Der Arzt eller die Ärztin – du måste välja!

En man och hans son var ute och åkte bil. Det var en mörk kväll, och de var på väg hem från pojkens ishockeyträning. Så kom de till en oövervakad järnvägsövergång. Där hände det fasansfulla: bilen rammades av ett tåg och fadern dog av skadorna.

Men pojken klarade sig och när han dagen därpå slog upp ögonen satt en läkare vid sjukhussängen och utbrast: "Min pojke, vad skönt att du lever!"

Fråga:

Hur hänger den här historien samman?

(Tankepaus: Nu väntas du klia dig i skallen ett tag. Pappan hade ju dött. Drömmer pojken? Hallucinerar läkaren?)

svar:

Läkaren är pojkens mor.

Denna gåta har rätt många år på nacken. I Sverige 2011, med en läkarkår där uppemot hälften är kvinnor, är lösningen knappast revolutionerande eller ens överraskande. Trots det blir somliga fortfarande en aning osäkra och reagerar med lika delar genans och efterklokhet när de ställs inför svaret.

I alla händelser belyser gåtan en välkänd sak med substantiv som betecknar personer, som läkare, student, förbrytare, så kallade personsubstantiv. De skapar en mental bild av dem vi talar om, exempelvis vilket kön de kan tänkas ha. Ett ord kan få oss att tänka på en man eller en kvinna när vi hör det, beroende på hur det ser ut och vilka associationer det ger. Därför har personbeteckningar länge varit centrala i forskning om språk och kön.

Fornnordiskans maskulinum och femininum har i svenskan smält samman till ett genus, utrum, även kallat n-genus. Ord som slutar på -are ses i dag som könsneutrala och har utrumgenus. Lärare, fiskare, författare är alltså historiskt sett maskulina men får nu den obestämda artikeln en, den bestämda artikeln den och böjs läraren, fiskaren, författaren. Ändelser som -inna och -ska, med entydig syftning på kvinnor, används alltmer sällan.

Annat är det i tyskan. Här har alla substantiv något av språkets tre olika grammatiska genus: maskulinum, femininum och neutrum. Dessa genus syns också på de adjektiv, artiklar och pronomen som på ett eller annat sätt kopplas till substantiven; dessa böjs i förhållande till substantivets genus.

Åtskilliga tyska personsubstantiv har maskulint genus i sin grundform och böjs därefter. En rad släktord och könsneutrala ord är undantag, som det neutrala das Kind, barnet, och det feminina die Person, personen.

De maskulina personsubstantiven kan användas på två vis: antingen könsspecifikt med syftning på enbart män eller med referens till både män och kvinnor. De är med andra ord dubbeltydiga.

Ett ord tänkt att syfta på män och kvinnor i lika omfattning kan alltså tolkas som om det bara betecknade män. Detta är den språkpolitiska stötestenen i de tysktalande länderna.

Man kan dock förvandla maskulina ord till feminina med så kallad movering. Det innebär att ordet får ett nytt genus genom att en feminin ändelse fogas till ordslutet. Av maskulina der Lehrer bildas die Lehrerin, den kvinnliga läraren. Så kan vi göra tydligt att ett ord syftar enbart på kvinnor. Den som vidare vill klargöra att en grupp personer består av både män och kvinnor kan skriva ut den feminina och den maskulina formen i exempelvis någon av följande varianter: Lehrer und Lehrerinnen, Lehrer/-innen eller LehrerInnen.

Låt oss återvända till berättelsen om pojken och läkaren. Ska den fungera på tyska måste den maskulina formen der Arzt, läkare, användas. Om vi valde den moverade femininformen die Ärztin skulle dubbeltydigheten och den sedelärande poängen gå helt förlorade. Och om vi i stället bestämde oss för något slags könsneutral form så skulle förvirringen möjligen bestå, men effekten inte bli lika stark.

den feministiska språkkritiken i de tyskspråkiga länderna kom att gå sida vid sida med den framväxande kvinnorörelsen. Språkkritiken var delvis en utlöpare av 68-rörelsen, delvis en vidareutveckling av 1960-talets språksociologiska uppsving. Men i motsats till våra dagar, då slagorden är genus och queer, stod kvinnan i centrum. Det fält som vi i dag känner som feministisk språkforskning hette kvinnolingvistik. Den tidens forskare studerade bland annat mäns och kvinnors talarbeteende. De kom fram till att män tar större plats i samtal och att manligt språk värderas högre än kvinnligt.

Även maskulina ordformer diskuterades och kritiserades. Budskapet från de feministiska språkkritikerna i Tyskland löd: kvinnor ska inte behöva finna sig i att benämnas med maskulina ord. I stället bör feminina former av typen Lehrerin användas varje gång en kvinna omtalas. Man ville alltså inte att ordet Lehrer skulle användas övergripande om en grupp lärare bestående av både kvinnor och män.  

I Tyskland bröt den första stora språkvetenskapliga debatten i ämnet ut 1978. Lingvisten Senta Trömel-Plötz framförde i tidskriften Linguistische Berichte åsikten att maskulina former är diskriminerande och att feminina former borde användas när man syftar på kvinnor.

En annan lingvist, Hartwig Kalverkämper, gav henne svar på tal. Han hävdade att de språkliga formerna är godtyckligt kopplade till tingen de betecknar. Det var enligt honom inget problem att benämna kvinnor med maskulina former, det var ju ändå bara en konvention. Men de språkliga formerna präglar vårt tänkande och vår syn på världen, återtog Senta Trömel-Plötz, och eftersom de osynliggör kvinnan bör vi undvika dem.

Frågan är om de maskulina formerna verkligen gör kvinnan osynlig. Mot slutet av 1980-talet genomfördes de första studierna av språkbrukarnas mentala associationer utifrån olika sorters tyska personsubstantiv.

Studierna visade att maskulina språkformer oftare får språkbrukarna att föreställa sig män, snarare än män och kvinnor i lika omfattning. En lång rad liknande undersökningar har bekräftat bilden.

Men också sammanhanget, hur testmeningarna är utformade, spelar roll. Det är alltså inte formerna ensamma som leder till patriarkala associationsmönster.  

Fortfarande använder tyskarna maskulinformer när de talar eller skriver om män och kvinnor samtidigt. Det gäller exempelvis tidningsprosa och skönlitteratur. En rad språkpolitiska riktlinjer och juridiska bestämmelser har dock inskränkt bruket av maskulinum. Därför kan man i tyska arbetsförmedlingens platsbank läsa att en skola i norra Bayern söker en "Mathematik- und Physiklehrer/-in", där den feminina ändelsen -in visar att läraren som söks lika gärna kan vara en kvinna som en man (att annonsera ut en tjänst till bara ett kön är förbjudet).

Flera tyska lagtexter har försetts med samma typ av jämställda språkformer för att ingen ska diskrimineras. Detsamma gäller en mängd texter från myndigheter och andra institutioner med adress till medborgarna.    

Till detta kan vi lägga språkliga sedvänjor som utvecklats i feministiska och vänsterradikala miljöer. Dagstidningen Tageszeitung anammade tidigt den feministiska formen med versalt I av typen StudentInnen. Och i den tyska radikalfeminismens mediala flaggskepp Emma syns en uppsjö av olika dubbelformer.  

I just Emma finns en rad exempel där skribenten verkar vilja inkludera båda könen i jämställande språkformer, men där maskulina ord ändå slinker in. I en reportagetext om kvinnoprotester mot staten syns detta mönster särskilt tydligt. Artikeln handlar om politiker som sparar pengar på högskolor och kvinnojourer, och om demonstranter som vänder sig mot besparingarna. Varje gång som demonstranterna omnämns sker det med en jämställande språkform, till exempel StudentInnen. Samma sak när personer omtalas som står på de protesterandes sida och som åtnjuter artikelförfattarens sympati. Men när politikerna omnämns så används maskulinformer, som Politiker och Finanzminister.

Vi bör ha i minnet att texten tydligt realiserar ett retoriskt grundmönster: "goda" demonstranter protesterar mot empatistörda politiker och makthavare, associerade till ett patriarkalt etablissemang och till Vater Staat - pappa staten - alltså en bild av statsapparaten som patriarkal och förtryckande. Notera att dessa personer, benämnda med maskulinformer, inte nödvändigtvis uteslutande är män. Tvärtom är det högst troligt att också kvinnor hör dit, men viljan att synliggöra dem tycks vara mindre här.

Vad vi ser är alltså ett kreativt umgänge med språket: gärna feministiska former som synliggör kvinnor, men inte där de omtalade personerna framställs negativt. Vi kan förklara det med så kallad pragmatik, läran om språkets användning. De retoriska mönstren och betydelsen hos orden ges av hur de används i just dessa texter. Sannolikt spelar det roll att de återfinns i en feministisk publikation där de typiska läsarna förväntas hysa en viss sorts politiska ståndpunkter. Samma ord i ett annat sammanhang hade troligen inte laddats med samma betydelse.      

Ett annat mönster som visar sig är att i texter där maskulinformer är vanliga, används dubbelformer när skribenten vänder sig till läsarna, eller refererar till dem. Ett exempel är Liebe Leserinnen und Leser, kära kvinnliga och manliga läsare, som inledande fras. När syftet är att bjuda in läsaren, övertyga henne eller honom om något eller bara väcka välvilja, blir formen för tilltalet viktig. Det handlar om närhet kontra distans till dem man talar om eller till. Bruket kan liknas vid hälsningsfraser i högtidliga sammanhang av typen mina damer och herrar - ett slags retoriska rutinformler.

Svenskan har valt en delvis annorlunda väg, som Karin Milles skriver om i Jämställt språk (Norstedts, 2008). I svenskan ska man avstå från att peka ut män och kvinnor där så inte behövs. Jag tror att det beror på att maskulint och feminint genus nästan inte syns i dagens svenska. Det är lättare för en svensk att se läraren som ett könsneutralt ord än för en tysk att läsa in en könsneutral betydelse i det maskulina der Lehrer. Men skillnaden kommer sig också av vilken syn man har på språket. Många tongivande feministiska språkkritiker i de tysktalande länderna anser att språket bestämmer vår syn på världen. Då faller det sig naturligt att kämpa för jämställdhet genom att omdana språket.  

Olika vägar, olika synsätt. Bara en sak är säker: det är svårt att tala jämställt.