Gun-Britt Sundström

Vägen ut i yrkeslivet skildrar Gun-Britt Sundström i sin senaste roman. Hon studerar litteraturhistoria, debuterar som författare och blir, något motvilligt, anställd på Dagens Nyheters kulturredaktion.

Boken heter Skrivliv – från första boken till första barnet, och består av drastiska och roliga dagboksanteckningar, nedtecknade mellan 1965 och 1979.

Sedan 1990-talet är Gun-Britt Sundström främst verksam som översättare. Och det är vad hon ”borde ha satsat på från första början”, enligt bokens efterord.

– Det är ju så roligt att översätta! När man hittar rätt idiom är arbetet så lustfyllt: ”Ah, det är så man säger på svenska!” Språk är ju över huvud taget så kul, och att läsa om språk är oavbrutet spännande, säger Gun-Britt Sundström.

Att hon inte blev översättare från början förklarar hon med att hon inte kände någon professionell översättare.

– På den tiden fanns det inga översättarutbildningar, och jag visste inte att man kunde ha det som yrke.

Redan tidigt visste hon dock att hon ville arbeta med språk. Och bli författare. I sina dagboksanteckningar kommenterar hon sin debut som sker ”i sista sekunden”. Hon är då tjugo år gammal. Efter studier vid Journalisthögskolan anställdes hon som journalist och kritiker på Dagens Nyheters kulturredaktion. Under tiden skrev hon Maken, en relationsroman, som skulle bli hennes stora genombrott. I dag är det en modern klassiker. I Skrivliv ges bakgrundshistorien till romanen. Den som har läst Maken känner även igen stilen i dagboksanteckningarna: kåserande, kvick, slagfärdig och mycket underhållande.

Gun-Britt Sundström berättar att hon har sovrat mycket i materialet till Skrivliv, och att hon snarare ser sig som bokens redaktör – inte dess författare.

– Det är så länge sedan dessa texter skrevs, så det känns verkligen som om någon annan har skrivit dem. Jag har valt ut vilka texter som skulle vara med, och så har jag ändrat något i interpunktionen. Det skulle ju kommateras så flitigt på den tiden.

Genom åren har hon fått många frågor om hur självbiografisk Maken egentligen är. Skrivliv är ett slags svar på det.

Att hon har valt att ge ut sina dagboksanteckningar nu har hon i tidigare intervjuer krasst förklarat som ”döstädning”.

– För något år sedan funderade jag på vad jag skulle göra av alla mina anteckningsböcker. Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg och Kungliga Biblioteket i Stockholm tar ju emot en del. Jämnåriga författarvänner har skänkt sina brevsamlingar och dagböcker till dem. Men när jag funderade på det
stördes jag av hur krisdrabbat det här området är.

Gun-Britt Sundström antar att samhället förmodligen är så utsatt om 30 år att ingen längre avsätter medel för offentliga arkiv.

– Det var inte enda anledningen till att ge ut en bok, men det spelade in. Jag är också en kontrollmänniska, och tänkte att om det ska det bli ordentligt gjort, behöver jag nog göra det själv. Det gäller både baksidestext och framsidesillustration, säger hon och ler.

Det är inte bara arkivens framtid som Gun-Britt Sundström ser mörkt på. Hon säger att hon inte förstår hur någon kan vara annat än ”totalpessimist” inför världens stora klimat- och miljöutmaningar. Även språkutvecklingen betraktar hon med stor skepsis.

– Gamla människor har i alla tider klagat över ungdomsspråket. Men den digitala kommunikationen har förändrat situationen så fundamentalt. Det går inte längre att bestrida att språket utvecklas på ett sätt som inte är hanterbart för språkvårdare.

Sedan tidningarna rationaliserade bort korrekturläsarna har möjligheten till en enhetlig språkvård minskat radikalt, menar Gun-Britt Sundström.

– Finns det någon i dag som bryr sig om att det heter en sorts men ett slags? I Skrivliv berättar jag hur jag lärde mig det själv.

Varje dag förvånas hon över någon formulering i tidningarna. Sedan vädrar hon sin frustration på Facebook och får ”lajks” av sina likasinnade vänner. Värst är sammanblandningen av uttryck.

– Häromdagen uttalade sig en författare i tidningen med orden: ”Jag kan inte läggas till last för vad andra skriver om min bok”. Det är en kontamination av ”det kan inte läggas mig till last” och ”jag kan inte lastas för”. Ofta går det att förstå en sådan kontamination, men ibland blir det helt obegripligt!

Gun-Britt Sundström satt i Svenska språknämndens styrelse mellan 1987 och 2002. Under denna tid lärde hon sig ”slutgiltigt” att den professionella språkvården inte anser sig kunna vara normerande, endast registrerande. Men lusten till språket fann hon även där. Särskilt i middagarna som följde på styrelsesammanträdena. Det var då de stora språkfrågorna dryftades.

Hon fick också utlopp för sin språkpassion som stilist i Bibelkommissionens arbete med Bibel 2000 mellan 1980 och 2000.

– Det var ett av det roligaste uppdrag jag har haft! Att som stilist försöka hitta olika stilarter för de vitt skilda texterna i Bibeln – som psalmer, profetior och berättande texter – var både spännande och stimulerande.

För Gun-Britt Sundström var det också ett sätt att återknyta till den akademiska värld som hon hade lämnat när hon började på Dagens Nyheter.

– Vi stilister kompletterade varandra. De enda som råkade i luven på varandra var grundspråksexperterna, som kunde bli riktigt oense om hur originaltexterna skulle tolkas.

Som författare har hon nog ändå lärt sig mest av Astrid Lindgrens böcker, främst dem om mästerdetektiven Kalle Blomkvist:

– Men inte deckarintrigen! Det viktiga är stämningen och rosornas krig: om hur de olika gängen drar omkring i staden på sommarlovet och leker krig, inspirerade av medeltiden. Jag läser inte Astrid Lindgrens böcker i dag, men jag vet inte vem jag hade varit utan hennes humor och hennes sätt att skriva. Det präglade mig som ung, och det är ju det man läser i ung ålder som gör starkast avtryck.

Gun-Britt Sundström har ägnat sitt liv åt att läsa böcker, och det finns många författare som har präglat henne djupt.

– Kerstin Ekman beundrar jag mest. Torgny Lindgren var bra innan han blev för ”skrönig”. Jag minns att jag läste Ormens väg på hälleberget när jag låg på BB och hade fött mitt andra barn. Den var fenomenal, inte minst språkligt, med sin blandning av Bibelspråk och dialekt. Men även tematiskt, då den skildrar exploateringen av den underordnade kvinnan.

Böckerna i all ära. Men det största som har hänt henne språkligt under sin långa karriär som författare, översättare och kritiker är ändå du-reformen, som revolutionerade sättet som svenskar tilltalade varandra i slutet av 1960-talet.

– Att vi inte duade våra lärare under skoltiden präglade hela vår relation till dem. Det var så fånigt att de skulle lägga bort titlarna först på studentdagen. Det kändes som ett skämt att säga ”tack, Kerstin” i stället för magistern eller lektorn, som vi var vana vid. Men så skönt det var att slippa tänka på tilltalet, som skapade en sådan distans. Det var väldigt avgörande för min generation.