Bara här kan du se hopknutna runor i sten
Texten till Ärnmunds ära är inte ovanlig. Men inte på någon annan plats finns någon sten med knutrunor.
I vapenhuset till Ovansjö kyrka i Gästrikland sitter en märklig del av en runsten inmurad. Den äldsta uppgiften om runstenen är en anteckning av runforskaren Johannes Bureus:
”Owansiö millan ån och Prestegård[en] där äro dubble runor … detta skref iagh 1600.”
Inskriften lyder på den halva stenen lyder:
Roald och Udd lät resa stenen efter Ärnmund … Gud hjälpe anden.
De bevarade delarna av texten tyder på att det har varit en helt vanlig minnesinskrift. Men det som gör Ovansjöstenen så speciell är utseendet på runorna. Stenen är ristad med så kallade knutrunor. Runorna är ristade med dubbla linjer.
En runa är generellt ristad med en huvudstav – ett lodrätt streck – och bistavar, som ristas utifrån huvudstaven. Bistavarna anger runans ljudvärde. I knutrunor ser bistavarna ut att vara fastknutna på huvudstavarna.
Det måste ha varit ett grannlaga hantverk att åstadkomma dessa runtecken. Ristningen är visserligen utförd i sandsten, som är mer lättbearbetad än till exempel granit, men arbetet måste ändå ha krävt stor försiktighet så att inte flisor riskerade att lossna när linjerna löper så tätt.
Den halva runstenen fanns kvar vid prästgården till början av 1700-talet. Men när Olof Celsius undersökte stenen i juli 1726 hade den flyttats till kyrkogården. Vid renoveringsarbeten på 1960-talet murades stenen från prästgården in i vapenhusets vägg till vänster om ingången.
Ovansjöstenens ristning är den enda kända inskrift med knutrunor i sten. För övrigt är det den enda kända över huvud taget från svenskt område. Däremot finns det åtta kända knutruneinskrifter på föremål av trä eller ben, fyra av dem från Grönland och fyra från Norge. De mest kända av dessa är en träsked från grönländska Narsarsuaq, med den upplysande ristningen sbon, ’sked’, och ett norskt dryckeshorn, tillverkat av en valrossbete med inskriften Andres gjorde mig. På en trästicka funnen på en nordbobosättning på Grönland kan man läsa kvinnonamnet Björk.
Fynden av ristningar med knutrunor i andra material än sten visar att kännedomen om denna speciella typ av runor måste ha varit väl spridd. Att rista dem i trä, ben, horn eller betar var en konst att briljera med. Men att hugga in en hel minnestext på en runsten måste ha varit en prestation. Det är stor skada att inte hela den unika runstenen finns bevarad.
Marit Åhlén är intendent vid Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
