Därför är det så ont om q!

Varför är det så ont om Q?” frågar Hans Alfredson i barnboken med samma namn från 1968. Svaret är att alla bokstäver, inklusive q, har sugits upp av Boven med hjälp en ”lettrosug”. När detta avslöjas, och bok­stäverna lämnas tillbaka, äts flera exemplar av q ändå upp av Bovens med­hjälpare Q-hunden.

Trots att många q den gången räddades från förgängelsen, förekommer bokstaven ändå mycket sparsamt. En av de senaste årens flugor för leklystna mobiltelefonanvändare, Wordfeud, innehåller i sin svenska version inte ens q.

I Svenska Akademiens ordlista, SAOL, hittar vi bara 17 ord under bokstaven q: qatarier, qatarisk, qatariska, qigong, q-märka, q-märkning, q-tecken, quantum satis, queer, queerteori, quenell, quiche, quilta, quiltning, quisling, quislingregering och quorn. Och då är ändå nära hälften nya sedan 1998 års upplaga.

Men q förekommer inte enbart i början av ord. Exempel på ord med ett q inuti, är de franska lånorden chapeau-claque och roquefort samt stavningen croquis för kroki. Och det finns efternamn som Lindquist.

Förutom i nyanlända ord är det mest när man vill signalera vissa värden som q används. Stavningen qvinna eller quinna i kontaktannonser kanske betyder att man vill betona ålder och en viss konservatism. Vill man göra sig lite märkvärdig kan q också passa bra. En boutique är något annat än en butik.

Att q förknippas med äldre tider och stavningsprinciper är inte alls konstigt. Bokstaven förklarades egentligen omodern redan 1889, när kombinationen qv rensades ut ur SAOL. Och ännu tidigare, i början av 1700-talet, hade författaren och naturforskaren Urban Hiärne uttryckt sig rakt på sak: ”Q synes wara en öfwerflödigh bookstaf.”

Den konsonantförbindelse som vi i dag stavar kv skulle alltså fram till SAOL:s sjätte utgåva år 1889 stavas qv, som i qvarn, qvida och qvastgubbe, vilket innebar att bokstaven var vanlig i den tidens texter.

I den sjätte upplagan an­befallde SAOL ett byte av q mot k tillsammans med u eller v, alltså kvarn, kvida och kvastgubbe*.

Redan samma år blev denna upplaga av ordlistan rättstavningsnorm för den svenska skolan.

Förändringar i stavningen brukar kunna skapa debatt och osämja, som till exempel när rödt skulle bli rött vid stavningsreformen 1906. Men ingen verkar ha saknat q. Det är troligt att tecknets tydliga latinska, och därmed främmande, framtoning spelade en roll för att man nästan obemärkt lät q bli mindre fram­trädande i svenskan.

– Man skulle kunna säga att bokstaven q har tagit sig in ”smygvägen” i vårt skriftspråk. Själva tecknet, som ju är en kvarleva från latinet, återfinns inte i runinskrifterna och endast sparsamt i de äldsta lagtexterna, säger Anna Hannes­dóttir, forskare i svenska språket vid Göteborgs universitet. Hon är inriktad på lexikografi, det vill säga ordboksförfattande.

Men med den kristna kyrkan kom latinet, och därmed även det latinska alfabetet, och i fallet qv, qu och qw även den latinska normen för stavning. I medeltidslitteraturen finns alltså ganska gott om stavningar som innehåller q för det som nu är k före v i början av ord.

– Mest är det naturligtvis i latinpåverkad litteratur och i skrifter som tillkom i miljöer där latinet var ett inslag i vardagen, säger Anna Hannes­dóttir.

Omkring år 1300, när run­stenarnas era sedan länge var förbi, utvecklades en ny runrad, det vill säga ett nytt alfabet för runor. Den nya runraden inbegrep de latinska tecknen c, q och z.

– I Anders Fredrik Dalins Ordbok över svenska språket från mitten av 1800-talet, sägs att bokstaven q etablerade sig i svenskan under 1500-talet. Han må ha rätt i detta, men q introducerades alltså betydligt tidigare, säger Anna Hannesdóttir.

I Dalins ordbok kan man också läsa att q alltid ljuder ”som hårdt k” och att det endast brukas ”framför v i en och samma stafvelse t ex Quart, qved, qvist, qväda, sqvallra”.

– Anders Fredrik Dalin hade inget exempel på kv i sin ordbok, inte heller på q i någon annan förbindelse än med v, säger Anna Hannesdóttir.

Ibland har q tjänat som den bräckliga farkost som orden kommit in i svenskan i, för att sedan överges för stavningar som favoriseras av språk­vårdare. Det gäller i synnerhet alla ord av latinskt ursprung som med tiden getts vad man ansett vara svenskare stavning. Ett exempel är quartz som blivit till kvarts.

Någon klar tendens i bok­stavens hälsotillstånd är i dag svår att urskilja. Q-orden kommer och går i SAOL. Quantum satis, quenell och quisling verkar dock vara beständiga, förmodligen för att man inte gärna ändrar stavningen på fackuttryck och namn – och så används de ju än i dag.

Oddsen för att quorn ska få behålla sin stavning, så länge livsmedlet är med i leken, är goda, eftersom det annars skulle riskera att blandas ihop med korn.

Men när kommer quinoa, en annan nykomling i vår mathållning, in i SAOL? Och hur många upplagor dröjer det då innan vi stavar den kinoa? Sven-Göran Malmgren, professor i svenska vid Göteborgs universitet och huvudredaktör för SAOL, säger att det i dagsläget inte verkar som om man kommer att ändra principerna för stavningen av q-ord. SAOL följer i de flesta fall det rådande bruket, så det krävs att vi skribenter ändrar oss för att SAOL ska göra det. Än så länge verkar därmed quinoa ha framtiden för sig.

Författaren Hans Alfredson var på sitt intuitiva sätt rätt ute med den hungriga Q-hunden. Vi har ju sett att q åtminstone sedan 1700-talet har varit utrotningshotat. Den nionde upplagan av SAOL, som Hans Alfredson hade tillgång till, innehöll för övrigt bara tre ord på q: förutom q-tecken de tidigare nämnda quantum satis och quisling.

Man kanske kan dra slut­satsen att det för tillfället ser lite ljusare ut för q, eftersom det finns jämförelsevis många q-ord i den senaste upplagan av rikslikaren SAOL. Men språkets nyckfulla utveckling ger inga garantier. Den som månar om q kanske kan hoppas på globaliseringen. I qigongs efterföljd kanske det kommer fler kinesiska lånord i nästa upplaga av SAOL.

– Det kommer absolut säkert in fler kinesiska ord i ordlistan i framtiden, säger Sven-Göran Malmgren.

*kvast-gubbe, enligt Svenska Akademiens ordbok: ”(vard.) gammal man som (tillvärkar o.) försäljer kvastar l. sopar med kvast.” (Första belägg från 1807)