Mitt fantastiska språk

Ferrante-feber råder i världen sedan flera år tillbaka. I höstas kom en ny roman av den italienska författarpseudonymen Elena Ferrante, De vuxnas lögnaktiga liv, på svenska. Under 2021 kommer en långfilm baserad på Ferrante-romanen Skuggan av en dotter.

Och till våren väntas den tredje säsongen av tv-serien som baseras på den omåttligt framgångsrika romansviten Neapelkvartetten, som inleds med Min fantastiska väninna, L’amica geniale. Dess kanske viktigaste tema är huvudpersonerna Elena och Lilas tillvaro i språkklyftornas Italien från 1950-talet och framåt.

I den andra delen, Hennes nya namn, studerar berättarjaget Elena sedan några år vid det prestigefyllda universitetet La Normale i Pisa. När pengar försvinner för en av de andra studenterna anklagas Elena för att ha stulit dem:

”Flickan från Rom som hade drivit med mitt sätt att prata for häftigt ut mot mig en morgon. Inför andra flickor skrek hon att det hade försvunnit pengar ur hennes handväska, och om jag inte genast lämnade tillbaka dem skulle hon gå till föreståndarinnan för studenthemmet och anmäla mig.”

Studenterna tar för givet att Elena med sin bakgrund i Neapels fattigkvarter är tjuven. Elena, som redan i småskolan har erövrat standarditalienskan, får hela tiden arbeta med sitt sätt att tala för att passa in. Hon får dämpa röst såväl som kroppsspråk för att inte sticka ut i universitetsmiljön. Men i den här situationen sviker italienskan henne. Hon får ett svavelosande utbrott på napolitanska och ger sin belackare en örfil.

– I det läget är det hennes enda sätt att värja sig, säger Johanna Hedenberg, som har översatt Min fantastiska väninna till svenska.

Det hela slutar lyckligt; pengarna hittas och Elena blir rentvådd. När hon sedan åker hem till Neapel och ska hälsa på barndomsvännen Lila, får den krångliga bussresan henne att reflektera över sin belägenhet. Det som förut var normalt – människor som tränger sig och beter sig aggressivt – kan hon inte bemöta med sitt nya språk.

– Hon formulerar det som att Neapel kunde hjälpa henne i Pisa, men Pisa kan inte hjälpa henne i Neapel, säger Johanna Hedenberg.

Johanna Hedenberg har översatt ”Neapel­kvartetten” till svenska.
Foto: Kristina Hedtjärn

Böckerna skildrar bland annat kvinnlig vänskap och våld. Men Johanna Hedenberg vill i stället framhålla klassresan i form av en språkresa: från napolitanskan till standarditalienskan.

– Elena och Lila är duktiga i skolan. De lär sig tidigt att läsa och att växla mellan napolitanska och italienska, att gå in och ut ur sina olika språkliga identiteter.

Böckerna är skrivna på standarditalienska. Ibland står det uttryckligen att personerna talar napolitanska, men hur det låter antyds bara. Så här kan det se ut i svensk översättning: ”Medan vi gick vår väg hörde jag Lila upprört säga till Enzo, på utpräglad napolitanska: ’Han tog i mig, såg du det? I mig, den där skitstöveln, chillu strunz.’”

I tv-serierna som baseras på böckerna talas däremot napolitanska.

– I en översättning ligger alltid originalspråket så att säga under ytan, man kan ana det och undra över hur det låter i original. I Elena Ferrantes text kan man säga att napolitanskan ligger under ytan också för de italienska läsarna.

I samband med utgivningen av Elena Ferrantes senaste roman fick översättare och bokhandlare runt om i världen ställa 28 skriftliga frågor till den anonyma författaren, för en artikel som publicerades samtidigt i många länder. I ett av svaren skriver hen att det är som om de olika kvinnliga berättarjagen håller napolitanskan stången, men att den ibland bryter igenom som en gejser. De här kvinnorna har ju gjort språkresan, men har inte förlorat modersmålet helt – något de är ambivalenta till. Elena Ferrante beskriver det som att ”det förflutna och nuet sammanblandas på ett oroväckande och smärtsamt sätt också i språket”.

Elena (Margherita Mazzucco, tvåa från höger) gör en klassresa från barndomens kvarter i Neapel. Hennes ursprung bubblar ändå ständigt upp, språkligt och känslomässigt.
Foto: Eduardo Castaldo/HBO

Neapel var Italiens största stad fram till 1800-talet. På 1400-talet var den även den livligaste. Men ekonomin stagnerade och det feodala systemet förblev intakt, medan norra Italien utvecklades. Stereotyperna hänger kvar i dagens Italien; napolitanskan talas av fattiga och kriminella, sicilianskan av outbildade. 

– Italienarna lägger stor vikt vid hur man talar. Alla kan höra var du kommer ifrån, säger Tzortzis Ikonomou, språkhistoriker vid Stockholms universitet, som har bott i Italien i sju år.

Det är detta som Elena i Min fantastiska väninna till varje pris vill undvika när hon kommer till universitetet i Pisa i Toscana, där få studenter var från södra Italien på 1950-talet.

Språkvetare gör i dag skillnad på regionalspråk och dialekter i Italien. Förenklat kan man säga att regionalspråken är standarditalienska med regionalt uttal, medan dialekterna är väldigt lokala och stammar direkt ur det talade latinet – vulgärlatinet.

Dagens napolitanska hör till de syditalienska regionalspråken (se faktaruta och karta på nästa sida). Skillnaderna mellan regionalspråken i södra Italien är mindre än i norra Italien, där den politiska oenigheten har varit större.

Vulgärlatin är ett samlingsnamn för de språkliga varianter som talades framför allt i det forna romerska rikets västra provinser. Men redan på 900- och 1000-talen kan man säga att vulgärlatin hade utvecklats till folkspråk på Apenninska halvön, alltså i huvuddelen av nuvarande republiken Italien.

– Men det finns de som tror att det brottet skedde ännu längre tillbaka i tiden, säger Tzortzis Ikonomou.

Man har till exempel hittat ett typiskt folkspråksdrag redan i graffiti på vulgärlatin i Rom från 300-talet: dubblerade konsonanter. Ad alta voce – med hög röst – blir abboce.

Latinets böjningar och ändelser hade alltså så småningom försvunnit – och när folkspråket började användas i skrift på Apenninska halvön på 1200-talet var de borta.

Framför allt var det vid hoven som man började skriva ner poesi på folkspråk. Först ut var kejsar Fredrik II:s hov på Sicilien. Men det var författare som Dante, Petrarca och Boccaccio i Toscana som blev centrala i spridandet av poesin och viktiga historiska texter bland eliten (se sidan 63).

– Med den höviska poesins intåg började den italienska litteraturen. Och med det tar folkspråket toskanska fart, säger Tzortzis Ikonomou.

Toscana var en viktig ekonomisk kraft, och dess huvudort Florens var centrum för handel och bankväsende. Florentinskan – en variant av toskanska – blev bankspråk, och redan på 1200-talet skrevs officiella dokument på toskanska. Handelsmännen föredrog också toskanska. Språkvetenskapligt anses toskanska och florentinska i princip vara samma sak.

Dante var florentinare, men när inbördeskrig bröt ut mellan påve- och kejsarvänliga styrkor gick han i exil.

– Efter det kan man se influenser från andra folkspråk i hans böcker, och man kan sluta sig till att han har varit i Bologna och Verona. Han hade bra förståelse för språk och skrev bland annat en bok om folkspråkens vältalighet.

Men det är framför allt Den gudomliga komedin som blir den bok som ”alla” läser; det är medeltidens mest spridda litterära verk i Europa.

– Den gör toskanskan till ett poetiskt språk som alla vill följa; toskanskan blev det litterära språket, säger Tzortzis Ikonomou.

Viljan att skriva på folkspråk avtog dock till förmån för latin under de följande hundra åren på grund av humanismen, den litterära inledningen till renässansen. Men på slutet av 1400-talet kom toskanskan tillbaka vid furstehoven. Lagar och förordningar skrevs på toskanska.

Att toskanskan gjorde comeback innebar ett uppsving för riddar- och kärlekspoesi. Då uppstod en diskussion om vilken toskanska som skulle skrivas. Den ena sidan förespråkade den som Dante och i synnerhet Petrarca, hade skrivit på mer än hundra år tidigare – medan den andra sidan, företrädd av bland annat Machiavelli, ville ha en mer uppdaterad variant. Petrarca-falangen vann.

– Det gör att det skrivna språket än i dag har ett stort avstånd till talspråket, säger Tzortzis Ikonomou.

När väl toskanskan hade blivit accepterad som ”italienska”, blev det den som beskrevs i grammatikor. Den första italienska grammatiken kom 1525: Prose della volgar lingua av Pietro di Bembo blev standard för alla som ville skriva.

Samtidigt fortsatte man i regionerna att tala de folkspråk som hade utvecklats ur det talade latinet.

– Toskanskan är språkvetenskapligt det av folkspråken som var närmast latinet. Det gjorde att särskilt syditalienare ändå kunde förstå den. Men också norditalienare kunde relativt lätt förstå, trots att deras språk varierar mer. I dag är de regionala språken i princip standarditalienska fast med starka uttalsskillnader, medan dialekterna är en fortsättning av de folkspråk som talades från medeltiden och framåt, säger Tzortzis Ikonomou.

Regionalspråket napolitanska talas i dag i hela Kampanien, och avviker alltså inte nämnvärt från standarditalienskan, utom vad gäller uttalet. Men den dialekt som förmodligen talades i Elenas och Lilas kvarter i Neapel på 1950-talet var en fortsättning på medeltidens folkspråk och talas fortfarande i Neapels utkanter och närliggande byar.

Sedan medeltiden har det på Apenninska halvön tidvis funnits hundratalet stadsstater och andra småriken. Med påven i Rom var det också många andra som ville vara med och påverka vad som hände på halvön, och som inte ville ha ett enat Italien. Den tysk-romerska kejsaren kämpade till exempel om makten från medeltiden fram till 1560. Det rådde politisk oenighet fram till Napoleonkrigen.

Men redan Dante, Petrarca och Machiavelli betraktade Italien som en intellektuell enhet. Och i Vatikanen fanns kartor över Italien så som det ser ut i dag redan på 1500-talet.

– Men det faktum att det inte fanns någon politisk enhet har gjort den regionala identiteten stark, säger Tzortzis Ikonomou.

Italiens enande 1861 var snarare en följd av den intellektuella elitens och borgerlighetens strävan. Som så ofta fanns en motsättning mellan nord och syd. Mezzogiorno, som omfattar Italien söder om Rom inklusive Sardinien och Sicilien, betraktades som det största hindret för enandet, eftersom människorna där var så fattiga. 1800-talets revolutioner hade inte den djupa folkliga förankringen i Italien som de hade i övriga Europa.

– Folk satt ganska nöjda, var religiösa och lydde, till skillnad från i Frankrike till exempel, säger Tzortzis Ikonomou.

Vid enandet talade bara 3 till 5 procent standarditalienska: eliten, borgerligheten och akademikerna. Man införde då fem års obligatorisk skolgång, en modell som togs över från regionen Piemonte.

– Men det tog lång tid att genomföra skolan. Det saknades lärare som kunde undervisa på undervisningsspråket italienska.

Folk i allmänhet var heller inte motiverade att gå i skolan. De flitiga eleverna Elena och Lila i Min fantastiska väninna var undantag så sent som på 1950-talet. Många av dem som kom att lära sig italienska i skolan använde den ändå inte. Inte förrän man började lyssna på radio och se på tv.

– Det om något enade Italien, säger Tzortzis Ikonomou.

Napolitanskan och de andra regionala språken är fortsatt livaktiga. Det folkliga napolitanska sångararvet och teatern har sedan gammalt hög status. Stereotyperna hänger särskilt med i populärkulturen.

– Men i dag finns en annan stolthet. Regionalspråken har fått ett uppsving och blivit mer identitetsskapande. I Italien, där man dubbar allt i tv och på film, dubbas nu också till regionalspråk, som en realistisk effekt.

Och Min fantastiska väninna får alltså tala napolitanska i tv.