”Framgången ger mig mod”

En liten gråsparv har irrat sig in på kaféet på översta våningen i Kulturhuset i Stockholm. Den slår sig ner på en stålbalk precis över Jonas Hassen Khemiris huvud och låter tjipp, tjipp, tjipp. När två bastanta vakter närmar sig med stora fångstfiltar flyger den vidare, men snart är den tillbaka. Jonas erbjuder sig att hjälpa vakterna, men inte heller han lyckas med filtmanövern, trots att han är en erfaren basketspelare.

Tjipp, tjipp, tjipp ... den gäckande sparven är med under hela vårt samtal om att försöka fånga verklighetens komplexitet med hjälp av ord.

Jonas Hassen Khemiri började skriva dagbok som åttaåring.

Hej dagbok, i det här ögonblicket så skriver jag i min dagbok för första gången i mitt liv, så jag skriver inte så mycket.

På den egna hemsidan Khemiri.se finns dagboksutdraget från 1986 publicerat som den första punkten på tidslinjen, som nästan spikrakt bär fram mot språkligt nyskapande och hyllat författarskap.

 – När jag var liten hade jag en jobbig känsla av att allt jag upplevde bara försvann. Om jag till exempel åt en glass och den var god, så hade jag strax glömt bort hur den smakade. Men om jag skrev ner upplevelsen, fanns den liksom kvar. Jag har alltid älskat ord och de där små svarta krumelurerna, säger han.

Nästa station på linjen är ett lyckligt familjeporträtt med svensk mamma, tunisisk pappa, Jonas i tioårsåldern och hans två småbröder.

– Hemma pratade vi svenska,­ franska och arabiska. Mina föräldrar var obotliga ordvitsare och vi skapade ett språkligt familjerum där det var okej att blanda språk och kidnappa ord från ett sammanhang till ett annat ...

Romanen Montecore, en unik tiger (2006 på tidslinjen), som brukar kallas självbiografisk fiktion, är dedicerad till hans familj. Men mer om familjen blir inte sagt.

– Gränsen mellan fiktion och sanning är oklar, men gränsen till mitt privatliv håller jag mycket tydlig.

Följdfrågor om uppväxten känns plötsligt närgånget kletiga. Vi byter spår.

Återkommande teman i Jonas Hassen Khemiris verk är förhållandet mellan fiktion och verklighet, språk och manipulation, identitet och autenticitet.

– Dina böcker handlar om invandrare och ”svennar” och svårigheterna att ...

Jonas Hassen Khemiris rygg är rak och rösten exakt när han avbryter:

– Jag håller inte riktigt med – jag skulle nog snarare säga att mitt skrivande handlar om människor som hamnar i konflikt med just sådana där svartvita uppdelningar. Och förhoppningsvis mynnar mina ord ut i ett ifrågasättande av sådana förenklingar.

– Jag inbillar mig att språket är lika föränderligt som människans mentalitet och att det går att göra revolution genom att vrida sig ur vokabulärens snara.

Tjipp, tjipp, tjipp … ett litet damm-dun singlar ner på manuset som Jonas Hassen Khemiri lade åt sidan när intervjun började.

Texten är en del i ett märkligt internationellt novellprojekt, som ska publiceras i den amerikanska litteraturtidskriften McSweeney’s.

Utgångspunkten är en novell av den danska filosofen Sören Kierkegaard. Den håller nu på att översättas av författare efter författare på språk efter språk.

– Den här ”viskleken” liknar mitt eget sätt att utgå från en text som jag sedan brottar mig fri från. Tyvärr gillar jag inte texten jag jobbar med, inte för att den är dålig utan för att den har en självrättfärdig ton. Fast  just det kan jag göra till min raketramp för något annat.

– Jag vänder mig mot idén att författares åsikter får en särskild legitimitet för att de har ordet i sin makt. Det är lockande – och superfarligt – att söka sig till fyrar som blinkar: här kan du vara trygg. I mitt skrivande vill jag ifrågasätta dem som hävdar att de sitter inne med sanningen.

Här uppe i Kulturhusets debutantbar var det fullsatt när Jonas Hassen Khemiri (år 2003 på tidslinjen) läste ur romanen Ett öga rött. Sällan har ett förstlingsverk blivit så rosat av såväl kritiker som läsare.

En och annan upprörd röst har likställt den 15-årige Halims språk med mager rinkebysvenska. Men Halim talar khemiriska. Han är en ordkonstnär som medvetet använder språket för att skapa sig själv, eller kanske bilden av sig själv, i en omgivning där han betraktar sig – och/eller betraktas – som en avvikare.

Vems blick räknas?

Vems sanning är sannast?

Drömmar finns.

För Jonas Hassen Khemiri var det inte självklart att författardrömmen skulle bli verklighet. Efter gymnasiet, som han lämnade med toppbetyg, försörjde han sig på ströjobb, innan han efter två år började på prestigefyllda Handelshögskolan i Stockholm. Skrev gjorde han i hemlighet.

– Den otroligt gråtråkiga vardagen hade en poäng, fick ett värde, när jag förstod att jag kunde använda mig av den när jag skrev. Med ordens hjälp kunde jag uppfinna en värld som var rättvisare, ondare, mörkare, ljusare. Jag själv kunde bli en annan, förvandlingsmöjligheterna var oändliga.

– På något sätt skämdes jag för att jag tyckte att det var så enormt roligt. Jag hade heller ingen lust att bli en av en massa killar i basker som pratade om att de skrev. Det var för enkelt, för mycket ett paket.

Så kom det sig att ingen visste vad Jonas egentligen höll på med i det lånade torpet, dit Dagens Nyheters kulturredaktör ringde och meddelade att de gärna ville publicera texten som han hade sänt dem (1999 på tidslinjen). Artikeln handlar om hur han i en vägspärr i Palestina för ett ögonblick tas för palestinier, men genom att visa sitt svenska pass vinkas förbi med ett vänligt leende.

Än en gång: blicken och makten.

– Det är möjligt att de tog in artikeln för att det var sommartorka, säger han. För mig kändes det ändå otroligt stort att bli publicerad, helt elektriskt! Tänk om man skulle kunna leva på sitt skrivande!

Det har gått utmärkt.

Till skillnad från sina skapade karaktärer är blickarna som riktas mot Jonas Hassen Khemiri fulla av beundran, respekt och välvilja. För många skulle positionen kännas kravfylld, inte så för honom. Han tycker inte att han balanserar högt upp på en stege, utan att han studsar omkring i en hoppborg.

– Framgången ger mig mod att lyssna på mig själv och att ta risken att misslyckas, säger han. Jag föreställer mig att mina läsare, precis som jag själv, betraktar varje verk som en del av en större helhet. Som en julgran. I min gran sitter Montecore högt upp nära stjärnan, medan en och annan novell är undangömd nere vid foten.

För en otålig själ kan genre­byte vara ett effektivt sätt att undgå både slentrian och självgodhet. Jonas Hassen Khemiri har gått från romaner till pjäser till noveller och nu i oktober tillbaka till prosan med Jag ringer mina bröder. Den kreativa processen påverkas inte nämnvärt av formen.

– Kampen står alltid mellan hjärnan och örat. Mitt bästa skrivknep är att låta örat vinna och att lyssna i stället för att tänka. Under skrivprocessen hittar jag fram till olika röster, som jag efter hand urskiljer allt tydligare och lär känna allt bättre.

Men det finns åtminstone en intressant skillnad mellan pjäs och bok. Som författare till en bok är Jonas Hassen Khemiri ensam avsändare, pjäserna däremot förlorar han kontrollen över när han lämnar över dem till regissör och skådespelare. Varje ensemble sätter sin speciella prägel på uppsättningen.

– Det är roligt i nio fall av tio. Jag älskar när det som händer utanför pjäsen reflekterar  det fiktionen handlar om.  I Invasion! till exempel, sprids ord och föreställningar som ett föränderligt virus – och eftersom ord alltid är en del av sin kontext visar varje ny uppsättning en ny sida av texten.

Invasion! (2006 på tidslinjen) vrider genom den undflyende Abulkasem på de ständiga frågorna om hemhörighet, språk och identitet. Vem är mannen som är på rymmen från Carl Jonas Love Almqvist? En homosexuell diskodansare, en demonregissör, en terrorist? Pjäsen har översatts till ett femtontal språk och spelats i Europa, USA och Asien.

– De ord jag har skrivit, visar sig gång på gång rymma mer än vad jag har trott. De är mycket smartare än vad jag själv fattar.

Tijpp, tjipp, tjipp, retas sparven och fladdrar ut genom den öppna terrassdörren.