Därför älskar vi språk

I mammas mage lyssnar fostret på språkljud. Forskare har visat att nyfödda reagerar mer positivt på mammans språk än på andras. Vi är förprogrammerade att kommunicera.

Det nyfödda barnets språkintresse är fokuserat på kontakt – att märka och att märkas – men ganska snart övergår det till att lära sig kommunicera med språk.

Att språkintresse är detsamma som språkinlärning är en uppfattning som färgar oss. Det är så allmänheten främst ser på språk: något som ska läras in och sedan användas. Men språkintresse är mer än så. Vi kan lära oss om språk på en överordnad nivå – vi kan reflektera över och tala om språk – och så kan vi förstås leka med språket – vi löser korsord, spelar Wordfeud, gör ramsor och pratar nonsens.

På en övergripande nivå är jag fascinerad av detta omfattande språkintresse. Jag tror nämligen att det ökar. Språkintresset är dock ett så vagt definierat begrepp att det knappast låter sig mätas. Men låt mig ändå resonera kring vilka faktorer som driver det, i dag och genom historien. Faktorer som gör att Språktidningen kan glädjas över att ha nära 70 000 läsare per nummer.

En faktor som driver språkintresset är språkliga inspiratörer. I dag skulle många kalla Fredrik Lindström en sådan. Man kan nästan tala om en Fredrik-effekt. Hans böcker och tv-program har nått miljoner svenskar. Värsta språket och Svenska dialektmysterier hade regelbundet över en miljon tittare.

Det finns förstås fler nutida inspiratörer, till exempel Lars-Gunnar Andersson, skribent i Göteborgs-Posten, och Sara Lövestam, författare till populära böcker om verb och substantiv. De påverkar alla vår syn på språket genom sina språkråd och språkliga reflektioner. Men de ökar också vårt intresse för språk. Dels genom att visa att det är lustfyllt att syssla med språk, dels genom det sätt som de förmedlar sina reflektioner på.

Frågan är då hur det sett ut med inspiratörer genom åren. Vi börjar 1732 med Olof von Dalin. Han kan sägas vara dåtidens journalist, språkkonsult och ståuppkomiker. På det sättet inte helt olik Fredrik Lindström. I tidningen Then swänska Argus, som han i princip skrev helt på egen hand, anpassade och förenklade han det skrivna språket så att det mer liknade det som folk talade. En mer lättflytande och begriplig skriven svenska hade aldrig tidigare skådats.

Även om vi i dag kanske inte skulle kalla språket i Then swänska Argus för folkligt, var det just så det uppfattades på den tiden. Till skillnad från annat samtida skriftspråk, som var snårigt, blommigt och svårgenomträngligt, skrev Dalin lätt och ledigt. Han hade också en fantastisk förmåga att växla mellan olika stilar och genrer, som gjorde framställningen varierad och tillgänglig. Han lekte med språket.

Skälet var enkelt. Olof von Dalin ville sälja många tidningar, och genom att skriva begripligt nådde han fler. ”Argus” var Sveriges första spridda tidning, och stor för sin tid. Dalins inflytande över det svenska språket anses så stort att det numera markerar skiftet mellan två språkhistoriska epoker: från äldre till yngre nysvenska.

Drygt 50 år senare instiftade Gustav III Svenska Akademien. Redan vid första sammankomsten diskuterades det som kallades det svenska stavningskaoset. Även om Argus hade förenklat språket, låg skriftspråket fortfarande långt från talspråket, och var därför ofta ologiskt och otympligt.

Det blev Carl Gustaf af Leopolds uppgift att rensa. Han invaldes som ledamot i Svenska Akademien på stol nummer 16 och fick uppdraget att ta fram nya stavningsregler. Akademiledamoten Leopold fortsatte i Dalins anda, och 1801 gavs hans stavningsanvisningar ut. Där etablerades till exempel vårt moderna sätt att dubbelteckna konsonanter vid kort vokal. Det är alltså Leopolds förtjänst att vi skriver att och inte, som tidigare, at.

Det som väckte störst uppmärksamhet var Leopolds och Akademiens rekommendationer om hur främmande ord skulle stavas. De förespråkade en kraftig försvenskning, och diskussionen som följde blev hätsk. Till och med kungen lade sig i debatten, som av Leopold själv kallades det ortografiska rikstumultet.

Genom historien har det funnits flera inflytelserika och uppmärksammade språkinspiratörer, som inte bara verkat för språkets bästa utan också märkts utåt. År 1939 gav Erik Wellander ut boken Riktig svenska, och etablerade sig därmed som en av 1900-talets viktigaste språkmän. Han var professor i tyska vid Stockholms högskola och ledamot i Svenska språknämnden i 30 år.

Erik Wellanders motto, som syntes i Riktig svenska, var: skriv klart; skriv enkelt; skriv kort; skriv svenska! Något som sedan har varit rättesnöre för all modern svensk språkvård. Man kan ana en linje från Olof von Dalins strävanden via Carl Gustaf af Leopold fram till Erik Wellander. De gjorde alla skriftspråket enklare, enhetligare och mer likt det talade språket. Det fanns en närmast demokratisk enhetstanke.

Fredrik Lindström avviker något från den linjen genom sitt mer individuella och lekfulla synsätt. Nu är inte Fredrik Lindström någon som i första hand ger skrivråd. Hans motto är snarare: du har rätt till ditt eget språk. Detta kan skapa ett mer kreativt och friare förhållningssätt till språket. Men framför allt stimulerar det språkintresset.

Nu är språkhistorien och språkintresset inte i första hand de här männens verk. De har haft inflytande, javisst, men de har också kunnat dra nytta av strömmarna i tiden. Och en sådan ström som påverkar vårt intresse för språk är förstås hur många språk vi kommer i kontakt med.

Invandringen påverkar i allra högsta grad vårt intresse för språk. Vi möter människor med andra modersmål och kan spegla vårt eget modersmål i andras.

Språkrådet räknar med att det finns mellan 150 och 200 olika modersmål i Sverige i dag. Omkring 20 procent av dem som bor i Sverige har ett annat modersmål än svenska. Den stora invandringen är en helt modern företeelse. Statistiska centralbyråns uppgifter över antalet invandrade personer från 1750 fram till i dag visar tydligt att invandringen räknat på antalet personer var försumbar fram till omkring 1870-talet, att den ökade radikalt efter andra världskriget, för att i dag vara rekordstor.

Men det betyder inte att de invandrargrupper som kom före 1870 saknade inflytande, särskilt inte över språket. Under olika perioder har bland andra tyskar, fransmän, nederländare, finnar och judar invandrat till Sverige. Efter andra världskriget var arbetskraftsinvandringen störst, och i dag är det asyl- och anhöriginvandringen som dominerar.

Att dessa invandrargrupper har påverkat språket är ställt utom tvivel. Det syns till exempel på de många lånord som kommit i samband med de olika grupperna. Invandrare kommer med teknik, hantverk, moden och kultur. Och allt detta beskriver de på sina respektive språk – med ord som vi inte sällan plockar upp och gör till svenska.

Alla dessa nya ord och språkmöten skapar nyfikenhet och frågor. Hur säger du? Varför säger du så? Så kan du inte säga!

Men det uppstår också konflikter och diskussioner om resurser när fler språk används. Detta är ett av skälen till att vi i dag har officiella minoritetsspråk, för att värna om den språkliga mångfalden och se till att alla som bor i Sverige ska kunna klara sig också med ett annat modersmål än svenska.

Engelskan kommer inte till Sverige i första hand i samband med invandring, utan genom populärkultur, näringsverksamhet och akademisk forskning. Vi tänker kanske på engelskans inflytande mest som ordimport. Vi märker de enskilda orden, som spinning, e-mail, cleantech, banner, date, roll-up och shot. Det är ord som kommer till oss främst genom nya företeelser och genom att gamla företeelser får ökad uppmärksamhet när de benämns med populära engelska ord.

När språkvårdare diskuterar engelskans inflytande är de dock mindre intresserade av de enskilda lånorden, och mer intresserade av det som kallas domänförluster. Med det menas att vi byter från svenska till engelska inom vissa områden. I dag skrivs till exempel de flesta avhandlingar vid svenska universitet och högskolor på engelska. Många föreläsningar hålls också på engelska. Det är i sig troligen en positiv utveckling, eftersom det gör att fler kan ta del av avhandlingar och undervisning. Men det gör samtidigt att svenska språket används mindre, och att det därigenom inte lever och utvecklas med nya svenska ord och fraser. När sedan någon som har utbildats på engelska ska förklara sina nyvunna kunskaper på svenska, ja då saknas uttryck. Det är då man talar om att svenskan har förlorat en domän.

Oavsett om det bara är ett engelskt ord eller en hel domän som byter från svenska till engelska, så väcker detta många svensktalares intresse. Vi diskuterar orden och valet av språk, på ett sätt som vi inte gjorde tidigare. Engelskans inflytande är med andra ord något som påverkar språkintresset.

Men främmande språks inflytande på svenskan är inte nytt. Under stormaktstiden var den språkliga mångfalden i riket stor. Att det talades många språk var helt accepterat. I vissa sammanhang, till exempel vid ordergivning i armén, valde man svenska. Men annars var provinsernas olika språk dominerande och till och med understödda.

Under perioder har – med invandring och trender – tyska och franska haft starkt inflytande på svenskan. I många avseenden var nog tyskans betydelse i Sverige större än svenskans. Men från och med 1700-talet fick svenskan allt högre status.

Genomgående för språkintresset har varit att svenskan som högstatusspråk flera gånger har haft konkurrens – men klarat sig fint. Det upplevda hotet kan väcka nationalistiska försvarsinstinkter som bidrar till svenskans fortlevnad.

Språkintresset påverkas alltså av språkets inspiratörer, av invandring och av språkimport. Men det finns en fjärde faktor som starkt påverkar vårt intresse för språket och hur vi använder det: den tekniska utvecklingen.

I dag är det uppenbart att allt twittrande, chattande, bloggande och messande påverkar språket och hur vi ser på det. Genom alla apparater och medier skriver vi troligen mer än någonsin. Och fler skriver mer. På jobbet är det fler yrkesgrupper som behöver skriva, dokumentera och rapportera. På fritiden skriver vi till familj, vänner och nyvunna intressesällskap. Och allt detta nya språkande är skriftligt. En viktig skillnad mellan att tala och skriva är att man kan se sitt eget språk. Det går enklare att reflektera över det, visa upp och diskutera det. Detta är också något som gynnar språkintresset.

Att tekniken påverkar språket är dock inte heller nytt. Redan Olof von Dalin påverkades. Att han hade möjlighet att ens ge ut sin Argus var följden av den trycktekniska utvecklingen. Det var på 1700-talet som flera uppfinningar gjorde tryckkonsten mer allmänt tillgänglig. Det var också det som drev Olof von Dalin att skriva populärare; han hade helt enkelt möjlighet att sprida sin tidning till ett rimligt pris till många fler, och då måste ju dessa också ha något att begripligt läsa.

Man kan säga att tryckpressen gynnade standardiseringen av svenskan, eftersom mångfaldigandet krävde att många läste. Och skulle många läsa samma text behövde de ha samma inställning till språket.

Den tekniska utvecklingen slutade inte med det. På 1900-talet kom etermedierna, och vi fick ett uppsving för den talade kulturen.

Så kom alltså datorn och internet. Och skrivandet hamnade åter i blickfånget. Skillnaden mellan hur dagens informationsteknik påverkar språket och hur trycktekniken påverkade språket är att så många fler skriver i dag. Informationstekniken har gjort det möjligt för alla som kan skriva och har en dator eller mobiltelefon att publicera sig. Det påverkar språkintresset genom att vi möjligen läser mer, men framför allt genom att vi skriver mer.

Ska jag sammanfatta dessa fyra faktorer – inspiratörer, invandring, språkimport och teknik – och deras inverkan på språkintresset, tycker jag mig se ett mönster. Om det verkligen stämmer att de fyra faktorerna är viktiga för språkintresset, ja då menar jag att det sjönk något från 1700-talets mitt och framåt, möjligen som en effekt av standardisering och enhetstanke, för att, från 1900-talets början, stiga – och nu vara på väg framåt och uppåt.

För oss som arbetar med språk är det alltså den bästa av tider! Språkintresset ligger på rekordnivåer. Men det är ju min uppskattning. Jag bjuder gärna in till diskussion om det finns avvikande uppfattningar. Varför inte här i Språktidningen?

Patrik Hadenius är chefredaktör på Språktidningen. Artikeln är en omarbetad version av det föredrag han höll när han mottog Arguspriset.