Du-reformen som blev en jag-revolution

Det har gått fyrtio år sedan den så kallade du-reformen i slutet av 1960-talet. Hur man än tänker, är detta en större språkförändring än de plurala verbens avskaffande vid seklets mitt eller stavningsreformen i seklets början. De två första berörde egentligen bara skriftspråket och hade ganska begränsad effekt på hur folk utformade sina texter. Du-reformen däremot!
Låt oss se exakt hur gigantisk reformen var. Förändring av personliga pronomen 1965–2004 (i procent):

• jag 103
• vi 70
• du 549
• ni 9
• han 17
• hon 107

Oj då, det var inte bara du som stack iväg med 549 procent – faktiskt mer än räntehöjningen under 1990-talet. Det har dessutom blivit våldsamma kast bland alla våra personliga pronomen. Och detta är ändå skriftspråk, som bara blekt återspeglar allt muntligt duande.
Statistiken bygger på data från de tidnings­texter som finns lagrade i den digitala Språkbanken i Göteborg. I tabellen saknas vissa pronomen, som den, det och de, vilket beror på att dessa ord inte bara är pronomen; de fungerar också som artiklar. Alltså blir det svårt för en dator att skilja ut just vilka den, det och de som är pronomen.

Vi ska nog börja med en bakgrund. Pronomen tillhör språkets absoluta kärna. De har varit praktiskt taget oförändrade (om man bortser från böjning och stavning) i tusen år. Men statistiken ovan säger att de i alla fall kan utsättas för våldsamma kast i användningsfrekvens.
I språkstatistikens topp råder det normalt stiltje. De ord som är vanligast i dag var också vanligast på vikingatiden. Andra ord rör sig dock rejält.
Det är ingenting konstigt med att ett modeord, som ikon eller blogg, sticker iväg i statistiken och plötsligt blir dubbelt så vanligt. Men det blir aldrig så vanligt att det hamnar bland de tusen vanligaste orden, än mindre på hundra-i-topp-listan. Där finns ord som i, och, att, alltså ord som i sig betyder mycket lite, men som utgör bindemedlet mellan alla de andra orden. Dessa ord brukar vara ganska okänsliga för både stilläge och innehåll, och vi har bara sett ytterst små rörelser under den tid som vi haft kontinuerlig språkstatistik.
Alla personliga pronomen ligger på tusen-i-topp-listan, och de borde ligga stilla där. Det kanske var mer krut i du-reformen än vi trodde.

Benämningen du-reform är missvisande på två sätt. Det var mer än tilltalet som ändrades.

I förändringen ingick också ett ökat förnamnsbruk och byte av hälsningsfras till ett universellt hej. Du-reform som term är också missvisande därför att det inte på minsta sätt rörde sig om ett beslut, inte ens en politiskt initierad förändring. Det brukar sägas att dåvarande generaldirektören för Medicinalstyrelsen, Bror Rexed, var den som gick i bräschen 1967. Men hans insats är begränsad till att han fick göra den allra sista skakningen på ketchupflaskan.

En missuppfattning är att förändringen uteslutande skulle ha en vertikal dimension, och alltså enbart skulle vara en fråga om status: alla, hög som låg, till­talas lika. Man brukar säga att konfektions­kläder var den viktigaste jämlikhetsreformen under 1900-talet; man kunde inte längre statusbestämma människor efter utsidan. Du-reformen är en konsekvens av denna statusmässiga oklarhet, och du blev språkets prêt-à-porter.

Men det var mycket mer än så. Det handlade minst lika mycket om en horisontell dimension, om distans eller närhet mellan människor.

I en allt urbanare miljö uppstod allt fler möten mellan okända människor, i situationer där status var irrelevant, till exempel köer, väntrum, omklädningsrum, idrottsarenor, bensinmackar och varuhus.

I detta kommunikativa kaos fanns två möjligheter. Man kunde ha behållit du som tilltal till nära vänner och reserverat ni för ytliga bekantskaper. Men så har ni aldrig fungerat i svenska. Ni har varit fastklibbat vid den vertikala dimensionen, och det har använts neråt (ända fram till helt nyligen då det fått en annan funktion). Det blev alltså du i båda dimensionerna. Det nya niandet, som är vanligt från affärsbiträde till kund, verkar också vara mer vertikalt.

Till detta bidrog en annan samhällstrend: ledigare och mindre formell klädsel och mindre formellt umgänge och uppträdande. Vita skjortor med slips ersattes alltmer av tröjor, och middagar med inbjudningskort och fast schema för skålande reserverades för de mycket stora bemärkelsedagarna eller för speciella kretsar som älskar att leka Nobelmiddag när de träffas. Du blev en av många signaler om ledig stil.

Det var alltså starka krafter i rörelse – både språkliga och samhälleliga. Räcker detta för att ordet du ska springa iväg med över 500 procent? En ny blick på statistiken visar att alla pronomen ökar våldsamt, utom han och ni. Förhållandet mellan han och hon regleras av en helt annan samhällstrend. En tid med fler kvinnor på betydelsefulla positioner medför självfallet att hon går upp och han går ner. Men de övriga går in under en general­förklaring: dialogiseringen.
Ett gammalt språkligt stilideal menar att det är innehållet som ska tala för sig självt. Ett modernt språkligt stilideal säger att engagemanget ska ökas genom att ett jag tilltalar ett du. Det hela blir personligare, intimare, informellare, ledigare och, i slutändan, mer engagerande. Man kan tala om en dialogiseringstrend, och denna trend drar med sig första- och andrapersonspronomen uppåt i statistiken. Men ni backar.
Ni är inte ett positivt ord. Det är lite gammaldags, lite stelt, opersonligt och – i äldre personers öron – nedlåtande.
I alla grammatiker står att du är tilltalet till en, och ni är tilltalet till flera. Det gäller inte längre. Ni är så motbjudande att du har blivit det normala sättet att i skrift tilltala flera personer. Ett företag, en organisation, en förening eller en myndighet väljer nämligen oftast att tilltala sina kunder eller medlemmar en och en.
Omvandlingen går i tre steg:

1. Den nya synten kan göra schlagerlåtar.
2. Den nya synten kan hjälpa er med schlagerlåtar.
3. Du kan få hjälp med dina schlagerlåtar av den nya synten.

Steg ett är opersonligt tilltal, steg två kollektivt och steg tre är kvasiindividuellt. I dag är steg tre helt dominerande. Man kan säga att ni-tilltal används endast till naturliga kollektiv, som föräldrapar. Och trenden går längre än så. Nu tilltalas till och med juridiska personer med du.

På Svenskt näringslivs hemsida kan vi läsa:
”Som medlemsföretag är du med i både Svenskt näringsliv och en medlemsorganisation.”

Och på Skatteverket kan vi välja ur en meny:
”För dig som är: ... arbetsgivare, företagare, förening ...”
Dialogiserings- och intimiseringstrenden är alltså viktigare än naturlig logik. Och du-bruket har gått så långt att du numera, åtminstone i tal, ersätter man:

”På vikingatiden var det viktigt att du bar hjälm med horn.”
Små och stora trender har alltså fixat en rekordökning på över 500 procent. Snart kommer du att tillhöra språkets hundra vanligaste ord. Enligt Språkbankens tidningstexter ligger du just nu på plats 145.

Men det handlar som sagt inte bara om du. Jag och vi har i runda slängar fördubblat sin frekvens under fyrtio år – jag allra mest. Någon jag-reform har vi trots detta aldrig hört talas om. Men om vi tittar tillbaka på företagets, myndighetens eller organisationens trestegsraket ovan, så är den inte riktigt klar. Det fjärde steget är:
4.´Vi hjälper dig med dina schlagerlåtar. Pröva vår nya synt!

Gamla texter var ofta lite blyga. Författaren fick inte synas, inga personliga pronomen fick förekomma, inget personligt språkbruk, inga öppna värderingar. Läsaren skulle möta Ärendet, Ämnet och Saken.
I de fall läsaren nödvändigtvis måste ana en skapande hand bakom verket skulle det vara något stort: Myndigheten, Organisationen, Före­taget eller Vad det nu var.
Nu är blygheten som bortblåst. Till och med finansiella institut och statliga myndigheter är vi med sina läsare i informationsmaterial och på hemsidan.
Det ser ut som om språket blixtsnabbt reagerar på stämnings- och beteendeförändringar i samhället. Man skulle kunna få den befängda idén att språket på något sätt skulle vara underordnat samhällets lagar och låta sig styras av tillfälliga opinioner. Men språket har verkligen inte någon egen uppfattning om vad som är trendigt, bra och lämpligt. Språket har uppfattningar om helt andra saker.
Här följer en text (hämtad från Nordeas hemsida) och efter den en parallelltext som rensats från alla första- och andrapersonspronomen:
1. Original
Har du behov av förmögenhetsförvaltning för ett större kapital? Hos oss får du attraktiva placeringslösningar som utgår från dina behov och planer. Vi vänder oss till såväl privatpersoner som företag, stiftelser och organisationer. Förutsättningen är att du har ett placerbart kapital om minst två miljoner kronor.
Som kund i Private banking får du tillgång till:
En egen placeringsrådgivare med hög kompetens och erfarenhet.
Personlig aktiemäklare, för dig som handlar aktivt med svenska och utländska värdepapper.
Diskretionär förvaltning, när du vill överlåta placeringsbeslutet till Nordea.

2. Du- och vi-fri variant
Den som har behov av förmögenhetsförvaltning för ett större kapitel kan hos Nordea private banking få förslag till attraktiva placeringslösningar som baseras på individuella behov och planer. Nordea private banking vänder sig till såväl privatpersoner som företag, stiftelser och organisationer. Förutsättningen är ett placerbart kapital om minst två miljoner kronor.
En kund i Private banking får tillgång till:
En egen placeringsrådgivare med hög kompetens och erfarenhet.
Personlig aktiemäklare, för den som handlar aktivt med svenska och utländska värdepapper.
Diskretionär förvaltning, för den som vill överlåta placeringsbeslutet till Nordea.

Man kan tycka att det är en bagatell att peta bort små tvåbokstavsord, men resultatet blir: längre meningar, längre ord, abstraktare text, tyngre text när alla lätta subjekt avlägsnats.
Summan av kardemumman blir att språket har sparat femtio tecken (nio procent), blivit enklare, konkretare och, framför allt, mer välkomnande. Språket gillar både du- och jag-reformen.