Bara Gud får kallas Herren

Latinforskarna Anna Blennow och Elisabet Göransson pekar på några nästan osynliga bokstäver i putsen i kyrkokoret i Östra Sallerup, några kilometer utanför Hörby. I en viss vinkel, i skenet från en ficklampa, går de vagt att urskilja.

Kanske var det ärkebiskopen i Lund, Absalon Hvide, som i slutet av 1100-talet lät bygga kyrkan där hans rika familj ägde mark. I alla fall finns det dokument som visar att han testamenterade bort den 1201.

Kyrkan ligger uppe på en kulle med god sikt åt alla håll – och är väldigt vindutsatt. Den har byggts till och byggts om flera gånger genom seklerna, men koret och den rundade absiden i romansk stil är kvar från 1100-talet. Kyrkan rymmer i dag 150 besökare.

Det var närmast en slump att byggnadsantikvarien Petter Jansson på Regionmuseet Skåne noterade de ovanligt prydliga men nerslitna bokstäverna i samband med en inventering 2018. Tre fina rader som stack ut bland en massa andra tecken på den skrovliga väggen – linjer och mönster som på ett medeltida klotterplank. De verkade vara latinska bokstäver.

Raderna upptar fyra decimeter på längden och en decimeter på höjden. Själva bokstäverna är knappt en centimeter höga. Men skulle de gå att tyda?

Petter Jansson kontaktade Anna Blennow, docent i latin vid Göteborgs universitet. Hon forskar om latinets ankomst till Norden och så kallad epigrafik, latinsk text som är inristad i sten, till exempel på gravstenar och dopfuntar. Hon blev nyfiken och insåg överraskat att detta var det första avancerade ”putsklottret” på latin, med latinska bokstäver, som har hittats i en medeltida kyrka i Sverige.

Kortare putsinskrifter har tidigare hittats i ett tiotal andra medeltida kyrkor i Skåne, men oftast skrivna med runor även om själva orden är på latin.

– Allt pekar på att det var en van skribent. Det är ett lärt klotter med rak och snygg stil. Troligen någon anställd i kyrkan som hade fått utbildning i Europa, säger Anna Blennow.

Hon inledde ett samarbete kring de svårlästa textraderna med Elisabet Göransson, docent och latinforskare vid Lunds universitet. Kollegan arbetar bland annat med handskrifter på medeltida latin på pergament och papper.

– Det här klottret hör hemma i handskriftskulturen; bokstäverna motsvarar de man kan hitta i handskrifter från den tiden, säger Elisabet Göransson. Men det var ju inte som att sitta vid en pulpet och plita förstås.

Bokstäverna är gemena med raka staplar i exempelvis d och p, som sticker ut utanför de jämna raderna. De har drag av så kallade karolingiska minuskler, en typ av skrift som utvecklades på 700–800-talen under Karl den stores tid.

Mycket talar för att de latinska raderna skrevs tidigt, kanske redan när kyrkan var ny. Men det är inte så enkelt att det går att datera dem just för att de är skrivna på latin. Våra runor försvann inte när latinet kom till Norden på slutet av 1000-talet, påpekar Anna Blennow.

– Tvärtom utvecklades även runorna form- och stavningsmässigt med latinets intåg och de båda skriftspråken flätades in i varandra. Latinska bokstäver och runor användes parallellt; det fanns två skriftspråk i bruk samtidigt som båda förmedlade folkspråk och latin.

Däremot kan de latinska bokstavsformerna ge en viss fingervisning.

– Just genom att vissa bokstäver skrivs på olika sätt i handskrifter från olika perioder under medeltiden kan man datera en skrift av okänd ålder. Ett typiskt a under tidig karolingisk tid är exempelvis bakåtlutat, säger Elisabet Göransson.

Ett annat exempel är t, som kan skrivas som vårt vanliga gemena t eller som ett så kallat tak-t, där tvärstrecket i stället sitter allra högst upp vid stapelns slut. Som Tau-tecknet i det grekiska alfabetet.

– Här i Östra Sallerup används båda formerna av t. Men tak-t, som var vanligt under karolingisk tid, finns isolerat. Det är inte sammanbundet med någon annan bokstav – och det tyder på att det verkligen är en tidig skrift.

Troligen har inristningen gjorts i grundputsen, enligt Hanna Eriksson, målerikonservator vid Skånes målerikonservatorer, som har lett konserveringsarbetet i kyrkan i Östra Sallerup under 2021–22.

– Hur länge kyrkan stod oputsad efter själva byggfasen vet vi inte med säkerhet, men det är troligt att man relativt snabbt har lagt en underputs, på väggytorna, innan målningsputs lades på – högre upp på väggen där de ursprungliga bibliska målningarna finns. Därför kan texten vara från 1100-talet om man ser till byggnadsfasen och materialen, säger Hanna Eriksson.

Hon har försökt återskapa dåtidens putsmaterial och provat att rista in text med olika typer av redskap i olika skeden av torkning.

– Troligen är ristningen gjord i en halvtorr puts, vilket tyder på att det skedde i samband med att väggarna putsades. Det blir spännande att få dateringen av putsproverna och se om den latinska texten är lika gammal som själva kyrkan, säger hon.

I dag hittar man de tre latinska raderna i navelhöjd, men eftersom kyrkgolvet har höjts är det troligt att orden skrevs i ögonhöjd. Sannolikt av någon präst eller munk. Det var bara de som hade tillgång till kyrkans kor och absid, den rundade avslutningen av altarrummet. Och i stort sett bara de som kunde läsa och skriva under medeltiden.

Både Elisabet Göransson och Anna Blennow understryker att putsen i kyrkan erbjöd en fantastisk yta att skriva eller rista på – i en tid då nästan all kunskap överfördes muntligt fanns få möjligheter att sätta ord på pränt.

Anna Blennow ser framför sig att prästerna och munkarna använde putsen för att anteckna böner eller sångtexter till stöd för minnet under gudstjänster. Lite som den tidens psalmtavla.

– I Danmark, som Skåne då tillhörde, var det vanligt med inristade så kallade antifoner, sångtexter, i kyrkoputsen eller någon bön, till exempel Ave Maria eller Pater Noster, som användes under gudstjänsten.

Men hur lyder det tusenåriga budskapet där på kyrkoväggen i Östra Sallerup?

Trots ficklampor, stearinljus och uppförstorade handavskrifter var det svårt för forskarna att urskilja alla bokstäver ordentligt. Lösningen kom när man tog hjälp av fototekniken RTI, reflectance transformation imaging, som utvecklats vid Humanistlaboratoriet i Lund. En stor mängd fotografier, belysta ur olika vinklar, matades in i ett datorprogram och forskarna kunde detaljstudera den tredimensionella textytan med hög upplösning och olika skuggning.

– Titta, där trodde jag det var ett t men det blev ett tydligt c. Det stod dic, ’säga’, säger Elisabet Göransson och pekar på en förstorad RTI-utskrift.

– Det var som en uppenbarelse, skjuter Anna Blennow in. Plötsligt gick det att se texten tydligt.

Bland annat ordet dompnum, en stavningsvariant av domnum, ’herre’, som återkommer i nästa rad. Därmed inte sagt att hela texten gick att läsa. Fortfarande fanns det många luckor där bokstäver saknades eller var delvis nerslitna. Medeltida latin kunde dessutom ha många olika stavningar av samma ord. Så forskarna fick lägga pussel en bit i taget: prova möjliga bokstäver och fylla i med prickade streck. Och plötsligt fick de fram ordet terrestrem, ’jordisk’, på ett ställe.

– T:et i början av ordet är ett tak-t, medan det andra är ett vanligt t, som är sammanbundet med ett avlångt s i en ligatur. Titta! säger Anna Blennow entusiastiskt.

Utifrån terrestrem kunde latinforskarna också identifiera motsatsordet celestem, ’himmelsk’, i början av raden.

– Första raden tycks inledas med en så kallad fyrkantsinitial där den första bokstaven C alltså är inskriven i en utsmyckad kvadrat, säger Elisabet Göransson. Ett slags anfang. Bara de senare bokstäverna i ordet är synliga så här var det bara en lyckad gissning som visade sig stämma.

När de väl identifierat nyckelorden kunde de läsa första raden i sin helhet som Celestem dominum terrestrem dic fore dompnum.

– Det blev ett heureka-moment, säger Elisabet Göransson.

Raden betyder ungefär ’Kalla den himmelske härskaren för dominus, och den jordiske härskaren för domnus’, och är skriven på versmåttet hexameter.

Forskarna började söka i arkiven och upptäckte att ett latinlexikon från 1600-talet nämnde att versen skulle härröra från verket Graecismus, sammanställt av flamländaren Eberhard av Béthune 1212, om dåtidens grammatik, poesi, retorik och etymologi.

Men när de gick igenom standardutgåvan av verket fanns inte textraden där – så sökandet fortsätter. Kanske stämde inte referensen. Kanske har versraden fallit bort i senare versioner. I andra källor omtalas just denna versrad som en versus antiquissimus, en mycket gammal vers.

– Under medeltiden utvecklades två ord för ’härskare’ där bara Gud fick kallas dominus, ’Herren’, medan andra mäktiga personer fick nöja sig med den förkortade varianten domnus, ’herre’, utan i, säger Anna Blennow.

Det är alltså en gammal och spridd tanke, men de båda latinforskarna har lite olika idéer om meningen med orden på kyrkoväggen.

Medan Anna Blennow tänker sig klottret som en hjälp vid gudstjänsterna ser Elisabet Göransson texten mer som ”civil kritik”, som en påminnelse till präster och rika stormän, som ärkebiskopen Absalon Hvide i Lund, att inte förhäva sig; det är bara Gud som är den verkliga Herren. Versraden kan dock ha använts i båda funktionerna under medeltiden.

Kanske var Östra Sallerup, i dag en liten kyrkby på landsbygden, ett maktcentrum på 1200-talet, ett dynamiskt kulturområde, spekulerar forskarna.

– Tänk att putsklottret har funnits där hela tiden, i tusen år, men ingen har vetat om det förrän nu, säger Anna Blennow.

– Mitt drömscenario är att vi ska hitta någon handskriven samling med latinska verser där rad två och tre finns med efter den inledande raden. Det skulle få en enorm betydelse för vår kännedom om texterna i den medeltida traditionen om vi skulle kunna datera inristningen mer exakt.

Eva Barkeman är vetenskapsjournalist.