Den stora utmaningen med teckenspråk

För det mesta är vi vana vid att språk är förknippat med att tala och höra eller att läsa och skriva. När vi lär oss ett nytt språk utöver det språk vi redan behärskar så innebär det ofta en särskild inlärningsprocess som kallas andraspråksinlärning. Det betyder bland annat att när vi lär oss ett språk som ett andraspråk som vuxen så behöver vi inte lära oss precis allting från början som ett barn gör när det lär sig ett språk för första gången. Som vuxen har vi ofta nytta av språkkunskaper som vi förvärvat tidigare.
Men så är det inte alltid. Vad händer om vi lär oss ett nytt språk med ett helt annat uttryckssätt? Om en person nu ska lära sig ett teckenspråk, till exempel svenskt teckenspråk som är det primära språket för döva i Sverige, så ska den personen från att bara ha talat och hört språk nu i stället se och teckna.
Vad innebär det? Blir det svårare och i så fall på vilka sätt? Vad sker egentligen i inlärningsprocessen?
Sådana frågor försöker vi vid Institutionen för lingvistik på Stockholms universitet svara på. Här bedrivs forskning och undervisning om teckenspråk. Bland annat undervisar vi svenskt teckenspråk till nybörjare inom ramen för landets enda kandidatprogram i teckenspråk och tolkning. Varje år kommer nya studentgrupper för att lära sig svenskt teckenspråk med målet att bli teckenspråkstolkar. De flesta av dem har inga tidigare kunskaper av något teckenspråk och måste därför inleda sin utbildning genom att lära sig svenskt teckenspråk.

Blivande ­teckenspråkstolkar är inte den enda gruppen som lär sig svenskt teckenspråk. En annan viktig grupp utgörs av föräldrar som har döva barn. Föräldrarna, som oftast är hörande och följaktligen inte kan svenskt teckenspråk från början, får då möjlighet att lära sig svenskt teckenspråk genom ­någon av de utbildningsinsatser som erbjuds i landet. Sedan finns det flera andra grupper som vill lära sig svenskt teckenspråk av olika anledningar – både privata och professionella.
Undervisningen försvåras av att grundforskningen om teckenspråk i allmänhet är begränsad. Vi vet exempelvis fortfarande inte särskilt ­mycket om det svenska teckenspråkets språkliga struktur – trots att ­forskning bedrivits de senaste 50 åren. Det finns således många kunskapsluckor vilket gör att undervisningen mot nya teckenspråksinlärare ibland blir extra utmanande.
Ett skäl till kunskapsbristen är att teckenspråk under en lång tid inte betraktades som språk. Till exempel användes inte svenskt tecken­språk i undervisningen i ­dövskolorna under en lång tid – utan undervisningen skedde huvudsakligen via tal. Döva skulle helt enkelt lära sig att tala – mot alla odds – och teckenspråk ansågs som något fult. På 1970-talet förändrades attityderna i det svenska samhället med ökad förståelse för olikheter och intresse för jämställdhet. Man började också intressera sig för teckenspråk och dövas villkor. ­Samtidigt kom forskningen om svenskt teckenspråk igång på 1970-­talet och därefter växte forskningen om teckenspråk i allmänhet fram internationellt på 1980- och 1990-talen fram till i dag.

Medan vi vet mycket om hur man lär sig ett talat andraspråk så vet vi nästan ingenting vad gäller inlärning av ett teckenspråk som andraspråk. Forskningen inom området är med andra ord begränsad trots att det finns lång tradition av teckenspråksundervisning i många – men inte alla – länder i världen. Intresset för forskningen om teckenspråk som andraspråk har dock växt något på senare år. Vid Stockholms universitet har ganska nyligen ett antal projekt kring svenskt teckenspråk som andraspråk avslutats. I ett av projekten har man särskilt tittat på inlärningsprocessen hos dem som lär sig svenskt teckenspråk.
I princip kan den samlade forskningen kring teckenspråk som andraspråk något grovt delas upp i två huvudområden. Ett område handlar om undervisning av teckenspråk som andraspråk, och det andra området om själva andraspråksinlärningen av teckenspråk.

Ofta sker andraspråks­inlärning över gränser. Alltså när människor reser, ­flyttar ­eller flyr till ett nytt land och lär sig ­språket där. När det ­gäller ­teckenspråksinlär­ning så sker det ofta inom ­gränserna. Det innebär alltså att in­lärarna lär sig svenskt tecken­språk i ­Sverige. För att bli riktigt bra på språket ­behöver de förstås vistas i ­miljöer där språket talas. Detta är ett potentiellt hinder. Antalet talare av svenskt tecken­språk är i regel färre än antalet talare som vill lära sig ­språket. Det är inte alltid så enkelt att bara gå in på någon dövförening eller ett event anordnat av döva och börja umgås.
Bland det första som slår en när man på ytan jämför tecken­språk och talade språk är på vilket sätt de uttrycks. De opererar således i olika moda­litet. En del av forskningen har fokuserat på detta, nämligen genom att studera hur moda­litetsskillnaden påverkar språkinlärningen. Många som lär sig ett teckenspråk ställs inför en tudelad uppgift där de ska lära sig språket och dessutom göra det på ett helt nytt uttryckssätt.
Vi brukar säga att det ­svenska teckenspråket (som många andra teckenspråk) uttrycks dels manuellt, dels icke-manuellt. Inom det manuella använder man händer som konfigureras, alltså används, på olika sätt för att skapa tecken som i det närmaste motsvarar talade ord. Det manuella tecknets fonologiska konfiguration skiljer sig från talade språks ljud och består i huvudsak av tre kompo­nenter: handens form, handens ­rörelse och handens läge som tillsammans skapar olika tecken på samma sätt som olika ljud tillsammans skapar olika ord. Vissa tecken använder bara en hand medan andra tecken använder både händer. Här nedan ser vi två olika tecken (för ’godis’ och ’Rom’) som är snarlika i fonologisk uppbyggnad, den enda komponenten som skiljer tecknen åt är själva handformen.
En minst lika viktig del är den icke-manuella delen i tecken­språket. Det innebär att utöver de manuella händerna så kan viktig språklig information finnas i form av ögonbrynsrörelser, blickriktningar, huvudrörelser, munrörelser och kroppsrörelser. De uttrycks mer eller mindre samtidigt som det manuella. Det innebär att det finns en reell möjlighet att uttrycka och ta in en mängd information samtidigt. Huvudrörelser är till exempel viktiga för att markera satser som inne­håller en negation. Ögonbryns­rörelser är viktiga då de ­markerar olika typer av satser som om det är en påstå­endesats eller en frågesats.

På samma sätt som ­någon kan skaka på huvudet för att uttrycka ’nej’ i talspråk kan huvudet alltså användas på motsvarande sätt i svenskt teckenspråk tillsammans med ett yttrande. Och på samma sätt kan en svensktalande ibland höja ögonbrynen för att exempelvis signalera att ett påstående är förvånande eller att det rör sig om en fråga. Skillnaden är att dessa icke-manuella delar är mer eller mindre obligatoriska i svenskt teckenspråk och att dessa utförs samtidigt som det manuella.
En del av forskningen har särskilt tittat på de språkliga delarna som är specifika för just teckenspråk, till exempel den icke-manuella delen och hur den lärs in av ­användarna. I ett projekt har vi på institutionen tittat på hur an­vändarna tillägnar sig tecken­språkets olika munrörelser.
I det svenska teckenspråket liksom många andra teckenspråk skiljer man i huvudsak ­mellan två huvudkategorier av munrörelser. Den ena kate­gorin består av munrörelser som efterliknar sättet hur man uttalar svenska ord rent visu­ellt (det vill säga utan ljud). Till exempel ackompanjeras munrörelsen i tecknet för ’bil’ med en munrörelse som liknar den vid uttal av ordet bil. Medan den första kategorin av munrörelser är mer för­knippad med ­svenskans ord består den andra kategorin av tecken­språkets egna mun­rörelser som i sin tur till exempel kan ange sätt eller grad.
Resultatet visade att andraspråksinlärarna generellt har svårare för de teckenspråkiga munrörelserna och gärna överanvänder de svenska munrörelserna vilket tyder på tvärspråkliga influenser från deras förstaspråk – det vill säga svenska. Detta minskar dock med tiden i takt med att de utvecklas i teckenspråket.
Tvärspråkliga influenser har studerats relativt flitigt inom forskningen om teckenspråk som andraspråk. I en studie har en grupp forskare undersökt samspelet mellan teckenspråkets form och inlärning av den. Allmänt brukar man säga att teckenspråk är utmärkande ikoniskt och med det menas att teckenspråk är särskilt transparent vad gäller förhållandet mellan form och betydelse. Många av teckens betydelser är alltså ”synliga” tack vare deras former.
Till exempel kan man ofta genom utförandet av tecken som ’dricka’ och ’glasögon’ förstå vad de betyder – och särskilt efteråt när man fått det för­klarat för sig. Formen för ’dricka’ härrör från hur man gör när man dricker ur ett glas eller en flaska. I ’glasögon’ är det själva formen för glaset som är upphov till tecknets form. Detta förklarar det vanliga beteendet hos dem som lär sig teckenspråk som andraspråk att de ofta frågar efter förklaringen till tecknets form i samband med att de lär sig nya tecken. De utvecklar alltså ett slags medvetenhet över att många av tecknens form är transparenta på det sättet. Det är en fördel som under­lättar memoreringen av tecknen och förståelsen av dessa. Men det kan också vara en nackdel då tidigare kunskaper om det gestuella kan ta över och påverka tecknets form felaktigt vilket ­betyder att inlärarna fokuserar mer på hur man gör gestuellt och ägnar mindre uppmärksamhet åt tecknets faktiska form.

Trots de på ytan uppen­bara skillnaderna mellan talspråk och teckenspråk så tycks det finnas, åtminstone på djupet, flera under­liggande likheter i hur de lärs in trots de skilda uttryckssätten – vilket i sin tur tyder på ett mänskligt universellt sätt att lära sig språk oavsett uttryckssätt.

Krister Schönström är docent i svenska som ­andraspråk ­­för döva vid Stockholms ­universitet.