Så gjorde Pippi revolt genom språket

I år är det 75 år sedan Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump mötte sina läsare för första gången. Hon är en märkvärdig figur på många sätt. Och lika märkvärdigt är hennes språk – ja, så pass att det har kommit att bli symbol för en ny språklig era.

Pippi Långstrump är nämligen en av de viktigaste pusselbitarna i bilden av ett språkligt paradigmskifte. Det menar språkprofessorn Staffan Hellberg när han försöker slå fast en startpunkt för nusvenskan; det språk som vi uppfattar som modernt i vår tid.

Pippi Långstrumps intåg var inte den enda orsaken. Andra världskrigets slut lättade upp det mesta, även språket. Flera språkliga fenomen som länge hade varit på väg bort gick slutligen i graven. Det var 1945 som Tidningarnas Telegrambyrå slutade med de gamla pluralformerna; vi äro skrevs efter reformen vi är. Ett par år tidigare hade Dagens Nyheter gjort samma sak. Det var också vid den tiden som optativ (som också kallades presens konjunktiv, till exempel de leve!) somnade in i de flesta texter.

Mycket annat var nytt. Kvällstidningen Expressen grundades 1944, men det var året därpå som den slog igenom på bred front – mycket tack vare den korta och koncentrerade tidningssvenskan. Att texterna var korta hade visserligen att göra med att en nyligen införd pappersransonering tvingade tidningen att dra ner sidantalet, men det förde också med sig att språket blev mer lättillgängligt, ja, faktiskt stilbildande för tidningsprosan.

Inte heller på den skönlitterära arenan var Astrid Lindgren ensam om att bidra till att just 1945 innebar en brytpunkt. Hon fick sällskap av andra debuterande barnboksförfattare. Lennart Hellsings nonsensprosa stod för språklig förnyelse, Gösta Knutsson hade en ny förtrolig ton som han hade utvecklat under krigsåren och Tove Jansson var banbrytande när hon bjöd in till sin fantasivärld full av mumintroll. Men Astrid Lindgren kom med något alldeles unikt och färskt – och till stor del handlar det unika om Pippis egna repliker. Genom Pippis språk får vi en nyckel till att förstå det nydanande hos Astrid Lindgren, och den uppstudsighet som positionerar Pippi som upprorsmakare.

Det rådde andra samtalsregler 1945 än det gör nu, speciellt för barn. Barns språk i förhållande till vuxna var beskuret på ett sätt som vi i dag har svårt att föreställa oss. Helst skulle barnen inte yttra sig alls, så länge de inte blev tilltalade. Men Pippi bryter mot samtalsregler och språkliga normer – både de uttalade och de outtalade.

Hon håller högljudda och långa monologer utan att vara ombedd, berättar skrönor och hittar på. Hon lånar ord och uttryck från de vuxnas språk. Hon duar fröken. Hon tolkar meningar bokstavligt och vränger med orden och sanningen. Hon bryter mot samtalens pragmatiska regler. Hon gör kort sagt uppror mot alla språkliga konventioner, och hon gör det framgångsrikt:

”Nå, Pippi, hur mycket tror du, att åtta och fyra blir?”

”Sisådär sextiosju”, trodde Pippi.

”Visst inte”, sa fröken. ”Åtta och fyra blir tolv.”

”Nä, min gumma lilla, nu går det för långt”, sa Pippi. ”Du sa själv alldeles nyss, att det är sju och fem, som blir tolv. Nån ordning får det faktiskt vara även i en skola.”

Enligt samtalsforskningen kan vi inte ha ett samtal hur som helst. Det finns klara, om än ofta outtalade, regler för hur ett samtal kan föras. Om någon exempelvis frågar om jag vill komma på middag finns det två typer av svar som följer ett tydligt mönster.

Jag kan ge ett positivt besked och säga något i stil med: ”Ja tack, gärna!” När det är positiva besked har replikskiftet ofta en enkel struktur i form av fråga–svar. Jag kan förstås också svara: ”Nej tack”, men de allra flesta upplever att det svaret skaver. Det är varken artigt eller brukligt. Det behövs ett tillägg, något av en ursäkt: ”Tack, men jag kan tyvärr inte därför att …” Ett negativt svar kräver alltså en förklarande utläggning som i sin tur ofta möts av en tredje replik: ”Vad synd, vi tar det en annan gång.”

Vi vanliga språkbrukare är oftast inte medvetna om samtalsstrukturer av det här slaget, men behärskar dem ändå. Vi märker att vi kan samtalsreglerna först när de bryts. När en paus blir för lång reagerar vi – pinsam tystnad! När någon avbryter på ett annat ställe än vid den så kallade turkonstruktionsplatsen tänker vi: ”den här personen pratar ju i munnen på mig!” Eller när den vi pratar i telefon med inte ger uppbackningssignaler: ”Hallå, är du kvar?”

Vi lär oss samtalsgrammatik efter hand, samtidigt som vi tillägnar oss språket, precis som med all annan grammatik. Att lära sig tala handlar inte bara om att lära sig ljuden, strukturen och orden. Det handlar minst lika mycket om vad som kan sägas när och hur, om samtalets pragmatik. Och det är bland annat den som Pippi bryter mot:

”Varför i all världen har du en häst på verandan”, frågade Tommy.

Alla hästar han kände bodde i stall.

”Tja”, sa Pippi eftertänksamt. ”I köket skulle han bara gå i vägen. Och han trivs inte i salongen.”

När språkfilosofen Paul Grice 1975 formulerade regler för samtal hade han sett tydliga mönster. Han angav vilka premisser vi måste gå med på för att ett samtal ska flyta så smidigt som möjligt – och för att vi som samtalar ska förstå varandra. Till exempel:

• Vi måste vi bidra med så mycket information som en situation kräver, men inte mer.
• Det vi säger måste vara relevant för de andra samtalsdeltagarna.
• Vi måste hålla oss till det vi tror är sant och har rimliga belägg för.
• Vi måste förhålla oss till varandra på ett sätt som gör att vi kan få något uträttat tillsammans.

Ett samtal blir alltså smidigt när vi är lagom informativa, relevanta, sanningsenliga och samarbetsvilliga.

Pippi har svårt för dessa samtalspremisser. Som det här med att försöka hålla sig till det som är sant. Hon glömmer bort det då och då, och ser att det får konsekvenser. ”Vi kan väl vara vänner ändå, säg?” frågar hon Tommy och Annika den där första dagen de träffas, när hon har kommit på sig själv med att ljuga.

Andra premisser är ännu svårare. Vilken information situationen kräver är inte självklart för Pippi. I språket kan vi fråga, påstå och uppmana – det kallas för språkhandlingar.

För det mesta överensstämmer den språkliga formen med språkhandlingen. En fråga är till exempel ofta formulerad som just en fråga: ”Vem är det där?”

Men andra gånger överensstämmer inte den språkliga formen med språkhandlingen. ”Oj, vad varmt det är här”, säger vi artigt när vi egentligen menar: ”Öppna fönstret!” – alltså ett påstående, som är tänkt att tolkas som en uppmaning.

Ytterligare en komplikation är att en fråga inte alltid kräver svar, eftersom den kan vara retorisk. ”Nämen är det inte dags att gå och lägga sig?” påkallar inget svar. Men den premissen följer inte Pippi. Hon tolkar retoriska frågor bokstavligt.

”Vad står det på skylten”, frågade Pippi. Hon kunde inte läsa så värst mycket, för hon ville inte gå i skolan som andra barn.

”Det står Lider ni av fräknar?” sa Annika.

”Jaså, minsann” sa Pippi eftertänksamt. ”Nåja, en hövlig fråga kräver ett hövligt svar. Kom så går vi in!”

Hon sköt upp dörren och gick in, tätt följd av Tommy och Annika. Det stod en äldre dam bakom disken. Pippi gick raskt fram till henne.

”Nej”, sa hon bestämt.

Hennes bestämda nej visar inte bara att Pippi väljer att ge ett oombett svar på en retorisk fråga, utan också att hon varken förhåller sig till att ett negativt svar bör lindas in eller att informationen måste vara relevant och tillräcklig för mottagaren.

Pippi tolkar ofta utsagor bokstavligt, på ett sätt som ligger nära ordvitsarnas retorik, som när poliserna ska komma och hämta henne för att sätta henne på barnhem.

”Jag har redan plats i ett barnhem”, sa Pippi.

”Vad säger du, är det redan ordnat”, frågade den ene av poliserna. ”Var ligger det barnhemmet?”

”Här”, sa Pippi stolt. ”Jag är ett barn, och det här är mitt hem, alltså är det ett barnhem. Och plats har jag här, gott om plats.”

Att tolka saker bokstavligt i stället för pragmatiskt är ett brott mot de konventioner som bidrar till att samtalet flyter smidigt. Men det kan också vara en resurs när normer ska ifrågasättas och konventioner ändras.

När homosexualitet fortfarande stämplades som en sjukdom i Sverige i slutet av 1970-talet, började aktivister ringa till Försäkringskassan för att sjukanmäla sig: ”Jag känner mig lite homosexuell i dag, jag vill bli sjukskriven.” Det var en minst sagt listig väg för att förändra samhällets strukturer.

Och Pippi är också listig. Genom att vrida och vända på orden och ge dem bokstavlig tolkning får Pippi ett övertag i samtalet. Det märks när poliserna både blir arga och känner sig nödgade att jaga henne. Hennes möte med poliserna utspelar sig i en tid när barn endast skulle tala med vuxna om de blev tilltalade, och framför allt inte skulle ifrågasätta auktoriteter.

Men Pippi talar förebrående till poliserna, när hon – i stället för att bli jagad själv – har jagat upp dem på taket: ”Varför är ni så arga. Vi leker ju bara kull, och då ska man väl va vänner?” Det får dem på fall och den ene svarar med förlägen röst: ”Äh, hör du, vill du inte vara hygglig att sätta hit stegen, så vi kan komma ner?” Och när barnet talar som en vuxen och de vuxna som barn har maktens hierarkier förskjutits.

I Pippis språk finns inte mycket av dåtidens hierarkiska tänkande. Hon bryr sig till exempel inte särskilt om dess språkliga tilltalskonventioner. Du-tilltalet har visserligen varit brukligt en tid när Pippi gör entré 1945, framför allt inom arbetarklassen. Det gick utmärkt att säga du till en jämbördig – men varken fröken i skolan, Prussiluskan eller Tommys och Annikas mamma och hennes väninnor på kafferep är jämbördiga. Men ibland kommer hon på sig själv:

”Nej, det vill jag hoppas”, sa fröken. ”Och så ska jag säga dej att 7 och 5 blir 12.”

”Se där”, sa Pippi. ”Du visste det ju själv, vad frågar du då för? O, mitt nöt, nu sa jag ’du’ till dej igen. Förlåt”, sa hon och gav sig själv ett kraftigt nyp i örat.

Alla ska behandlas lika, verkar hon tänka, när hon duar alla och envar. Hon verkar också tycka att alla kan använda samma typ av språk. Själv lånar hon friskt klichéer från vuxenspråket, vilket bidrar till bilden av att hon vill vara jämbördig och inte underordna sig.

”Kära hjärtans, hjärtans gärna, högst märkvärdigt”, säger Pippi. Hon kallar fröken i skolan för lilla gumman. Och hon håller trots tillrättavisningar fast vid sina egna ordformer – pluttifikation, surkus och medusin är enligt Pippi bättre än multiplikation, cirkus och medicin, oavsett vad vuxna tycker.

För att förstå sällsamheten i Pippis repliker måste man kontrastera dem mot hur repliker i barnböcker vanligtvis såg ut runt 1945. Stelbenta, onaturliga och med målet att vara förebildliga, sammanfattar Ulla Lundqvist i sin avhandling Århundradets barn. Böcker för barn skulle enligt den tidens normer vara pedagogiska och uppbyggliga, och kunna användas som uppfostringsmedel och läromedel. Bara genom att försöka närma sig det naturliga talspråket sticker alltså Astrid Lindgrens skrivande ut. När andra barn talar högstämt och i samklang med tidens moral, talar Pippi som det barn hon är.

Att Pippi bryter mot samtalskonventioner står klart. Genom det humoristiska, bokstavstolkande och icke-hierarkiska skapar hon utrymme för att vara uppstudsig, för att vinna självständighet och jämlikhet med vuxna. Hon blir en högst märkvärdig språkbrukare, ja, faktiskt en central pusselbit i den moderna svenskans födelse.

Lena Lind Palicki är lektor i svenska vid Stockholms universitet.

Fotnot: Detta är en bearbetad version av ”Ordvitsar och samtalsuppror – en språkvetenskaplig essä om en barnboks märkvärdiga normbrott” ur boken Pippiperspektiv (red. Maina Arvas).