Bild: 
Jens Magnusson

Barnen kan leda oss till talets rötter

Kanske kan de minsta ge svaret på varför vi började tala på ett annat sätt än våra närmaste släktingar. Språkprofessor Tore Janson drar i de viktigaste ledtrådarna till språkens ursprung.

Under 1990-talet hittade man tecken på att vår art, homo sapiens, från början bara fanns i Afrika, och att människor på alla andra kontinenter är ättlingar av utvandrare därifrån. Detta är i dag den allmänna meningen, och det finns mängder av resultat från dna-studier och utgrävningar som stöder den. Den huvudsakliga utvandringen gick via nuvarande Egypten och Sinaihalvön för 70 000–80 000 år sedan.

Därifrån spreds sedan människor åt alla väderstreck, och nådde efter många tiotusentals år avlägsna kontinenter som Australien, för kanske 40 000 år sedan, och till sist även Amerika, mindre än 15 000 år före nutid.

Några förbindelser med Afrika hade naturligtvis inte dessa människor efter utvandringen. Men urinvånare i alla delar av världen använder samma typ av språk som finns i Afrika. Det gäller Europa lika väl som Australien, Sibirien och Amazonas. Den förmåga som gör att alla använder språk kan inte gärna ha spritt sig efter utvandringen, utan måste ha funnits dessförinnan. Språken måste ha fungerat likadant, i princip, de senaste 80 000 åren.

Det har ännu knappast blivit allmän kunskap att det är så – men det är ändå inte nog. Inom Afrika har nämligen olika grupper bevisligen levt i total isolering från varandra. Genetikerna har visat att mänskligheten består av två grenar: den befolkning i södra Afrika som kallas san å ena sidan, och å andra sidan alla vi andra.

Redan för ett decennium sedan stod det klart att de två grenarna inte tycks ha haft någon kontakt under de senaste 110 000 åren, frånsett de senaste två årtusendena. Eftersom san-befolkningen talar egna språk, som fungerar precis som alla andra språk, bör alltså språkförmågan ha varit densamma för alla åtminstone så länge.

Men alldeles nyligen gjordes en sensationell upptäckt. Den innebär att det blir nödvändigt med en revidering av det mesta som har att göra med vår arts tidiga historia, inklusive språkens och språkförmågans uppkomst.

Hösten 2017 publicerade en forskargrupp från Uppsala universitet en artikel i tidskiften Science om dna från en 2 000 år gammal skalle av en pojke. Den hittades i Sydafrika. Analysen visar att den befolkning av san som pojken tillhörde inte hade haft någon genetisk förbindelse med den nordliga grenen av mänskligheten på omkring 300 000 år.

Den här upptäckten gör att det nu verkar vara oerhört länge sedan som språken och människans språkförmåga blev som de är nu. Detta är alltså läget för ögonblicket när det gäller en av de viktiga frågorna om språkens uppkomst.

För att inse hur revolutionerande det är behöver man se det mot bakgrund av vad man vet om när språken utvecklades, vilket är mycket lite, och vad forskare och andra har trott tidigare, vilket har ändrat sig över decennierna.

Det man känner till är att människor tillhör gruppen apor, och att vi åstadkommer ljud enligt samma grundläggande princip som andra däggdjur – genom organ som i första hand används för att andas eller äta: lungor, strupe, mun och näsa.

Men våra ljud skiljer sig mycket från alla andras. De flesta arter kan åstadkomma en handfull urskiljbart olika typer av ljudsignaler; människor kan producera ett obegränsat antal olika yttranden. Andra arter använder sina ljud till några få signaler i fasta situationer, till exempel varning för fara, hot mot andra eller vilja till kontakt. Vi kan bruka våra språk till att påverka och att överföra information på oerhört avancerade sätt. Andra arter har medfödda signaler som används i stort sett likadant av alla, medan vi lär oss språk som bara kan användas mellan dem som har lärt sig samma språk.

Språkförmågan är det som skiljer oss från andra arter på ett helt avgörande sätt. Frågorna om när, hur och varför den uppkom har människor ställt i tusentals år, men den moderna diskussionen om dem kom igång när Darwins utvecklingslära efterhand blev allmänt accepterad. Om människor och andra apor har samma ursprung, måste det ju betyda att språkförmågan utvecklades efter det att linjen som ledde fram till oss skilde sig från de närmast besläktade apornas linjer. Numera vet man att det skedde för ungefär sex miljoner år sedan.

Att språkförmågan kom till under den tiden råder det nu allmän enighet om. Annars finns det inte så mycket som är säkert eller accepterat av alla de forskare som arbetar med problemen. Man vet mycket mer nu än för några decennier sedan, men nya fakta har inte lett till definitiva svar på de grundläggande frågorna.

I den nyutkomna boken Språken före historien ger jag en översikt över vad man vet och vad man kan gissa om de mänskliga språken uppkomst. Där finns naturligtvis en del om de förfäder till oss som levde under den ofattligt långa tid det är fråga om (se faktarutan på sidan 35). Men när, hur och varför förändrades deras sätt att kommunicera? Det finns små möjligheter att få reda på något om det.

De många språk som nu används är oerhört avancerade system för att kommunicera med ljud. Ytligt sett är de mycket olika, men de fungerar alla efter samma grundläggande principer, och alla människor – utan svåra funktionshinder – lär sig (minst) ett språk i mycket tidig ålder. Det bör bero på att arten människa har utvecklat en unik förmåga att lära in och använda språk. Hur lång tid denna utveckling kan ha tagit finns det mycket olika idéer om. Det nya resultatet från Uppsala ändrar synen på när den måste ha varit färdig, det vill säga när våra förfäder fick en lika avancerad språklig förmåga som vi har i dag.

De första försöken att undersöka detta gick ut på att ta reda på om neandertalmänniskor kunde tala på samma sätt som vi. Neandertalarna levde fram till för mindre än 50 000 år sedan men tycks ha trängts ut av vår art, homo sapiens; båda arterna fanns samtidigt under en rätt lång period.

På 1960-talet gjorde forskare mätningar av de benrester som finns, och kom fram till att neandertalmänniskornas talorgan inte kunde åstadkomma de ljud som finns i mänskligt tal. Den uppfattningen fick stor spridning och dyker fortfarande upp ibland. Men senare forskningar har visat att slutsatsen var felaktig. Formen på gommar med mera avgör inte vilka ljud som går att producera, vilket man alltså antog på 1960-talet.

En annan väg att gå var att jämföra hjärnvolymer. Att använda språk är svårt, och kräver både medfödd kapacitet och lång inlärning. Det är rimligt att tro att det behövs stor hjärnkapacitet – och alltså förmodligen stor hjärna. Nutida människor har hjärnor på strax under en och en halv liter, i genomsnitt, medan den nära besläktade arten schimpans har hjärnor på bara ungefär en halv liter. Så små var också de tidiga homininernas hjärnor, enligt de fynd av skallar som har gjorts. Gruppen homininer inkluderar människan och dess närmaste utdöda släktingar (se faktarutan på sidan 35). Senare homininer hade större hjärnor, och redan för ungefär en miljon år sedan var hjärnorna inte mycket mindre än våra. Neandertalmänniskor hade faktiskt i genomsnitt något större hjärnvolym än nutida homo sapiens.

Men det säger inte så mycket. Volymen är ett mycket grovt mått på vad en hjärna kan åstadkomma, och den varierar mycket. Nutida människors hjärnor kan vara strax över en liter eller nästan två liter, men volymen har inte något klart samband med vare sig språkförmåga eller andra förmågor. Och storleken på kroppen har dessutom betydelse för hjärnvolymen. Elefanter har mycket större hjärnor än vi, men de talar inte för det. Tidiga homininer var betydligt mindre än vad vi är, så skillnaden i hjärnvolym kan helt eller delvis bero på kroppsstorleken.

Försöken att datera språkens uppkomst med hjälp av egenskaper hos bevarade ben gav alltså knappast något. Ett annat sätt var att studera hur våra förfäder levde, och fundera över vad som bör ha krävt att de använde språk.

Inga andra djur än homininer, inklusive människor, har lärt sig att göra och hantera eld för uppvärmning och matlagning. Detta skedde gradvis under en mycket lång tid, med början för minst en miljon år sedan. En del forskare har menat att det behövdes språk för att föra den kunskapen vidare, men de flesta är tveksamma till det.

Mer viktig är förmågan att tillverka och hantera stenverktyg; den kräver bland annat lång träning och överföring av specialiserad kunskap till kommande generationer. Den har också en mycket lång historia med början ett par miljoner år tillbaka, men utvecklingen skedde inte i jämn takt. Under långa perioder skedde inga förändringar, men viktiga utvecklingar kom under några perioder, för 300 000–250 000 år sedan, och för 50 000–30 000 år sedan. Det blev vanligt att tro att den senaste stora förändringen hade samband med en allmän utveckling av tänkandet och av språkförmågan. Det skulle vara perioden då den nutida typen av språk uppkom.

Den idén styrktes av andra iakttagelser. I sydvästra Europa finns grottmålningar som visar stor konstnärlig förmåga och som man kan datera till 30 000 år eller mer före vår tid. Man har också hittat indicier på musicerande från samma tid, nämligen flöjter av ben. Allt det här verkade ge en bild av ett andens uppvaknande, en period när våra förfäder blev människor av den sort som vi är. Det kallades av en del för den kognitiva revolutionen. Idén växte fram under 1990-talet, och den har fått stor spridning, bland annat genom det första avsnittet i en mycket framgångsrik bok som kom 2014: Sapiens av N. Y. Harari.

Men idén har visat sig felaktig. Under de senaste två decennierna har man kommit fram till att både avancerade stenverktyg och framställande konst existerade redan tidigare, bland på grund av fynd från andra delar av världen än Europa. Det har lett till att forskare har börjat tro att språkförmågan också var helt utvecklad redan tidigare. Några tänkte sig att utvandringen från Afrika för kanske 80 000 år sedan hade samband med en mental utveckling som också medförde fullt utvecklade språk.

Genom den upptäckt som Carina Schlebusch och hennes forskningsgrupp i Uppsala nu har gjort är läget plötsligt ett helt annat. Det verkar omöjligt att koppla ihop uppkomsten av sådana språk som vi använder med några andra kulturella framsteg, utom möjligen utvecklingen av lite bättre stenverktyg för kanske 250 000 år sedan. Det innebär i så fall att det mesta som har skrivits och påståtts om saken under de senaste decennierna är helt inaktuellt. Man måste se helt annorlunda på både språkens och människornas utveckling under de senaste 200 000 eller 300 000 åren.

Men frågan om när språken blev som dagens språk är bara ett av de många svåra problem som berör uppkomsten. En annan viktig fråga är hur utvecklingen av språk började. Diskussionen om detta kom igång med full kraft redan under senare delen av 1800-talet. Många av dem som var skeptiska till Darwins utvecklingslära tog bland annat upp hur svårt det är att förklara hur språkförmågan skulle kunna ha uppstått genom en process av naturligt urval. Många idéer kom fram redan då, och flera av dem går att känna igen i de förslag som fortfarande cirkulerar.

Darwin själv föreslog att uppkomsten kunde ha att göra med sexuellt urval. Han trodde att manliga förfäder till oss var framgångsrika i att få en kvinnlig partner om de kunde frambringa angenäma ljud, alltså om de sjöng. Därför tänkte han sig att talet till att börja med var en biprodukt av vad man får kalla parningssång.

Varianter av den här tanken har sina anhängare bland nutida forskare, men de flesta är skeptiska. Ett skäl är att manliga parningssånger inte på något sätt är obligatoriska för fortplantning bland oss människor nuförtiden och att det inte alls finns sådana bland närbesläktade arter; de skulle alltså först ha uppkommit och sedan försvunnit igen. Ett annat är att hypotesen inte alls förklarar hur eller varför de vackra ljuden senare började användas för ord som ger information om annat än parningsvilja. Sångens och musikens uppkomst är i och för sig ett lika stort mysterium som språkets början, och kanske finns det någon koppling, men knappast så som Darwin trodde.

Andra har tänkt sig att de första inlärda signalerna var imitationer av ljud från omgivningen. Till exempel kunde man lära sig använda ett rytande för att informera om ett lejon. Det är naturligtvis tänkbart, och varningssignaler för specifika faror var säkert bra att ha. Men schimpanser och andra besläktade arter har inte god förmåga att imitera ljud, och det hade kanske inte tidiga homininer heller.

En vanlig tanke har också varit att de första inlärda signalerna underlättade samarbete, särskilt i jakt på andra djur som man vet att homininer ägnade sig åt. Även det är fullt möjligt, men det är ont om konkreta förslag på hur det skulle ha gått till.

En tanke som har framförts rätt nyligen kombinerar idéerna om imitation och om samarbete. Den går ut på att tidiga homininer i stor utsträckning var asätare – de skulle ha levt på liken av stora djur som hade dött på savannen. Det är i sig en gammal men omstridd idé. Men för att stycka och hantera stora kroppar, som av en elefant, krävdes samarbete av många. Därför använde man rop som imiterade det döda djurets läte för att samla många individer som kunde hjälpas åt att stycka och ta hand om allt.

Det är väl inte så många utöver upphovsmannen som kan tycka att det här scenariot är en övertygande beskrivning av hur språken uppkom. Det är bara en vild gissning, byggd på ett antal obevisade antaganden, och även om gissningen skulle vara riktig förklarar den väldigt lite. Den skulle inte alls vara värd att nämna om det hade funnits något bättre. Tyvärr har det knappast det.

Men under det senaste decenniet har det kommit några förslag som går i en annan riktning. En av de många märkliga sakerna med mänskliga språk är ju att de lärs in så tidigt. De flesta barn lär sig att förstå bra och själva tala fullt begripligt före tre års ålder, då de fortfarande är helt beroende av vuxna för att kunna överleva en enda dag. De parar sig inte, jagar inte och varnar sällan andra. Men det naturliga urvalet tycks ha åstadkommit att de kan använda språk. Varför? Början av utvecklingen kanske borde sökas i barnens situation.

De förslag som baserar sig på den tanken tar fasta på relationen mellan barn och vårdare. Den mest utarbetade och kända idén går ut på att mödrar som gick på två ben och inte hade särskilt mycket pälshår var tvungna att sätta ifrån sig barnet mycket oftare än tidigare generationer, som hade barnet på ryggen och päls för barnet att klamra sig fast i. De uppresta mödrarna och deras barn måste därför utveckla ett sätt att hålla kontakt på visst avstånd.

Men homininers barn hade nog en annan situation än tidigare arters barn också på ett annat sätt. Hos andra stora apor är det bara mamman som tar hand om ett barn, men bland människor ska barnet också förhålla sig till pappan, och i de flesta traditionella samhällen också till andra vårdare, som äldre syskon, fastrar och så vidare. Barnet behöver kunna ta kontakt med flera olika personer, och de behöver kontakt med barnet. För de ändamålen är det mycket bra med tilltal till olika individer, som Mamma! och Pappa! respektive Lillan! Det är därför inte otänkbart att personliga tilltal kan ha utgjort en mycket tidig form av tal. Just det är min egen gissning. Den ska inte tas för annat än ett av de många obevisbara förslagen om vad som kan ha hänt, men det verkar troligt att nya och förhoppningsvis bättre hypoteser kommer att handla en hel del om vilken roll barn och barns inlärning kan ha spelat.

Då kan vi komma lite längre i vår kunskap om vad som slutligen ledde till att vi nu använder språk som kan förmedla vad som helst. Till exempel dessa tankar om vad som faktiskt hände då!

Tore Janson är pensionerad professor i afrikanska språk och affilierad till Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Han är aktuell med boken Språken före historien (Norstedts). Artikeln är baserad på några avsnitt av boken.

 

Apor, homininer, människor

Moderna människor är en art inom den stora djurgruppen apor. De nu levande arterna som är närmast släkt med människor är schimpanser och bonoboer. 

Vår linje skildes från deras för ungefär 6 miljoner år sedan.

Genom arkeologiska fynd vet man att det under dessa 6 miljoner år har funnits många nu utdöda former, som hade likheter med nutida människor. 

Termen homininer används numera som gemensam benämning för alla dem – och för vår art. Några av dem var: Ardipithecus (som levde cirka 5 miljoner år före nu), Australopithecus (4–3 miljoner år före nu), Homo erectus (2–1 miljon år före nu), Homo heidelbergensis (1–0,5 miljon år före nu), Homo neanderthalensis (0,6–0,05 miljon år före nu). 

Vår art och neandertalmänniskor kan båda ha utvecklats ur homo heidelbergensis. Vilka som eventuellt kommunicerade med ljud på liknande sätt som vi finns ingen säker kunskap om.

Publicerad i nummer: 
7/2019