Det svenska läskriget

När Betty Tärning och hennes forskarkollegor gav sig in i den pedagogiska debatten riktade de kritik mot flera delar av skolsystemet: lärarutbildningarna, metoderna för att lära ut läsning, digitaliseringen, lärarrollen och benägenheten att erbjuda ”lyssneläsning” i stället för mer träning.

– Vi såg att lärarhögskolan inte lär ut sådant som har starkt empiriskt stöd i fältet lärande och undervisning på kognitionsvetenskaplig grund, säger Betty Tärning, som är kognitionsforskare vid Lunds universitet.

Kognitionsforskarna kastade sig med huvudet före in i läskriget – en nu sekellång debatt om hur man bäst lär barn att läsa. Läskriget är en långtgående konflikt mellan ett läger som vill fokusera på helheten genom att lära ut hela ord – där bilder och sammanhang utgör en del av läsningen – och ett annat som tycker att man ska använda phonics, en metod som bygger på det klassiska ljudandet. Tekniken, som ibland även ­kallas syntetisk metod ­eller ljudmetoden, går ut på att elever tränar på att lära sig att koppla en bokstavs utseende eller en viss bokstavskombination till ett visst ljud. Därefter sammanfogas ljuden så småningom till ord.

Aron Ihse Seward är snart klar med sina lärar­studier vid Malmö universitet. Han insåg hur omfattande luckor han hade i sin utbildning när han kom ut på praktik och så småningom började göra inhopp som lärarvikarie vid sidan om studierna.

– Läsundervisningen ser olika ut på olika skolor, men det är tydligt att erfarna lärare med goda resultat använder någon form av phonicsmetod i sin undervisning, säger han.

Upptäckten av kunskapsbristerna störde Aron Ihse Seward eftersom forskning visar att de första skolårens läsundervisning är ­viktiga. Kommer barnen efter med läsningen går det ut över allt ­lärande i de högre ­årskurserna. När han i sin roll som representant för ­Sveriges lärarstudenter offentligt kriti­serade utbildningen för att inte ge tillräckliga förkun­skaper fick han medhåll från både nya och gamla lärare.

En av skolorna där Aron Ihse Seward vikarierar är Västra skolan – en klassisk läroverksbyggnad i ­Malmös innerstad för barn från för­skoleklass till årskurs tre. Skolans rektor Jenny Nyberg delar hans oro över bristerna i lärarutbildningen.

– Det första jag får göra som rektor när en nyexaminerad lärare anställs är att säker­ställa att hen har den kompetens som krävs för att undervisa i läsning, säger hon.

Annica Jeppsson är förstelärare i språkutveckling på Västra skolan. Metoden för läsinlärning som hon förespråkar och använder utgår från ljudande.

– Det bygger på phonics och barnen får bland annat börja träna på nonsensord för att de ska sätta avkodningen.

Nonsensorden hon syftar på är tvåbokstavskombinationer som ap, me eller ki. Detta är ett klassiskt inslag i phonics. Och det är alltså en bärande del i den metod som förespråkas av ljudningssidan i det läskrig som utkämpats mellan olika akademiker och pedagoger sedan 1800-talet.

På en hylla i biblioteket på Malmö universitet står ett antal äldre böcker om läs­inlärning och annan pedagogik. Ett omslag fångar blicken med sin polemiska titel: Bokstafverings-metoden i sin falska, söndrande och stympande beskaffenhet, Jemte en i Språkets ­natur och Analogien grundad lätt och enkel LÄS­METOD – en bok från 1823 skriven av Georg Suell.

– Den boken före­språkade det vi i dag ­kallar phonics och var mot bokstave­rings­metoden som lärde barnen att läsa bokstäverna enligt deras namn, förklarar Aron Ihse Seward.

Som mycket annat är läskriget importerat från USA. På 1800-talet diskuterade två prominenta intellektuella hur barnen bäst skulle ta läsningen till sig. Noah Webster, känd för uppslagsverket med samma namn, stod mot Horace Mann, i sitt hemland ansedd som den allmänna skolgångens fader. Noah Webster förespråkade phonics. Horace Mann ansåg däremot att alfabetet var ”frånstötande och själsdödande för barn”.

Nonsensorden som eleverna på Västra skolan tragglar fanns med redan i Noah Websters Blue-backed speller, en övningsbok i läsning och skrivning som gavs ut i slutet av 1700-talet.

Trots anklagelserna om att de skulle vara glädje­dödande har elever och lärare på Västra skolan tagit till sig de menings­lösa ordsnuttarna.

– De är jättekul! Det finns ibland roliga ord, säger en pojke som tillsammans med två kompisar nyfiket tittar in i klassrummet när Annica Jeppsson guidar oss runt på skolan.

– Så lär man sig läsa med bättre flyt, lägger en klass­kamrat till innan alla tre ­kramar sin lärare och springer ut till sina väntande föräldrar.

Den akademiska konflikten fortsatte. När helordsmetoden slog igenom på 1970-talet blev konflikten i USA så het att det började talas om ett läskrig.

I Sverige stod psykologi­professorerna Ingvar Lundberg och Åke Edfeldt och ­deras supportrar mot var­andra. Ingvar Lundberg ville bryta ner undervisningen i delar med nonsensord och ljudande. Åke Edfeldt ville i stället fokusera på ­helheten där avkodning övades tillsammans med förståelsen och placerade sig därmed i andra sidans skyttegrav, med förespråkare för metoder som på olika sätt vill att barnen ska lära sig läsa genom att identi­fiera ord som helheter eller fokusera på textinnehållet.

I dag anser man inom fältet science of reading, som kan sägas vara en del av kognitionsvetenskapen, att det finns ett tydligt rätt och fel när barn ska lära sig läsa.

– De som förespråkar helordsmetoden som undervisningsmetod i skolan glömmer att barns hjärnor fortfarande håller på att utvecklas. De behöver utveckla de kopplingar i hjärnan som krävs för att på sikt kunna läsa hela ord, säger Betty Tärning.

Oviljan att peka ut phonics som den bästa grunden att bygga läsningen på kommer från ”ideologier som lever kvar”, enligt Birgitta Herkner, doktor i specialpedagogik vid Stockholms universitet.

– Det är det här läskriget som ligger till grund för det här. Sedan har man också diskussionen om att man inte ska peka ut elever för att det är fult att göra det, säger hon.

Utpekandet som Birgitta Herkner syftar på handlar om elever som har svårt för att läsa och behöver specialpedagogiskt stöd. För nu kommer vi till läskrigets nya front, som i Sverige även handlar om så grundläggande frågor som vad man menar när man säger läsa eller text.

Debatten om ­definitionerna har ställts på sin spets eftersom barn som har dyslexi har protesterat mot att inte få texter upplästa under nationella prov som ska testa just läsförståelse. Tvisterna har hamnat i domstol och utreds av FN. Skolverket, som är den myndighet som ansvarar för frågan, har skrivit en 19 sidor lång utredning av ­definitionen av läsning. I grunden finns en målkonflikt mellan att vilja inkludera de som har lässvårigheter som dyslexi och att ha en tydlig definition av vad läsning är.

– Kanske är man rädd för att peka ut barn som inte kan läsa och anpassar undervisningen så att de får lyssna i stället för att läsa en text. Man tror att man skyddar dem från utanförskap nu, men man skapar ett ännu större utanförskap för dem när de blir vuxna, säger Betty Tärning.

Hon har tillsammans med forskarkollegor kritiserat den svenska skolan för de anpassningar som erbjuds elever som har svårt med läsningen. En vanlig anpassning som erbjuds lässvaga elever är att de får lyssna på ljudböcker.

Susanna Cederquist har en annan åsikt. Hon är en flitigt anlitad föreläsare och har bland annat varit expertrådgivare till Prins Carl Philips och prinsessan Sofias stiftelse, som vill ”nyansera bilden av dyslexi och vidga normen för hur en tar till sig och förmedlar kunskap”. Susanna Cederquist sätter likhetstecken mellan lyssning och läsning ”ur ett dyslexiperspektiv” och kritiserar det hon kallar textnormen, alltså ”att text, att läsa och skriva, används i stor utsträckning för kunskapsinhämtning”.

– Det handlar inte om att jag är emot traditionell och tidig lästräning. Faran i dagens läsdebatt är att man exkluderar elever med dyslexi och att dyslexi finns. Alla dras ofta över en kam och så ser inte verkligheten ut. Liksom att en del ställer ögonläsning och öronläsning mot varandra. För dyslektiker är öronläsning många gånger lässtrategin för att bli en effektiv läsare, och att vilja förhindra det förstår jag inte anledningen till. Det om något är en risk och en fara ur flera aspekter, säger hon.

Men risken, tror Betty Tärning, är att diskussionen om läsning försvåras när definitionen inte är tydlig.

– Säger man läsa när man menar ”ta till sig en berättelse” blir det en begreppsförvirring som komplicerar samtalet om läsning, säger hon.
 
Skolverket och många forskare bygger sin definition av läsning på the simple view of reading, en modell som lanserades 1986 av de amerikanska forskarna Philip Gough och William Tunmer. De anser att läsning är lika med avkodning av bokstäver och språkförståelse. På motståndarsidan finns de som menar att det viktiga inte är hur man läser utan att man tar till sig informationen i texten, oavsett om den är uppläst genom talsyntes, inläst i förväg eller om den läses på konventionellt vis.

Samtidigt som Skolverket försvarar sin syn på läsning som en färdighet som kräver både avkodning av skrift och språkförståelse har en annan myndighet ett annat synsätt. Kulturrådet – som har ansvar för det läsfrämjande arbetet – har en bredare syn på vad som är att betrakta som läsning.

– Vi försöker ha ett inkluderande sätt att se på läsning för att kunna möjliggöra många ingångar och vägar till läsning och litteratur, säger Kajsa Ravin, generaldirektör för Kultur­rådet.

Hon skiljer mellan att kunna läsa text och att lyssna och att ta till sig text via ljud eller ­musik. Men vad är då text? Liksom att läsa har text­begreppet blivit omtvistat. För 30 år sedan införde Skol­verket en ny definition av text i läroplanerna. Det ”vidgade textbegreppet” som presenterades där innebar att text även kunde innefatta ljud, film och bilder. Sedan 2011 har det vidgade textbegreppet försvunnit ur läroplanerna, men spår av den breda ­definitionen finns kvar och dyker upp både i ­texter från Skolverket och i artiklar där författarna kritiserar vad de ser som ett fördärvande av språkundervisningen genom att för­minska behovet av lästräning.

Frågor från Skolverkets handledarutbildning Vad är egentligen en text? utmanade sannolikt många med sin vida definition av text: ”De flesta av oss accep­terar en film som text och antagligen också en bild. Kan även musik (utan sång) räknas som text? Eller en möbel?”

Det vidgade ­textbegreppet hänger ihop med en syn på det skrivna ordet som likställt ­andra typer av medier, som film, teater eller ljud, och används fortfarande i pedagogikforskningen.

Annica Jeppsson skrattar lite åt den abstrakta diskussionen om ­definitioner som är långt från hennes vardag på Västra skolan. Att elever som har svårt att knäcka läskoden kan behöva ta till sig infor­mation på andra sätt innebär inte att de inte också behöver ”nöta läsning”. Just pojkarna har fått en extra skjuts i sin läsning genom att arbeta med nonsensorden och att testa sin ­läshastighet löpande.

– Barn är olika men pojkarna verkar vara mer tävlings­inriktade. Det sporrar dem att kunna säga ”innan kunde jag läsa 10 ord på en minut, nu är det 47”, säger hon och får medhåll av Birgitta Herkner.

– Vi har sett att många pojkar behöver struktur, och det är just vad phonics skapar. Man fångar upp dem direkt och får dem att koppla ihop ljud och bokstav. Många elever lär sig oavsett metod, men ungefär 25 procent måste ha rätt metod för att komma vidare.

Svenska pojkar läser sämre än flickor – ett ­mönster som återkommer i många ­tester och undersökningar. I den senaste Pisa-undersökningen som genomfördes 2022 är Sverige ett av de länder där glappet mellan flickors och pojkars resultat i läsförståelse skiljer sig mest. Här är könsskillnaden hela 37 poäng jämfört med det internatio­nella genomsnittet på 24 poäng. Och till skillnad från i andra OECD-länder har könsgapet inte minskat trots ökat fokus på frågan.

Men många forskare menar att det inte behöver vara så här. Hur hade det sett ut om den vetenskapligt prövade phonicsmetoden hade använts konsekvent i svensk skola?

– Faktum är att de allra flesta kan bli duktiga på att läsa, men om vi inte lär ut läsning på rätt sätt och inte låter barnen träna, träna och träna, då tar vi bort den möjligheten från dem. Det känns sorgligt, säger Betty Tärning.
 
Teorierna om läsinlär­ningsmetoder är många. Namn som reading recovery, kiwimetoden, läsning på talets grund, Wittingmetoden, Bornholmsmodellen och Wendickmodellen är bara några på en lång lista. De olika varianterna kan delas in i två huvudsakliga grupper – de som betonar helheten och de som bygger på att barn först ska lära sig att avkoda vilka ljud som bok­stäverna representerar.

– Ändå lärs både helordsmetoder och phonicsbaserade metoder ut på många lärarutbildningar än i dag, och framställs som likvärdiga. Det är upp till varje lärare att välja, trots att det finns så mycket evidens för att det är de senare metoderna som är bäst, säger Betty Tärning.

Eva Wennås Brante, docent i pedagogik på Malmö universitet, konstaterar att det på utbildningarna inte ges någon tydlig rekommendation om vilket sätt som är lämpligast.

– Vi har inte mandat att säga vad som är den bästa ­metoden. Jag vet inte om jag vill att vi ska ha det heller, säger hon.

I svenskämnet har lärar­studenterna två kurser på vardera tio veckor, om de inte väljer svenska som fördjupning. Det innebär tre eller fyra tillfällen per vecka med lärare.

– Kan jag garantera att alla är fullärda? Nej. Vi kan inte göra all undervisning obligatorisk. Dessutom har vi försvinnande lite tid med studenterna, den har minskat under flera år.

Eva Wennås Brante berättar att hon och hennes kollegor under flera år har arbetat med att höja kvaliteten på utbildningen som lågstadielärarna får.

– Studenterna läser litte­ratur som handlar om läs­­­inlärning och som tar upp till exem­pel kopplingen ljud-bokstav och hur man kan undervisa i det, för vi står för den teoretiska basen. Sedan är ju tanken att de ska öva sig på hur de ska göra på den verksamhetsförlagda utbildningen.

På Västra skolan har phonics vunnit några lärares hjärtan. Och man ser pragmatiskt på de olika sätten att ta till sig innehållet i en text.

– Elever som behöver anpassning kan exempelvis få en text uppläst medan de följer med i boken, berättar Annica Jeppsson, och tillägger att hon tydligt ser att just lässvaga elever har allra mest nytta av intensivträning med phonics och nonsensord.

Det stora problemet, som hon ser det, är att lästräning kräver att lärarna har tid att stötta de elever som har det svårast. Öronläsning kan bli en enkel åtgärd för en lärare med stora barngrupper. Själv har Annica Jeppsson just nu en lite mindre klass eftersom Västra skolan har fått göra undan­tag från reglerna om barntäthet på grund av byggnadens begränsade utrymmen.

– Med dagens stora klasser blir det en enkel väg att låta barn som har svårt att läsa lyssna på text. Att intensivträna tar tid. Just nu har jag en mindre klass med 19 elever. Jag hinner verkligen lästräna med den här klassen och jag ser ju skillnad direkt. Det ­skulle man verkligen vilja skrika ut till politikerna.

Gunnar Rensfeldt och Eva ­Emmelin är frilansjournalister.