Språket får oss att synas

vägskylt visar inte bara vilken plats man befinner sig på, vilket håll man är på väg åt eller när det är dags att svänga av. Skylten kan också bekräfta ens identitet och värde – allt beror på vilket språk som finns på skylten. Om budskapet är på ens modersmål så signalerar den: ”Vi ser dig och ditt språk. Vi ser dig.” Språkets synlighet blir ett erkännande av dig och din status i samhället. Så trots att den är liten kan vägskylten ha enorm betydelse.

En text på modersmålet kan alltså vara av mycket stor vikt.

När coronaviruset covid-19 drabbade Sverige tidigare i år, fanns ytterst begränsat med information på de stora invandrarspråken, som arabiska och somaliska. Inte heller fanns det någon information från myndigheterna på lättläst svenska.

Behovet uppmärksammades när det visade sig att personer med somalisk bakgrund var överrepresenterade bland de smittade. Och när det väl kom information på somaliska visade det sig att den till viss del var så dåligt översatt att den ibland var direkt vilseledande. Den kom dessutom sporadiskt. Myndigheternas informationsinsatser var under coronautbrottets första skede helt enkelt väldigt svenska.

Den svenska språklagen säger att svenska är huvudspråk i Sverige. Enligt svensk lag står alltså svenskan högst i den språkliga hierarkin.

Svenskan ska inte bara vara samhällets gemensamma språk, utan också det ”samhällsbärande” språket – det språk som ska vara möjligt att använda inom alla områden i samhället. Men det betyder inte att svenskan bör användas inom alla områden överallt och hela tiden.

Lagen säger också att det svenska samhället ska ”ge tillgång” till språk för den som har ett annat modersmål än svenska. Det kan vara ett nationellt minoritetsspråk, svenskt teckenspråk eller något annat språk.

Att språk syns i det offentliga rummet är alltså en del av svensk språkpolitik. Det gäller vare sig det handlar om en vägskylt, en affisch med information om öppettider hos tandläkaren eller en handskriven lapp på en busskur.

Tillgången till språk handlar så klart om kommunikation. Men det språk du talar, och hur du talar det, säger också något om vem du är, var du kommer från och hur du identifierar dig. Språk kan på så sätt ha en symbolisk funktion.

Det utesluter förstås inte att det är viktigt att kunna kommunicera. För den som har invandrat till Sverige kan tillgången till modersmålet ha både ett symboliskt och ett kommunikativt värde.

Att till exempel få information om vaccination på sitt eget språk kan vara avgörande för att förstå argumenten för att låta vaccinera sina barn. Samtidigt kan det kännas bekräftande och identitetsstärkande att få läsa informationen på det språk man känner bäst.

Vi har undersökt allmänna platser över hela landet för att se vilka språk som syns, med tanken att det säger något om språkens och deras talares status i det svenska samhället.

Vi har läst på skyltar, affischer och informationsbroschyrer på fjorton vårdcentraler och fjorton bibliotek på elva orter spridda över Sverige. På så sätt har vi kunnat kartlägga vilka språk som förekommer i det offentliga rummet. Vi valde just vårdcentraler och bibliotek, eftersom de – i normala fall – är platser som besöks av många människor.

Resultatet visar att svenskan är totalt dominerande. I den överväldigande majoriteten av fallen är svenskan det enda språket. Hierarkin mellan språken är tydlig. Svenskans dominanta ställning syns i hur språken är placerade på skyltar, anslag och lappar: den svenska texten står överst eller längst till vänster och med större bokstäver än texter på övriga språk. Den besökare som behärskar svenska behöver alltså aldrig riskera att missa någon information.

I de fall något annat språk också förekommer på skyltar och anslag, handlar det nästan alltid om engelska. Men ofta är informationen på engelska lite mindre utförlig än den på svenska; den engelska texten är för det mesta knapphändigare, skriven med mindre bokstäver och placerad under den svenska texten.

Det finns ändå ställen på bibliotek och vårdcentraler som är mångspråkiga. På anslagstavlor och broschyrställ samlas kampanjmaterial från regionala och nationella avsändare, som ofta är översatta till flera språk.

Engelska förekommer nästan alltid också på dessa flerspråkiga affischer och informationsblad, efter svenskan. Andra språk är sedan placerade under svenskan och engelskan.

Bibliotek och vårdcentraler kan också vilja informera besökaren om något praktiskt, till exempel om var man ska slänga skoskydden. Sådana texter är också för det mesta på svenska. Om det finns parallelltexter på engelska är dessa, enligt den gängse mallen, placerade under eller till höger om den svenska texten. I ett fåtal områden, där många invånare har annat modersmål än svenska, har man lagt till arabiska.

Över informationsdisken på ett bibliotek i Pajala hänger en skylt med texten Information och Informasuuni – på svenska och meänkieli. Eftersom de svenskar som talar meänkieli även talar svenska, förstår de orden Information och Informasuuni lika bra. Gissningsvis förstår även läsare som behärskar svenska men inte meänkieli att Informasuuni på en skylt ovanför en disk i ett bibliotek betyder ’information’. Här är det symbolvärdet snarare än kommunikationsvärdet som har lett till att man har skyltat på två språk, och skyltningen visar att båda språken är viktiga i Pajala.

Språklig synlighet väcker också frågor om vad som inte syns, och vad osynligheten i sådana fall står för. Om språks synlighet i samhället kan ha symbolisk innebörd, borde inte osynligheten vara lika symbolisk?

Språksamhället speglar det övriga samhället och de processer som utspelar sig där.

Majoritetssamhället behöver skapa utrymme för minoritetsspråkstalarna att visa sin identitet. Men i de fall där det finns en hotbild mot minoriteter kan det upplevas som laddat, till och med hotfullt, att markera närvaro genom att visa upp ett språk.

Historiskt finns många exempel på det. När det gäller romska har den språkliga gemenskapen fungerat som en säkerhetsbarriär mot ett diskriminerande majoritetssamhälle. Det handlar om identitet, men också om reell säkerhet. I ett samhälle där olika etniska grupper utsätts för diskriminering och hatbrott kan det medföra en direkt säkerhetsrisk att markera var romska samlingspunkter, judiska synagogor och muslimska moskéer ligger. Sannolikt spelar sådana frågor in i synliggörandet av romska och jiddisch, två språk som sällan syns i de offentliga rum som vi har undersökt.

Ett samarbetsprojekt mellan Göteborgs universitet och Institutet för språk och folkminnen är Språkets roll i gentrifierings- och segregationsprocesser: språkliga landskap i Göteborg. Detta projekt tar också fasta på vad språk som syns säger om språkgruppers ställning i samhället. Syftet är att undersöka språkets roll i sociala processer.

Genom att undersöka språkanvändning i fyra stadsdelar i Göteborg har man tittat på vilka språk som är mest synliga, vilka funktioner språken har, men också hur människors rörlighet påverkas av föreställningar om olika språk och etniciteter.

Vissa språk är kopplade till positiva ekonomiska värden, och dessa används gärna i kommersiella sammanhang för att öka värdet på en plats eller en verksamhet. Det är inte ovanligt att europeiska högstatusspråk används i namn på restauranger. Då handlar det sällan om att restaurangens ägare enbart vänder sig till fransk-, spansk- eller italiensktalande personer, utan att ett italienskt namn på en pastarestaurang signalerar äkthet och säljer en affärsidé. En klädaffär vars namn helt eller delvis skrivs på engelska signalerar globala värden.

Andra språk som används på skyltar och texter har andra funktioner. Arabiska och kurdiska på skyltar har sällan samma symboliska värde, eftersom de språken helt enkelt inte har samma socioekonomiska status. Sådana skyltar är ofta sprungna ur ett kommunikativt behov och är ett resultat av migration. De återspeglar vilka människor som bor och rör sig i området.

Om aspekter som status, diskriminering och säkerhet tas i beaktande, blir den svenska språkpolitikens mål med ett språkligt tillgängligt samhälle med ens mer komplext. Det innebär inte att målen behöver omformuleras, snarare att vi behöver ha en lite bredare förklaringsmodell när vi ska förstå och tolka det som syns och det som inte syns.

Den språkliga paletten i det offentliga rummet är en viktig spegling av samhället och av alla som lever och rör sig i det.

Maria Bylin är språkvårdare på Språkrådet.
Maria Löfdahl är forskningsarkivarie vid Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet.
Jennie Spetz är utredare på Språkrådet.
Alla ingår i Institutet för språk och folkminnen.