Extra allt! Därför är flerspråkiga friskare och smartare

Text: Jonas Mattsson

Att tala flera språk är ett bra sätt att höja sina aktier på partnermarknaden. När språkutbildningsföretaget Kaplan frågade sina, i sammanhanget något jäviga, studenter svarade 98 procent att de attraherades av människor som behärskar flera språk. Liknande siffror fick konkurrenten Rocket languages, där 79 procent tände på flerspråkighet.

Nu är dessa undersökningar ingen rocket science direkt. Men de 79 procenten av Rocket languages svarspersoner var ändå rätt ute när de dessutom ansåg att den som talar flera språk är extra intelligent.

En rad mer gediget vetenskapliga studier de senaste åren har visat på flerspråkighetens gynnsamma effekt för tänkandet.

I en summering av forskningsläget, i tidskriften Science 2010, slogs det fast att flerspråkighet ökar den exekutiva förmågan: att ta in information, bearbeta den och därtill agera adekvat. Dessutom tyder det mesta på att flerspråkigheten skyddar mot demens. Dessa rön har sedan dess utvecklats vidare i ett flertal studier.

I januari 2011 visade kanadensiska forskare att fransk-engelskspråkiga barn redan vid två års ålder hanterar distraktioner bättre än sina enspråkiga kompisar. I april samma år kunde man läsa i tidskriften Child Development att barn som föds in i tvåspråkighet är bättre på att multitaska, det vill säga snabbt skifta fokus mellan olika uppgifter. Och ett brittisk-italienskt forskarlag hade jämfört 62 barn som talade dels engelska och gaeliska, dels italienska och sardiska, med jämnåriga som bara talade engelska respektive italienska. Kompetensen att växla mellan språk visade sig spilla över och göra de tvåspråkiga barnen mer kvicktänkta när de ägnade sig åt matematik, problemlösning och andra kreativa utmaningar. Nyligen visade dessutom den kanadensiska flerspråkighetsforskaren Ellen Bialystok och hennes spanska kolleger att flerspråkiga barn har bättre arbetsminne, det vill säga förmåga att hålla en mängd information i huvudet medan man utför en uppgift. Barnen i studien var mellan fem och sju år gamla, en viktig period i arbetsminnets utveckling. Dessutom visade det sig att ju komplexare uppgifter som forskarna gav barnen, desto större blev skillnaden mellan de en- och tvåspråkiga barnen.

Det här försprånget finns även hos äldre. I Journal of Neuro-science kunde man i januari läsa om 60–68-åringar som varit tvåspråkiga sedan barndomen. Trots att de skiftade fokus snabbare än kontrollgruppen hade de lägre aktivitet i frontallobens bark, det område i hjärnan som brukar lysa upp på magnetkamerabilder när vi har många bollar i luften.

Precis som i barnstudierna förklarar forskarna resultaten som en bonuseffekt av den träning i kognitiv flexibilitet som det innebär att ständigt skifta språk.

Efter ett långt flerspråkigt liv har detta gett en så kallad kognitiv reserv, som fungerar som en buffert mot demens. Ett i raden av belägg var en studie från 2010 av 200 alzheimerpatienter. Forskarna såg att sjukdomsförloppet försköts upp till fem år hos de två- eller flerspråkiga patienterna.
I deras hjärnor syntes samma nedbrytning av vävnad som hos de enspråkiga, men den kognitiva reserven höll tillbaka symtom som försämrat minne och förvirring. Det här har fått vissa forskare att tala om flerspråkighet som ett sätt att stärka motståndskraften mot demenssjukdomar i global skala i en alltmer kommunicerande värld.

”Det är slående hur det ökande intresset för flerspråkighet har resulterat i ett växande antal forskningsstudier, vetenskapliga tidskrifter och böcker”, skriver psykolingvisten François Grosjean i ett mejl. Med över 40 års forskning, en rad böcker och en välbesökt blogg i sitt cv är denne fransk-, engelsk- och teckenspråkige schweizare en veteran på området.

– Enspråkiga har studerats sedan språkvetenskapens födelse, flerspråkiga i mycket mindre utsträckning. Men med tanke på att halva världens befolkning är flerspråkig är det logiskt att forskarna satsar allt mer på det här ämnet, konstaterar han och har därmed nämnt det antal som brukar anges för hur många som är två- eller flerspråkiga i världen. Några exakta beräkningar finns dock inte, bland annat beroende på att definitionerna inte direkt är huggna i sten.

Redan termerna tvåspråkig och flerspråkig är förvirrande, eftersom den som talar fler än två språk inkluderas i tvåspråkighetsbegreppet så länge det inte handlar om just distinktionen mellan två och flera språk. Och vice versa räknas en person med två aktiva språk oftast in under flerspråkighetsparaplyet. Dessutom har äldre, snävare avgränsningar fått ge vika. Till det förgångna hör idén om att den tvåspråkiga ska ha fötts in i sina språk, liksom att man måste kunna alla sina språk lika bra.

– Det är en naiv och förenklad bild. Jag har träffat få som är tvåspråkiga på samma nivå, säger Carla Jonsson på Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet.

För henne är de huvudsakliga frågorna i stället hur ofta man använder språken och vad man identifierar sig som. Uppvuxen i Umeå med svenska och spanska ser hon till exempel sig själv som tvåspråkig, även om hon lika gärna skulle kunna definiera sig som trespråkig efter ett antal år i Kalifornien. Där skrev hon delar av sin doktorsavhandling som hon lade fram vid Umeå universitet 2005, om pjäsförfattare som blandar engelska och spanska i så kallade chicano-pjäser.

Hon förklarar att det är vanligt att flerspråkiga har ett majoritetsspråk som de använder och utvecklar i skolan. Sedan har de ett eller flera språk som de talar i det privata. Inte så konstigt då att språkkompetenserna kommer att skilja sig åt: det ena språket blir det akademiska, teoretiska och professionella språket, det andra blir det nära och intima.

Dessutom blandar de flesta sina språk. I ett pågående samarbetsprojekt studerar forskare från flera länder hur skolungdomar i Storbritannien, Nederländerna, Danmark och Sverige genom så kallad kodväxling blandar inte bara två språk utan ofta upp till fem språk under en helt vanlig skoldag.

Kodväxling är den språkvetenskapliga term som står för att stoppa in ord från två eller fler språk i samma mening. Ibland kanske man börjar en mening på ett språk för att sedan avsluta den på ett annat. Att det var så utbrett med fler än två språk var något som förvånade Carla Jonsson och de andra forskarna som inom ramen för projektet följde ungdomar i några Stockholmsskolor.

– Fler elever var flerspråkiga än tvåspråkiga. Vi undersökte skolor som var officiellt tvåspråkiga. Det var vanligt att elever använde tre till fyra språk dagligen, och vissa elever använde fem.

Kodväxling används för att uppnå olika syften, precis som i Carla Jonssons avhandling där chicano-författarna växlar språk mitt i meningarna.

– Författarna använde de olika språken för att uppnå nyansskillnader. Det spanska ordet kanske uttrycker något som det engelska inte har i sina konnotationer eller tillämpar på samma sätt. Man kan till exempel använda spanska för att visa att man står någon nära eller för att markera ett visst avstånd till någon som inte talar språket. Och ibland användes kreativa språkblandningar för att uppnå humoristiska poänger.

I sin bok Bilingual: life and reality (2012) påpekar François Grosjean att kodväxling framför allt används för att vissa saker uttrycks bättre på vissa språk: kodväxlaren söker helt enkelt le mot juste. Till de mindre trevliga aspekterna av kodväxling hör annars att plötsligt säga något på ett språk som man vet att vissa i sällskapet inte förstår.

François Grosjean tar ett exempel där en av två sjuksköterskor med franska som gemensamt andraspråk säger ça me paraît grave (’det verkar allvarligt’), i övertygelsen om att patienten inte ska förstå allvaret i sin åkomma. Det är dessutom att gå över ån efter vatten, då sjukvården ju redan har sitt latinska lingua franca att kodväxla över huvudet på sina patienter med.

Om forskningen tidigare såg på kodväxling som en brist, så dominerar en mer tillåtande syn i dag. När Carla Jonsson studerade elever i svensk-engelska skolor kunde hon iaktta att gränserna mellan språken är så flytande att det blir svårt att ens tala om kodväxling.

– Eleverna glider mellan språken så mycket att de inte tänker på att de talar två språk, säger Carla Jonsson, innan hon påpekar att man inom forskningen till och med börjar ifrågasätta relevansen i att tala om växlingar mellan färdigpaketerade språk.

I stället talar hon om ett kontinuum. Det kan beskrivas som en färgskala där de olika färgerna flyter in i varandra utan markerade gränser. I varje stund blandas språkkulören beroende på situationen.

Inte heller den gamla käpphästen att föräldrar med olika modersmål ska tala ett språk med sina barn gäller längre. Även den som har kodväxlat med mamma och pappa sedan vaggan lär sig var gränserna mellan språken går.

– Forskningen visar att barnen ändå brukar separera språken förr eller senare. Jag tycker därför inte att det är nödvändigt för alla föräldrar att konsekvent och enbart använda ett språk med barnen. En del föräldrar kanske själva brukar använda två eller flera språk i sin vardag, och då blir det ju mer naturligt att använda dem också med barnen, säger Carla Jonsson.

En studie i Psychological Science visar att barn vars mammor har talat två språk under graviditeten hör skillnad på språken som nyfödda, något som forskarna kunnat avläsa i bebisarnas sugmönster när de ammas. Och i februari publicerades en kanadensisk studie som visar att bebisar redan vid sju månaders ålder börjar hålla ordning på de olika språk som omgivningen använder, med hjälp av skillnader i satsmelodin.

I och för sig har forskare noterat att tvåspråkiga barn ofta bygger upp ordförrådet i respektive språk aningen långsammare – något som kan förstärkas av kodväxlande föräldrar, enligt en färsk studie vid spädbarnslabbet på Concordia-universitetet i Kanada. Men tack vare de kognitiva fördelar som tvåspråkiga barn har generellt, och deras bättre förståelse av strukturerna i språk, jämnar det ut sig med tiden. När barn med språksvårigheter har mätts finns det inga skillnader mellan flerspråkiga och andra barn.

Den som är tvåspråkig blir lätt tre-, fyr- eller femspråkig enligt en studie från 2009, som visar att tvåspråkiga barn är nästan dubbelt så snabba som andra barn på att lära sig nya ord på ett tredje språk. Dessa resultat motsägs av en doktorsavhandling vid Göteborgs universitet från 2011, i alla fall vid första anblicken. Där fick tvåspråkiga gymnasieelever med utländsk bakgrund sämre resultat än sina enspråkigt svensktalande kamrater då de skulle lära sig ytterligare ett språk: tyska. Men när hänsyn togs till elevernas betyg i engelska och svenska, hur många andra språk de hade läst i skolan och föräldrarnas utbildningsnivå, så vändes resultatet till de tvåspråkigas fördel. Dessutom fanns det, enligt avhandlingens författare Johanna Klawitter Beusch, en möjlig felkälla i graden av tvåspråkighet hos de tvåspråkiga. Kanske var deras nivå på de två språken för ojämn för att de kognitiva fördelarna av flerspråkighet skulle ge utslag. Det ser hon i så fall som ett argument för både mer modersmålsundervisning och satsningar på extra svenskundervisning för första och andra generationens invandrare. Liknande slutsatser kom Reza Kormi-Nouri vid Örebro universitet fram till i en studie av tvåspråkiga barn i Iran 2011. De tvåspråkiga barnen, som talade persiska och kurdiska respektive turkiska, halkade efter i ordtester på majoritetsspråket persiska – om de inte fick hemspråksundervisning. En av Reza Kormi-Nouris slutsatser är därför att det är både nivån på och balansen mellan de olika språken som ger de tvåspråkiga fördelarna.

I en studie i Journal of Health and Social Behavior förra året rapporterar dessutom invandrare med ett aktivt modersmål bättre generell hälsa, något som forskarna förklarar med det gynnsamma i att integreras i det nya landet samtidigt som man behåller kontakten med sina rötter.

Sett ur ett samhällsperspektiv är det inte bara en intelligentare och friskare befolkning som kan läggas på flerspråkighetens pluskonto. I en EU-rapport från 2006 anges att omkring en miljon små och medelstora europeiska företag varje år förlorar över 100 000 euro var på grund av bristande flerspråkig kompetens. Men enligt färsk statistik från Skolverket deltar bara 55 procent av de elever som har rätt till det i modersmålsundervisning. Enligt myndigheten kan siffrorna bero på ointresse från eleverna och deras familjer, men också på att skolan och kommunerna inte lyckas erbjuda vad de är skyldiga till.

– Modersmålsundervisning är ett ämne som blivit stigmatiserat. Ofta läggs det sist på dagen när eleverna är trötta och när de andra har gått hem, eller ibland till och med på lunchen när de andra eleverna äter. Modersmålslärarna är dessutom ofta inte integrerade i lärarkollegiet, säger Carla Jonsson, som menar att den svenska skolan lever kvar i en enspråkig norm.

– Man ser det som om det normala är att tala ett språk, även om det globalt inte ser ut så. Där är normen att vara flerspråkig, säger Carla Jonsson.

För François Grosjean är det dags att acceptera flerspråkigheten till fullo. Hans önskelista till samhället har tre punkter: ” Vi måste hjälpa barn i språkliga minoriteter att behålla sitt förstaspråk, vi måste stödja språkundervisningen i skolan ännu mer – och vi måste distansera oss från 1800-talsidén om nationalstaten med en nation och ett språk.”

 Jonas Mattsson är redaktör på Modern Psykologi.

Carlos Vettorazzi

Ålder: 37 år. Bor: Malmö.

Yrke: Undersköterska som läser till sjuksköterska i Köpenhamn. Familj: Två barn, sex och nio år, med en svenskspråkig kvinna som han är skild från.

Språk: Spanska, svenska och danska dagligen. Engelska flytande och klarar sig på italienska och portugisiska.

När Carlos Vettorazzi var sju år flydde familjen från diktaturens Uruguay till Danmark. Han talade spanska och italienska, eftersom hans mamma kom från Italien.

– Jag lärde mig danska fortare än mina föräldrar och satt på många myndighetskontor och översatte, en erfarenhet som jag delar med många invandrarbarn – och ett skäl till att jag lärt mig språket så bra.

År 1990 gick flyttlasset till Malmö.

– I början talade jag engelska. Danska låg för nära svenskan och jag ville inte blanda ihop språken. När lärarna började pressa mig blev jag först en tyst observatör – och sedan flytande på svenska.

Plötsligt passerar Carlos barn med sin mamma. Carlos ropar något på svenska – för att inte stänga exfrun ute.

– Annars pratar jag bara spanska med barnen. Men är det svåra ord som de inte kan på spanska säger jag det på först på svenska och sedan på spanska.

Awa Ndiaye

Ålder: 22 år. Bor: Dakar, Senegal.

Gör: Kommunikatör på Samres, ett svenskt företag som ansvarar för färdtjänsten i 120 svenska kommuner. Familj: Lillebror och mamma. Språk: Wolof, engelska, franska och svenska.

Awa Ndiaye lärde sig wolof, det mest talade språket i Senegal, först. Engelska lärde hon sig som treåring när familjen flyttade till USA. Franska är ett av de officiella språken i Senegal, som är en gammal fransk koloni. Föräldrarna talade lite franska med varandra, men Awa Ndiaye lärde sig språket på allvar först när hon flyttade hem till Senegal 2006.

När hon anställdes av det svenska företaget Samres fick hon lära sig svenska.

– Jag lär mig dialekter som skånska genom att härma. Jag läser, lyssnar på musik och tittar på filmer på svenska.

Svenska talar hon bara i arbetet, medan hon blandar wolof, franska och engelska hemma. Skolan var på franska och på fritiden talar hon wolof och franska.

 – När jag pratar wolof är det vanligt att jag blandar in franska. Med mina kolleger brukar jag blanda alla språken, berättar Awa Ndiaye.

Flerspråkigheten tycker hon är positiv. 

– Jag ser mig själv som en kultiverad person. Språkkunskaper ger möjligheter att utvecklas och lära sig mycket, eftersom man träffar och umgås med olika människor. Den enda nackdelen jag kan komma på är att man blandar ihop språken.  

Anna-Maria Stawreberg

Shakhlo Altieva

Ålder: 33 år. Bor: Fittja i Botkyrka.

Gör: Föräldraledig samhällsvägledare på medborgarkontoret i Botkyrka och fritidspolitiker för Miljöpartiet. Familj: Man och tre barn, 10 år, 6 år och 11 månader.

Språk: Uzbekiska, ryska, svenska och engelska flytande. Förstår turkiska, turkmeniska och tadzjikiska.

– Hemma blandar vi och använder det första ordet som kommer när vi ska säga något. Vi kan byta från engelska till svenska, till exempel: ”I wanted to say: när kommer du?” Men det kan lika gärna vara mellan uzbekiska och ryska, berättar Shakhlo Altieva.

Hon är född i Uzbekistan som var en sovjetisk republik till 1991, därav ryskan. Från födseln har hon uzbekiska, liksom tadzjikiska från mammas släkt och turkmeniska från pappas. Till Sverige kom Shakhlo och hennes man 2003. I några år bodde de också i Storbritannien.

Med den tioåriga dottern har Shakhlo och maken alltid talat uzbekiska.

– Svenska lärde hon sig ändå på dagis.

Med den sexåriga sonen talade Shakhlos man först tadzjikiska, men när han visade tecken på språkförseningar gick pappan över till uzbekiska. Yngsta sonen talar de uzbekiska med.

– Men på öppna förskolan sjunger jag svenska sånger och ramsor – jag kan inga på uzbekiska.

Att vara flerspråkig har både hjälpt Shakhlo i karriären och vidgat hennes perspektiv.

– Jag har rysk mentalitet men är praktiserande muslim. Jag är uzbek men med mer arabiska drag. De erfarenheter jag får genom de olika språken hjälper mig att förstå mycket här i livet. Och det är en tillgång att kunna läsa Lev Tolstoj på ryska.