En grand tour genom franskan

Eric von Roland tillhör knappast de mest kända svenskarna under Karl XII:s tid, men hans levnadsöde förtjänar mer uppmärksamhet – inte minst för hans språkliga konstfärdighet. Det finns flera exempel på svenskar som skrev på franska, som drottning Lovisa Ulrika och kung Gustav III, men här har vi en text av en enklare medborgare. Att döma av det som finns kvar av hans bibliotek var det en språkintresserad person. Det verkar också som om hans dagbok skrevs fortlöpande och inte blev föremål för någon senare omarbetning.

Han föddes som Eric Roland 1675, son till Roland Eliæsson i Stockholm, som var kryddkrämare. En sådan sålde inte enbart kryddor, som namnet kan få en att tro, utan även andra livsmedel. Sonen Eric begav sig redan som åttaåring till Uppsala för att studera. I tjugoårsåldern gjorde han först en vetenskaplig resa till norra Sverige, men kort därefter påbörjade han en bildningsresa i mellersta och västra Europa.

En sådan grand tour gjorde svenska adelsynglingar, men det tillhörde inte vanligheterna bland borgarsöner som Eric. Bland de många orter han besökte kan nämnas Amsterdam, Berlin, London, Paris, Rom, Wien och Venedig.

Av en slump påträffades Eric Rolands dagbok, skriven på franska, den tidens världsspråk. Det var Hans Aili, professor i latin, som fann den för några år sedan på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Att dagboken dittills varit okänd beror säkerligen på att den var undangömd – inbunden i ett omslag för medeltida texter. Troligen hade den medeltida pärmen slaktats på sitt katolska innehåll under reformationen.

I dagboken berättar Eric Roland inte bara om sin europeiska bildningsresa. Från år 1700 arbetade han som fältsekreterare åt greve Magnus Stenbock och skrev ner sina krigsupplevelser i östra Europa. År 1719 adlades han till Eric von Roland. Men själva dagboken slutar lite abrupt 1716 efter den första hustruns död.

Vi vet inte hur Eric Roland lärde sig franska eller av vem. En ledtråd, som man finner i dagboken, är att fältmarskalken Magnus Stenbock kallas mon ancien maistre, ’min före detta/gamle lärare’. Under stormaktstiden kallades undervisande lärare för maître de langue, ’språkmästare’, och inte professeur, ’lärare, professor’. Magnus Stenbock var dessutom släkt med ätten De la Gardie, där Magnus Gabriel De la Gardie hade en avgörande roll för franskans spridning hos den svenska adeln. På ett ställe i dagboken nämner Eric Roland visserligen att han under sitt besök i Paris 1699 tog lektioner i franska och spanska, men då hade han kanske redan goda kunskaper i dessa språk. Frankrike, och i synnerhet Paris med kung Ludvig XIV i Versailles, utgjorde dåtidens världscentrum. Franskan fick därigenom sin höga kulturella status, och genren franskklassicism spreds över hela Europa.

Eric Roland beskriver dåtidens Europa utifrån de rådande förväntningarna. Här ingick kritik av den katolska världen – kung Gustav II Adolfs strider mot katolikerna ligger bara ett drygt halvsekel bort när dagboken skrivs. I synnerhet Italien, katolicismens centrum, blir hårt ansatt. Eric Roland talar spefullt om falska reliker i Rom och beskriver Bologna som en laglös stad. Florens beskrivs som den mest sedeslösa staden i Italien, full av sodomi och otrohet. De italienska konstskatterna och ruinerna var annars huvudsyftet med bildningsresan och dessa beskriver han ibland väldigt detaljerat.

Hur ser då Eric Rolands franska ut? Franska har rykte om sig att vara svårt att lära sig. Det är svårt direkt, men när man sedan kan språket hyfsat, så flyter det på. Det händer dock ofta i Eric Rolands text att han inte hittar rätt ord på franska och tar då in det svenska ordet rakt av.

Det händer också att han lånar in ord från andra språk än svenska i texten, men de svenska lånorden förekommer mest av alla – säkert beroende på att han inte kände till de franska motsvarigheterna.

I dagboken berättar Eric Roland om sin första resa, den som gick till norra Sverige, och redan då skriver han om sina upplevelser på franska. Men här använder han ordet probst för en präst vid namn Alstrin i Leksand. De franska motsvarigheterna till det svenska ’präst’ är inte särskilt lätta för en svenskspråkig. Prêtre står till exempel för en protestantisk präst, curé för en katolsk.

Ett ord som hör till svensk kultur är brännvin. När Eric Rolands nämner denna dryck i den franska texten blir det brandevin. Under den tiden kunde ordet på svenska stavas brändevin eller brendevin; den franska varianten brandevin var dock snarlik, ett ord som hade kommit från tyskan. Men i dag skulle man på franska hellre använda ordet eau-de-vie.

Militära termer översätter Eric Roland inte alls, utan skriver feldtmareschal, ett ord som svenskan hade lånat in från tyskan redan under Gustav II Adolfs tid.

Ett ord som ser radikalt annorlunda ut på franska än på svenska är maire, ’borgmästare’. Det är dock oklart varför Eric Roland verkar föredra bourgemai(s)tre, ett ord som i dag används i gränstrakterna mot det tyska språkområdet i formen bourgmestre. Den troligaste förklaringen är nog likheten med det svenska ordet.

När det är dags för Eric Roland att ge sig ut på sin europeiska resa tar han en postjacht – ett mindre segelfartyg för post- och passagerartrafik – mellan Ystad och Stralsund. Mellan Amsterdam och London tar han en packetbot, som på franska egentligen stavas paquebot, är inlånat från engelskan och betecknade samma sak.

För ’kaparfartyg’ använder han ordet caper. I Riksrådets protokoll från 1645 kan man hitta samma form: ”Att utrusta någhre fregater eller capers.” Den franska motsvarigheten – corsaire – var förmodligen för svår för honom att hitta i dåtidens handböcker. För ’sluss’ använder Roland ordet slêuse, som påminner starkt om nederländskans sluis och tyskans Schleuse. Det franska ordet ser annorlunda ut: écluse, så Eric Roland verkar främst påverkas av de språk som talas i de länder där han för tillfället befinner sig. Samma sak gäller ordet bolwerk, ’bålverk, bastion’, som också påminner om nederländskans ord bolwerc för samma sak. Detta nederländska ord lånades ut till franskan, och dess nutida betydelse är de flesta bekanta med: franskans boulevard, en bredare gata än den som benämns rue. På franska borde han i stället ha använt bastion.

De italienska inslagen i dagboken är påtagliga, inte minst eftersom det fanns mycket att se i Italien. Ibland skriver Eric Roland hela sekvenser på italienska, sådant som han förmodligen råkat höra och sedan skrivit ner. Det gäller till exempel l’antipasto ed il brodo, ’förrätt och buljong’, som han fick till livs någonstans i bergskedjan Apenninerna. Exakt vad som serverades beskrivs dock inte, men det torde ha varit något väldigt mäktigt, eftersom han skriver att det skulle ta död på en vanlig man.

I den senare delen av dagboken, under fälttågen i Polen, förekommer ord från det slaviska språkområdet. Han använder till exempel ordet voywode – en vojvod var en lokal härskare i slaviska länder. Det är alltså ofta specifikt kulturella ord som han lånar in rakt av. Det gäller även pospolite, ett ryskt ord som betecknar sammankallande av allmogen till krigstjänst. Det substantivet tillämpar han dock på svenska förhållanden, då allmogen i södra Sverige kallades samman 1710.

Nivån på Eric Rolands franska är avundsvärd, men ibland märker man att han inte känner till eller klarar av alla regler och böjningar i fransk grammatik. Ett franskt substantiv är antingen maskulint eller feminint, i likhet med hur det ser ut i övriga romanska språk. I de övriga språken hjälper dock ändelserna -o respektive -a till för att särskilja de två genusen. Så inte på franska, där de båda ändelserna har utvecklats till -e, vilket gör det mer komplicerat.

På 1600-talet bestämde därför franska språkvetare vilket genus ett substantiv skulle ha för att reda ut missuppfattningar och eventuella felaktigheter. Det var dock inte alltid baserat på historiska grunder, utan utifrån den tidens språknorm, som främst utgick från hovet och den franske kungen. I dagens franska är bland annat ordet exemple, ’exempel’, maskulint. Grammatikern Claude Favre de Vaugelas berättar i Remarques sur la langue françoise, ’Kommentarer till det franska språket’, från 1647, att detta substantiv är feminint bland parisarna, men som slutkläm i sin kommentar påpekar han att vid hovet är det enbart maskulint. Slut på diskussion: exemple skulle hädanefter vara maskulint.

Det ska dock sägas att han ibland ger etymologiska förklaringar till genusbruket. Det franska ordet för ’datum’, date, ska vara feminint och inte maskulint som hos många talare under 1600-talet. Som skäl anger Claude Favre de Vaugelas att ordet kommer från latinets data. (Data är egentligen neutrum plural. Det finns många sådana fall i franska, vilka alltid får feminint genus). Vad gäller dess stavning, räcker det med endast ett t, just för att skilja det från frukten datte, ’dadel’, som också det är feminint. Inte så konstigt att Eric Roland då och då blandar ihop genus på substantiven i sin text. Typiskt nog blir det oftast fel på de substantiv som slutar på -e som age, ’ålder’, arbre, ’träd’, domaine, ’område’, lettre, ’bokstav, brev’. Ibland lägger han till och med till ett -e, vilket heller inte är så konstigt eftersom det ändå inte uttalas i ord som originale och rigeure, ’rigör’. Och ibland tar han bort det, förmodligen av samma skäl: toil, ’väv, tyg’, och coutum, ’sed’.

Den franska stavningen är beryktad, och därför kan man tro att den vållar en inlärare som Eric Roland problem. Men överlag är stavningarna högst normala för tiden. Något som karakteriserar Eric Rolands stavning är kanske framför allt att han inte har förstått hur man använder det särskiljande tecknet cedilj. Det används före mjuka vokaler om bokstaven c ska uttalas s, men han använder det genomgående. Därför hittar man överallt stavningar som reçevoir, ’ta emot’, glaçe, ’glass’, och Françe, ’Frankrike’, där cediljen inte alls behövs.

Det som annars kan vålla en modern läsare problem är de så kallade etymologiska bokstäverna. Dessa hade gjort sitt inträde under medeltiden. Framför allt ville man visa släktskap med latinet (och i vissa fall med grekiskan), vilket gjorde att stavningar som faulte i stället för faute, advocat för avocat, sçavoir för savoir och roy för roi kom i svang.

Verbet savoir, som kommer från verbet sapere, ’veta’, hade till exempel försetts med bokstaven c, sçavoir. Detta i tron att verbet härrörde ur det latinska scire, ett ord som betydde nästan samma sak: ’veta, känna till’.

Bland andra ord med etymologiska bokstäver kan man nämna luy och icy. I dessa hade man hade ersatt franskans i med den grekiska motsvarigheten y under renässansen. Senare kom de åter att stavas lui, ’honom; henne’, och ici, ’här’.

Eric Roland verkar inte känna till alla finesser kring dessa bokstäver, utan blandar friskt. Han skriver både roy och roi, aujourd’huy och aujourd’hui, ’i dag’, samt sçavoir och savoir.

I dag är fransk stavning inte riktigt så krånglig, vilket beror på att den mäktiga Académie française, Franska akademien, år 1740 reformerade den.

Ett svårt område i fransk grammatik gäller rörelseverben. På franska har ett antal verb, som ’gå’, ’komma’, ’gå ut’ (aller, venir, sortir), inte avoir, ’ha’, utan être, ’vara’, som hjälpverb (se även artikel i Språktidningen 2/16). Under 1600-talet formulerades regler för den franska grammatiken, och det bestämdes vilka verb som är rörelseverb. Claude Favre de Vaugelas begränsar bruket till fyra verb: entrer, ’gå in’, sortir, ’gå ut’, monter, ’gå upp’, och descendre, ’gå ner’. Vid andra intransitiva verb – alltså verb som inte kan ha objekt – förekommer både avoir och être som hjälpverb under 1600-talet, vilket man kan finna i samtida texter. Den här finessen verkar Eric Roland inte känna till, än mindre ha lärt, eftersom han uteslutande använder avoir vid dessa verb.

Ett ännu mer intrikat område för den som lär sig franska är annars placeringen av objektspronomen – det vill säga motsvarande de svenska pronomenformerna den, det, mig, dig, henne, honom med flera. På franska säger man Je le vois, ’Jag den ser’, i stället för Je vois le, ’Jag ser den’. Det är i och för sig inte ovanligt med den ordföljden i många av världens språk, snarare tvärtom. Men extra besvärligt blir det i franskan om man lägger till ett hjälpverb i meningen. Då säger man i dagens franska Je veux le voir, ’Jag vill den se’, och inte Je le veux voir, ’Jag den vill se’, som man gjorde tidigare i franskan och faktiskt alltjämt gör på italienska och spanska.

Man hade givetvis kunnat fortsätta att använda den äldre ordföljden, men under 1600-talet bestämmer man sig för den nya, enligt grammatikerna, mer ”logiska” ordföljden efter mycken diskussion. Claude Favre de Vaugelas påpekar att båda varianterna är lika bra, men att den mest spridda ordföljden bör förordas, det vill säga den gamla. Nu blev det dock inte så. Under 1600- och 1700-talen förekommer båda ordföljderna i ungefär lika hög grad, och under 1800-talet blir den nya ordföljden dominerande. I det här fallet använder Eric Roland nästan uteslutande den äldre ordföljden och har alltså inte anammat de nya reglerna.

Även om det ser ut som om Eric Rolands grammatiska kunskaper är något föråldrade, så är han innovativ i sitt ordförråd. Därför får man beteckna honom som en språklig pionjär.

Anders Bengtsson är professor i fransk språkvetenskap vid Stockholms universitet.