Från tolva till tretta

Drömmen om en tolva hägrade när stryktipset lanse­rades i Sverige i ­oktober 1934. Spelet fyller 90 år i dagarna – men för många svenskar var tippandet ingen ­nyhet.

I kölvattnet av den ekonomiska ­depression som drabbade världen 1929 var det alltfler som drömde om storvinster som genvägen till ett bättre liv. Med inspiration från Storbritannien började svenskar spela på resultaten i fotbollsmatcher.

Inledningsvis var det privata samman­slutningar som anordnade stryktips. Spelet fick sitt namn av att spelarna strök över matchresultat som dom inte satsade på. Kvar på spelkupongerna fanns alltså resultaten som spelarna trodde på.

Verbet stryka har i betydelsen ’föra (handflata) längs yta på’ funnits i svenskan åtminstone sedan 1200-talet. Ordet är besläktat med grekiskans streu’gomai, ’slitas upp; försmäkta’, och delar ursprung med bland annat stråk och stråke. Stryka i bemärkelsen ’dra streck med penna för att ta bort’ uppkom under 1500-­talet. Tips i betydelsen ’gissning’ ­lånades in från engelskan under slutet av 1800-talet. Det var alltså engelskans pluralform tips som på samma sätt som keps (capes), räls (rails), muffins, pyjamas och bebis (babies) blev singularform i svenskan.

Redan 1930 rapporterade svensk press om olagligt spel på stryktips genom tippningsbolag. Den som lyckades pricka in rätt rad kunde räkna med att vinna flera tusen kronor. Resul­taten och namnen på vinnarna publice­rades i mindre nog­räknade tidningar som verkade tänka mer på annons­intäkter än etik.

Det illegala spelandet blev snabbt en omfattande verksamhet. Det ­bedömdes enligt pressen vara så lukrativt att tippnings­bolagen kunde ta risken att då och då bli avslöjade av polisen. Visst fick bolagen ibland böta för den brottsliga verksamheten – men omsättningen var ändå tillräckligt stor för att det skulle vara lönsamt. Dessutom reserverades delar av intäkterna för att kunna täcka eventuella böter.

Dagens Nyheter ansåg i december 1930 att det bara fanns två alternativ – antingen att tillåta tippningsbolagen eller att skärpa straffen för arran­görerna av illegala spel: ”Det är dock inte alldeles likgiltigt att förhållandet mellan dessa sällskap och myndig­heterna ter sig som en ny variant av leken rymmare och fasttagare, där rymmaren aldrig blir riktigt fast och den som skulle ta honom står med lång näsa – ett föremål för allmänt åtlöje. Lagen är emellertid inte avsedd att betraktas som lekverk. Straffbestämmelser äro till för att bita med, och de bli ett oting, om de äro så utformade att de rättsvårdande myndigheterna verka tandlösa och orkeslösa.”

Emellanåt fick något av bolagen böta en tusenlapp. ­Samtidigt betalade ­samma bolag varje vecka ut tiotusentals kronor i vinster. Böterna var inte tillräckligt stora för att avskräcka när spelarnas insatser steg. Så småningom ingrep regeringen för att reglera spelandet.

Bolaget Tipstjänst fick 1934 statens tillstånd för att introducera stryktips på den svenska marknaden. På kupongen stod en etta för hemma­seger, ett kryss för oavgjort och en tvåa för bortaseger. På den första kupongen fanns tolv svenska fotbollsmatcher. Varje spelad rad kostade 25 öre. Tippandet utvecklades till något av ett folknöje – och i takt med att stryktipsets popularitet ökade etablerade sig etta, kryss och tvåa i betydelserna ’vinst för hemmalag’, ’oavgjord match’ och ’vinst för bortalag’ långt utanför kretsen av spelare och sportintresserade. Verbet kryssa fick dessutom den nya inne­börden ’spela oavgjort’.

I marknadsföringen talade Tipstjänst om att pricka in alla rätt som att få en tolva. På sportsidorna var det en betydelse som rotade sig direkt. Dagens Nyheter jämförde till exempel 1936 ­svårigheterna med att förutsäga ­vinnaren i ett boxningsmäster­skap med ”att få en tolva på stryktips”. När ­pressen började publicera spelguider inför varje tipsomgång stod drömmen om en tolva i centrum.

Pinfärskt var dock inte bruket. Ordet tolva hade enligt Svenska Akademiens ordbok sedan 1800-talet på olika sätt använts ’om ngt l. ngn som på ett l. ­annat sätt karakteriseras av talet l. siffran tolv. särsk.’ – till exempel i kort­spelet kille, om skjutvapen med tolv kaliber och om sedlar med valören tolv skilling. På samma sätt som alla rätt på stryk­tipset kunde detta kallas tolva.

Det stora steget in i vardagsrummen togs i november 1969. Även det skulle göra avtryck i språket.

Kupongen växte då från tolv till tretton matcher. Fotbolls­matcher från England dominerade bland spelobjekten. Förändringarna sammanföll med premiären av Tipsextra i Sveriges Television. Genomslaget var enormt – som mest bänkade sig en tredjedel av svenskarna framför tv:n på lördagseftermiddagarna för att följa en engelsk ligamatch. För varje mål som gjordes i någon av ­kupongens tretton matcher plingade det till i tv-rutan. Tipparna kunde i direktsändning följa förutsättningarna för en fullträff. Bättre reklam för stryktipset kunde Tipstjänst – ett bolag som då tagits över av staten – nog inte få. Och bland sport- och spelintresserade blev pling i rutan ett begrepp.

Men en sak skorrade en smula. Tolva i ­bemärkelsen ’alla rätt’ var inarbetat i ­språket. Nu försökte Tipstjänst – om än med glimten i ögat – att lansera tretta i samma betydelse. Eftersom det nu var tretton rätt som gav högst utdelning var det knappast längre någon som drömde om tolvor.

När beskedet om utökningen till ­tretton matcher kom var det också många tidningar som tog upp den språkliga dimensionen av förändringen. ”Men tretton rätt? Ska det kallas en tretta kanske?” undrade Arbetet. ”En tolva går bra, men en tretta — nej, det går inte”, tyckte ­Expressen. ”Och vad ska man kalla den? En ’tretta’? Det låter inte så inspirerande”, suckade Aftonbladet.

Ändå smög sig ordet in i nyhetsrapporteringen. ”Ingen tretta på tipset”, skrev Svenska Dagbladet 1970 efter en omgång där ingen hade alla rätt.

55 år efter skiftet till tretton matcher har tretta fort­farande inte riktigt etable­rat sig i svenskan. Visst förekommer ordet sporadiskt än i dag – men ofta skämtsamt och inte sällan med kommen­tarer om att det skorrar en aning. Till skillnad från tolva saknas det i ordböckerna.

Skälet är att svenskan bara har den här typen av etablerade former för tal mellan noll och tolv: nolla, etta, tvåa – och så upp till tolva. Det går förstås att säga tretta ändå. Det är trots allt bara vanans makt som sätter stopp vid tolva. Men för dom flesta känns nog alltjämt tretta främmande trots draghjälpen från en 90-årig institution.

Anders Svensson är chef­redaktör på Språktidningen.

Artikeln är baserad på ett kapitel i ­boken Nusvenska – en modern svensk språkhistoria i 121 ord (Morfem 2020).