”Fundera på vad det är att skriva”

Plötsligt 2017 började hon skriva, efter ett helt liv med skulptur och målarpensel. Marianne Lindberg de Geer hade just gjort som hon plägar göra, sagt upp sig med buller och bång som konstchef på Kulturhuset Stadsteatern efter ett bråk med ledningen. Schismen handlade om ett ord, n-ordet, i en titel på ett verk där konstnären Makode Linde utforskade stereotypa nidbilder av svarta.

Marianne Lindberg de Geer behövde något nytt att göra och drog sig till minnes förläggaren Dorotea Brombergs fråga om hon ville skriva en bok. På kort tid skrev hon tre självbiografiska ­romaner och inledde därefter sin dagbokssvit. Med inspiration från Lars Noréns dagboksskrivande hittade hon ett sätt att samla fragment ur vardagar och personliga iakttagelser, blandat med världshändelser.

– Ulf Lundell skriver väldigt intressant om sin värld, och Lars Noréns dagböcker uppskattar jag mycket, men jag vill berätta om världen ur en åttioårig kvinnlig konstnärs perspektiv, på Södermalm i Stockholm 2025. Det finns så mycket erfarenhet i den generation jag tillhör och jag kan bli lite lack på att många äldre kvinnor inte lägger sig i och pressar på om hur de har upplevt det. Vi är för tysta, tanterna, säger hon.

Maken, konstnären Carl-Johan de Geer, går vid hennes sida på boksidorna. De fyra barnen fladdrar förbi, liksom minnen av dem som dött, ex­maken Björn Afzelius, vännerna Lars Vilks och Lars ­Norén. Hon stämmer möten med skådespelaren Marie-Louise Ekman, poeten Eva Ström och förläggaren Thomas Olsson. Varje dag efter frukost sätter hon sig i sin favoritfåtölj, med fötterna på en fotpall och sin bärbara dator i knät, för att sammanfatta föregående dag.

– En dagbok kan ju se ut hur som helst, och vem som helst kan formulera sig i en dagbok i det ämne man väljer. Jag kanske inte hade tänkt ta med så mycket in- och utrikespolitik som jag gör, men jag är tvungen att försöka förstå vad det är som händer, säger Marianne Lindberg de Geer.

När hennes sjätte dagbok, Rakt av, nu kommer ut har hon på mindre än tio år skrivit fler än tio böcker. Den utspelar sig från maj 2024, då Internationella domstolen krävde att Israel skulle upphöra med sina bombningar av Gaza, och slutar i den varmaste marsmånaden i Europas historia, då en omvald president Trump beslöt att pausa det militära stödet till Ukraina och lägga ned utbildningsdepartementet. Massvälten i Gaza ges stort utrymme.

– Jag är född efter andra världskriget, i februari 1946, och växte upp med bilderna på utmärglade barn. Jag har aldrig kunnat släppa det. Nu ser jag likadana bilder igen och kan inte göra någonting. Vi får se nu om det (fredsavtalet) håller, men jag tror inte på det, säger hon.

Med tiden har hon hittat fram till en registrerande, närmast dokumentär stil där hon beskriver vad hon ser, läser eller är med om. Sedan fäller hon, eventuellt, ett omdöme. Marianne Lindberg de Geer, som är känd för att vara frispråkig och motvalls, säger att hon för varje bok vågar lite mer, som att varva sitt eget språk med citat och ta mer plats med sitt tyckande.

Men du är väl inte rädd …?

– Jo, jag har ju komplex för att jag hoppade av skolan i andra ring. Jag var väl den enda på hela Per Brahe-gymnasiet i Jönköping som hoppade av.

Hennes pappa överläkaren tog livet av sig när hon var 13 år. Mamman blev deprimerad och började dricka. Delar av detta kan man läsa om i romantrilogin om Mona. Marianne Lindberg de Geer hoppade av skolan ”i ren panik”, började jobba som vårdbiträde, fick barn tidigt och odlade en revanschlystnad mot sina kamrater i teatergruppen Nationalteatern som studerade och som hon tyckte hade fått allt.

– Jag förstår ju efteråt att jag var lite hämndlysten: ”Varför ska jag gå här och tvätta bäcken?” Så när huvudena faller säger jag: hoppla. Men jag har blivit mindre elak. Jag hade större behov av att lappa till förut. Jag kände mig ju som Sjörövar-Jenny, säger hon.

Sjörövar-Jenny från Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan handlar om en kammarjungfru som drömmer om att bli sjörövare och ta hämnd på mobbare. Den har bland annat spelats in av Nationalteatern som Marianne Lindberg de Geer arbetade med på 1970-talet.

Hon skriver på ett språk som ofta är drastiskt, ­kryddat med engelska uttryck och svordomar samt med den utblick som krävs för att även barnbarn och slöa ­soffkvällar med hallonpaj framför Rapport ska väcka läsarens intresse. I hennes dagböcker begås samtal, som om de vore brottsliga, drömmar lämnar svansar efter sig och hon själv vacklar upp på Bambis mormors värkande ben. Hon skyggar inte för en fackterm som baffla, som först efter googling vecklar ut sig som scenkulturspråk för att skärma av.

– Äggkartonger tänker jag. Man bafflar ett hörn så ekar det inte, förklarar hon.

Med jämna mellanrum växlar hon till något engelskt uttryck, tell me something new, kräver hon, blir senare en backseat driver och kommenterar utspel med ett avmätt yeah right.

– Det är så vi pratar i mina gäng. Och barnen med, säger hon och beskriver en vetgirighet och en nyfikenhet på ord och språk.

– Ibland när jag går förbi ett gäng killar från förorten, som tränger sig fram så att jag inte kommer förbi, så säger jag yalla yalla. Då skrattar de och tycker att jag är lite hejig, samtidigt som de flyttar på sig.

Av en slump har Marianne Lindberg de Geer prickat in den mest omtumlande perioden i vår samtid med sitt dagboksprojekt. Första inlägget i hennes första dagbok, Tvära kast, är från den 10 ­januari 2020, samtidigt med de första notiserna om ett okänt virus i Kina. Vid tiden för bok två attackerade Trumps följe kongressen. Ryssland angrep Ukraina i den tredje boken och Israel har bombat Gaza i de tre senaste böckerna.

– Därför kan jag inte sluta heller. Jag vill ju veta hur det går. Jag har sagt varje sommar till maken: ”Jag hoppar över det här året. Jag vill måla, jag vill göra något annat, vi kan väl resa”, men så säger Trump något idiotiskt. Jag känner nästan ett, det låter löjligt, ansvar att kommentera. Kanske blir mina böcker intressantare när jag är död. När det gått tio, femton år, och man vet hur det gick med Trump. Innan det blev diktatur.

Saknar du någon dagboksförfattare i Sverige?

– Ja, nu läser jag Yahya Hassans dikter, en sådan berättelse vill jag läsa. Jag vill veta hur det är på plats, hemma, ute, hur man tas emot, det är apintressant. Man vill ju förstå.

Vad har du för råd till den som vill skriva dagbok för att bli publicerad?

– Det är det första man inte ska tänka på, att bli publicerad. Då går det åt helvete. Sedan stämmer det inte att man inte får vara privat, det beror på hur man skriver. Jag tycker man ska läsa mycket annat, och fundera på vad det är att skriva egentligen. Varför berättar jag det här?

Själv inspireras hon av sin favoritbok, Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal?

– Varje gång jag får äran att vara regissör så läser jag högt ur den för mina skådespelare. Hon pinpointar allt det smärtsamma med att vara ensam och lost in space och hitta tillbaka igen genom skrivandet. Den borde alla som vill skriva läsa.

Nina van den Brink är frilansjournalist och författare.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.