Att kunna svenska

Allt oftare hör vi politiker säga att det måste ställas krav på att vårdpersonal ska kunna svenska. I några kommuner finns redan ett språktest som sökande måste klara för att kunna få jobb inom äldreomsorgen. Och i våras fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att ta fram ett underlag som ska göra det lättare för kommuner att bedöma vilka språkkunskaper som anställda inom äldreomsorgen behöver.

De flesta håller säkert med om att det är viktigt att vårdpersonal behärskar språket, men vad betyder egentligen ”kunna svenska”?

Den svenska språklagen säger att språket ”i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt”. Det är lätt att hålla med, men det är svårare att precisera vad det betyder. Lagen är en så kallad ramlag, vilket betyder att myndigheter ska sträva efter att kommunicera med medborgarna enligt de här principerna.

En bra bild av den offentliga svenskan ger exempelvis dels skriftspråket i svenska dagstidningar, dels talspråket i radio och tv. Detta är visserligen inte myndighetssvenska, men det är den mest offentliga svenskan. Vad det gäller skriftspråket finns det ett regelverk för korrekt språkbruk. Ordlistor och ordböcker anger ordens stavning, böjning och betydelse. Meningsbyggnaden är också den relativt strikt reglerad. Det hindrar inte att det finns variation i hur vi skriver, och en del av den variationen är sådant som diskuteras i tidningarnas språkspalter.

Det finns alltså en tämligen fast norm för det offentliga skriftspråket. Det är en helt annan sak med talspråket. Människor i Göteborg och Stockholm, Malmö och Kiruna skriver på i stort sett samma sätt, men på några sekunder hör vi om det är en skåning eller en göteborgare som talar. Skriften är enhetlig, medan talet varierar.

Detta är självklart och något som alla egentligen vet, men det finns ändå ett vida spritt tankemönster som säger att den offentligt skrivna svenskan är den egentliga svenskan, den mest korrekta svenskan. Till detta tankemönster hör att talspråket är eller borde vara en talad variant av det skrivna språket. Skriften uppfattas som en instruktion för talet. För 100 år sedan kallade man nedlåtande ett sådant uttal för boksvenska. Det var med ett sådant uttal som enkelt folk med dialektal bakgrund försökte tillägna sig riksspråket, men den enkla bakgrunden lyste oftast igenom.

En intressant fråga är hur mycket av talspråkets variation som hörs eller bör höras i radio och tv. Det hör till journalisternas ansvar att representera den offentligt talade svenskan. Ett sådant ansvar åvilar inte dem som intervjuas i etermedierna.

Ledningarna för SR och SVT har möjlighet att välja hur stor språklig variation som ska höras i radio och tv. Om det förr var självklart att journalisterna skulle tala en neutral standardsvenska, så har det under de senaste 50 åren successivt blivit vanligare med vad vi kan kalla regional standardsvenska. Termen neutral är inte självklar i sammanhanget. Det som kallas neutral standardsvenska, eller rikssvenska, är snarast ett uttal med ursprung hos den välutbildade eliten i huvudstaden och dess omgivning. Ett lands standardspråk ligger alltid nära språket hos de grupper som har det största politiska, ekonomiska och kulturella kapitalet och inflytandet i landet.

Under några decennier har det bland SVT:s meteorologer funnits de som talar ett sydsvenskt regionalt standardspråk. Med standardspråk menas att de har samma meningsbyggnad och ordböjning som andra och att det regionala eller skånska ligger i uttal och satsmelodi. Och på senare år har vi åtminstone en meteorolog som talar standardsvenska med tydlig utländsk brytning. Meningsbyggnad och ordböjning är standardsvensk, uttal och satsmelodi är det inte.

Man kan argumentera för den här variationen i termer av representativitet, att det inte bara är en grupps språk som ska höras i etermedia. Man kan också argumentera för variationen i pedagogiska termer. Genom variationen vänjer vi oss vid nya uttal och intonationsmönster. Det som först eventuellt hindrade förståelsen försvinner efter ett tag.

Svenskar är i gemen inte speciellt bra på att förstå olika varianter av svenska. Det gäller både svenska dialekter och olika typer av andraspråkssvenska. Många undersökningar visar att norrmän förstår svenska mycket bättre än svenskar förstår norska. En förklaring till detta är att norrmän är vana vid att höra olika norska dialekter i offentligheten. Eller som en norsk kollega uttryckte saken: ”Att höra svenska i radion är ju inte konstigare än att höra någon norsk dialekt.”

Poängen är alltså att många svenskar är ovana vid att höra svenska talas på olika sätt. Många lever i en värld där den språkliga variationen är liten, trots att den språkliga variationen är stor i det omgivande samhället.

Förståelse kräver en insats från både talare och lyssnare. Talet ska vara enkelt och tydligt, eller med språklagens ord: vårdat, enkelt och begripligt. Detta gäller på vårdcentralen, men också i matbutiken och på spårvagnshållplatsen. Samtidigt måste lyssnaren koncentrera sig på att lyssna och förstå. Vi vet alla att olika talare kräver olika grad av koncentration och ansträngning. En utländsk brytning kräver en del, men det gör också en dialekttalande värmlänning.

Begriplighet i ett samtal kräver en gemensam ansträngning av både talare och lyssnare. Det normala i kommunikation öga mot öga är att vi går in i samtalet med målet att vi ska förstå varandra. Allt annat är oförskämt. Eventuella missförstånd kan bero på talaren, lyssnaren eller båda.

Vårdsamtal på specialistmottagningar, vårdcentraler och äldreboenden är institutionella samtal i en offentligt styrd verksamhet. Det är viktigt att talare och lyssnare förstår varandra, ibland livsviktigt.

Politiker och debattörer säger ofta att vårdpersonalen måste kunna svenska. Alla lär väl hålla med. Frågan är förstås vad det egentligen betyder. Om kravet skulle vara neutral standardsvenska, skulle det bli en enorm brist på läkare, sköterskor och vårdbiträden.

Det finns sedan flera decennier utbildning i sjukvårdssvenska för utländska läkare och sköterskor. Många klarar utbildningen och arbetet med glans. Däremot har de förstås kvar en utländsk brytning; en brytning man knappast blir av med som vuxen. Den utländska bakgrunden gör också att man saknar träning i att uppfatta olika typer av språklig variation i Sverige. Det kan vara knepigt för en skånsk läkare att arbeta på en vårdcentral i Lycksele; det är än knepigare för en rumänsk läkare.

Äldre personer drabbas ofta av sjukdomar, och många har försämrad hörsel. Detta är ett bekymmer såväl i vården som i livet i övrigt. Ett vanligt mönster när hörseln försämras är att man inte längre hör syrsorna. I nästa steg kan en del konsonanter försvinna, först frikativor som f, s och sj, sedan klusiler som p, t och k. Skillnader mellan ljud som ligger högt upp i tonhöjden försvinner först. Det betyder att vokalerna och satsmelodin blir extra viktiga för att uppfatta budskapet.

Talsignalen, de ljud som uttalas, skiljer sig högst väsentligt från det skrivna ordet. Meningen det är trevligt kan uttalas d’e trevlitt, och i snabbt tal kan ordet naturligtvis uttalas n’tvis. Det kan låta märkligt, men akustiska analyser av normalt tal visar att det är så här vi talar. Som modersmålstalare sneddar vi i kurvorna, men som modersmålslyssnare fattar vi ändå.

Den som hör dåligt behöver en tydligare talsignal, ett mindre slarvigt uttal. Andraspråkstalare slarvar betydligt mindre med sitt uttal än modersmålstalare. I den meningen kan deras uttal, för att använda språklagens ordval, vara både enklare och begripligare än det normalsvenska uttalet.

Min mamma, hundraårig med dålig hörsel, tillbringade sina sista år på ett äldreboende. Den i personalen som hon samtalade mest och bäst med var en man från Etiopien med amhariska som modersmål. Han talade andraspråkssvenska, men han talade långsamt och tydligt. Och, viktigast av allt, han gav sig inte förrän hon hade förstått.

Vi lever i ett mångspråkigt land med stor språklig variation. Så har det visserligen varit förr, men det är i allra högsta grad så nu. Dessutom är språkförståelse i vårdsamtal, liksom i andra typer av samtal, något som fordrar god vilja och ansträngning från både talare och lyssnare, från både vårdgivare och vårdtagare.

Det är lätt att förstå att patienter, anhöriga och folk i allmänhet kan känna oro inför en situation där många vårdanställda har en för oss svenskar främmande språklig bakgrund. Med ömsesidig respekt och ansträngning kan emellertid de flesta problem med språkförståelse hanteras.

Lars-Gunnar Andersson är professor emeritus i modern svenska vid Göteborgs universitet.