Bild: 
Istockphoto
Grottmålningar i Australien förändrades för 5 000–6 000 år sedan. En stor invandringsvåg kom till Australien vid denna tid – en våg av människor som hade lämnat Indien. Och det finns tydliga likheter mellan vissa aboriginspråk och indiska språk.

Språkligt myller spåras till Indien

 
av: Torbjörn Westerlund

Aboriginspråkens ankomst till Australien har alltid varit en gåta. Språkforskaren Torbjörn Westerlund följer i mångtusenåriga språkliga spår över Indiska oceanen.

Engelsmännen började kolonisera Australien i slutet av 1700-talet. De möttes av en kontinent där många små grupper levde av jakt och samlande. Och inom grupperna talades en mängd olika språk. Språkforskare räknar med att det fanns någonstans mellan 200–250 ursprungliga språk, så kallade aboriginspråk, på kontinenten. Vid kusterna återfanns ett stort antal små språk, men i ökenområdena – i Australiens inre – talades däremot större och färre språk.

Men varifrån kom aboriginspråken? För de har inte alltid funnits i Australien.

Aboriginspråken kan delas in i två större grupper som talas i olika områden. Det ena området ligger i den nordligaste delen av landet.

Här återfinns ett sammelsurium av små språk – som är mycket olika varandra. Vi har inte någon information bakåt om hur språken har utvecklats och spridits, och därför är det i dag omöjligt att veta hur detta virrvarr har uppkommit.

Men det verkar ändå säkert att det har varit så här under en längre tid. Det kan man sluta sig till genom att språken har saker gemensamt, trots att de kan vara mycket olika – vissa drag, som rimligtvis måste ha spridit sig mellan språken.

Bland annat använder man sig av prefix och suffix på verben. I det nordaustraliska språket jaminjung betyder till exempel ganimam ’han/hon slår honom/henne’. Här betyder ma ’slå’, och till detta har man lagt suffixet -m för att markera att slåendet sker i nutid. I början av ordet finns prefixet gani-, som står för både han/hon och honom/henne. Gani visar alltså både vem som agerar och vem den personen agerar mot.

Ordet burramanyi, å sin sida, betyder ’de slog honom/henne’. Det bekanta ma är verb även här, men nu är det inte en utan flera som slår – och därför läggs prefixet burra- först. Men det är bara en som blir slagen, och den informationen ingår också i prefixet burra-. Av suffixet -nyi förstår man att handlingen ägde rum i förfluten tid.

Om språken i norra Australien är väldigt olika på många vis, så gäller delvis det motsatta för språken på resten – huvuddelen – av den australiska kontinenten.

Språken där anses vanligen tillhöra en enda stor språkfamilj som kallas för pama-nyungan. Det kommer från ordet för ’människa’ på två av språken – dels det språk som talas längst i nordost: pama, dels det som talas längst i sydväst: nyunga(r).

Det finns skillnader mellan olika pama-nyungan-språk, framför allt när det gäller deras verb. Men när det gäller den andra stora delen av pama-nyungan-språkens grammatik – den för substantiv och pronomen – så är likheterna snarare slående.

Språken har många kasus, som visar vilken funktion ett substantiv eller pronomen fyller i ett yttrande. Exempel är dativ, som vanligen markeras med suffixet -ku.

Orden för ’jag’ och ’du’ är också mycket lika över hela kontinenten – som i tre språk som talas väldigt långt ifrån varandra: ngarla vid västkusten i Western Australia, warrgamay vid östkusten i Queensland, och gumbaynggir, också vid östkusten, men 180 mil söderut.

I ngarla heter till exempel ’jag’ ngaya, i gumbaynngir heter det också ngaya och i warrgamay heter det ngaypa.

För att kunna säga något om hur den australiska språkkartan har blivit så här, kan vi inte förlita oss enbart på språkforskningen. Vi får också vända blicken mot andra forskningsfält. Det visar sig att arkeologer har funnit tecken på att något stort hände på stora delar av den australiska kontinenten för cirka 5 000–6 000 år sedan. Om detta vittnar bland annat att grottmålningars motiv vid denna tid plötsligt ändrades radikalt, vilket bland annat kan visa på ändrade religiösa föreställningar. Arkeologerna har också upptäckt att de redskap som användes för att laga mat förändrades vid samma tid.

Dna-analyser av aboriginer i den nordliga delen av pama-nyungan-området har visat att ganska precis hälften av männen har en Y-kromosomvariant som också återfinns i södra Indien. Genetiker beräknar att den indiska och den australiska versionen av denna Y-kromosom skiljdes åt just för omkring 5 000–6 000 år sedan. En stor invandringsvåg kom således till Australien vid denna tid – en våg av människor som hade lämnat Indien.

Hälften av de aboriginska männen har samma Y-kromosomvariant, men man har däremot funnit att variationen i så kallad mitokondrie-dna – som alla ärver av sina mödrar – är mycket större. Detta tyder på att invandrarna gjorde på samma sätt som de tidiga indoeuropéerna gjorde när de spred sig över nya områden: de dödade män och äldre pojkar, men ”behöll” inhemska kvinnor, flickor och småbarn – och inlemmade dem i sin gemenskap.

Dessa fakta hänger ihop med språken, eftersom man kan se tydliga likheter mellan pama-nyungan-språk och dravidiska språk i Indien, till exempel tamil.

Den dravidiska språkfamiljen är i dag spridd i framför allt södra Indien. Några av landets största språk hör dit, förutom tamil exempelvis telugu och kannada. Men det finns anledning att tro att de dravidiska språken en gång i tiden var mycket mer spridda, och att de också talades i norra Indien – innan de indoeuropeiska språken kom in norrifrån. Detta kan man sluta sig till genom att det faktiskt finns dravidiska språk som talas jämsides med de indoeuropeiska betydligt längre norrut än i det område där de i dag dominerar, bland annat i Pakistan och i Nepal. Och dravidiska språk anses ha påverkat de indoeuropeiska under en tid när folk i norra Indien bytte språk.

Språk förändras över tid. Eftersom pama-nyungan-språk kan ha närmast identiska uppsättningar språkljud – i helt olika delar av Australien – så tyder det på att de inte har varit spridda över den australiska kontinenten under alltför lång tid.

Pama-nyungan-språk över hela kontinenten har exempelvis en uppsättning så kallade retroflexa språkljud. Sådana bildas med tungspetsen bakåtböjd, som när man uttalar rnst i barnstol. Pama-nyungan-språk har vanligen fyra retroflexa språkljud, faktiskt exakt samma som man tänker sig fanns i det dravidiska urspråket.

Grammatiskt är likheterna också stora mellan dravidiska och pama-nyungan-språk. På båda håll är språken agglutinerande, vilket innebär att ett yttrande inte behöver innehålla speciellt många ord, men orden får i stället många ändelser som ändrar deras betydelser. Det kan göra orden väldigt långa. Waanmarriyanpiya betyder till exempel ’de ger [saker] till varandra’ på ngarla. Och wurrangkurakurrungura, betyder ’på den plats där det finns många eukalyptusträd’.

Är det då en slump att språken i två områden i världen är så lika? Eller betyder det att de tamilska språken och pama-nyungan-språken är släkt? Har det funnits ett dravidiskt-pama-nyungan-urspråk?

Jämför man de arkeologiska och genetiska rönen med de språkvetenskapliga, så kan det vara så att pama-nyungan-urspråket kom till Australien med invandringsvågen för 5 000 till 6 000 år sedan. Men eftersom språksläktskapet ligger så långt tillbaka i tiden är detta inte något som går att bevisa slutgiltigt. Det är också möjligt att pama-nyungan-urspråket en gång i tiden skulle ha kunnat talas i samma område som det dravidiska urspråket – och det kan ha varit då de påverkade varandra.

Hur det än ligger till så är någon form av koppling rimlig att tänka sig. Det är nog så nära sanningen vi kan komma. Och på tal om sanningar: i stora delar av Australien hävdas det i den traditionella mytologin att aboriginernas förfäder skapades i Australien.

Vid landets norra kust har aboriginerna däremot en annan syn på hur det till gick till när kontinenten befolkades: förfäderna kom i båtar över vattnet. Och en del av dem kom alltså från södra Indien.

Torbjörn Westerlund är doktor i lingvistik och adopterad av en aboriginstam i Australien.

Teori om urspråk

Aboriginska dansare på The homeground festival i Sydney, som hålls för att hedra den aboriginska kulturen. Foto: Istockphoto

Det finns olika teorier om hur och när språken i Austra­lien kommit till kontinenten, teorier som får ses som mer eller mindre troliga. En teori som poppar upp med jämna mellanrum är att alla språk i Australien skulle vara släkt, och härstamma från samma urspråk. Om man betänker att folk kommit till Australien vid mer än ett tillfälle – gen­etikerna pratar om två eller tre invandringsvågor före engelsmännen – så får detta ses som mindre troligt. Det är också värt att notera att ett sådant tänkt släktskap inte går att bevisa. På grund av att språk vanligen förändras ganska snabbt brukar det anses att språksläktskap kan spåras cirka 6 000 år tillbaka i tiden.­ Ett möjligt gemensamt australiskt urspråk skulle ligga längre tillbaka än så i tiden, och att prata om ett sådant blir därför ren spekulation.

Publicerad i nummer: 
5/2020