, en bank med tidningsartiklar, säger Sven-Göran Malmgren.

kanske är vi ändå i bloggarnas tidevarv på väg att, efter 35 år och SAOL till trots, nå målet att skriva som vi talar? Nej, rådet i dag blir snarare skriv inte som du talar.

– Vi vill förstå varandra, vi vill ha ett gemensamt språk, då behövs råd och regler. Säger man till en elev att ditt språk duger som det är så är det inte hela sanningen. Man måste hela tiden lära sig mer och anpassa sig efter den norm som finns. Det ingår i den socialisering som vi alla måste genomgå, säger Birgitta Lindgren.

Hennes kollega Eva Olovsson håller med:

– Skriver man som man talar blir det helt obegripligt. Har du sett tal som transkriberats? Däremot ska man skriva enkelt och ledigt.