Bild: 
Joel Nilsson

Porträtt

Louise Boije af Gennäs

Hippie, skolfröken, språkfascist. Hon ger publiken det hon själv vill läsa – och växlar mellan tre roller i skrivprocessen.

Louise Boije af Gennäs gjorde uppmärksammad debut 1991 med Ta vad man vill ha och fick sitt genombrott med Stjärnor utan svindel 1996. Hittills hon utkommit med tolv romaner, och har dessutom skrivit pjäser och tv-serier. Hennes pjäser har spelats på Dramaten och Stadsteatern i Stockholm, och hon var bland annat medskapare till långköraren Rederiet på SVT.

Hennes romaner har ofta kretsat kring vänskapsband och kärleksrelationer, inte sällan med inblickar i den överklassmiljö där hon själv har sina rötter. Men med sina senaste böcker har Louise Boije af Gennäs slagit in på ett delvis annorlunda spår. Romanen Verkanseld, som kom i början av sommaren­, är den tredje delen i en ”motståndstrilogi”, där de två första heter Blodlokan och Skendöda. I centrum av berättelsen står den unga Sara som flyttar till Stockholm efter att ha förlorat sin pappa i en mystisk sommarstugebrand. Snart börjar obehagliga saker hända runt henne – och man anar en konspiration som griper in i samhällets alla delar.

Som ett dramaturgiskt grepp citerar Louise Boije af Gennäs verkliga nyhetsartiklar om olösta affärer i Sverige, allt från Palmemordet och Geijer-skandalen till planerna på en svensk vapenfabrik i Saudiarabien och mutskandaler i nutid. En bild av Sverige som ett land präglat av maktmissbruk och korruption växer fram, bit för bit, i de tre romanerna.

Som författare av tv-manus har Louise Boije af Gennäs lärt sig att tänka i dramaturgiska bågar som spänner över en scen, ett avsnitt, en säsong – medan de längsta bågarna omfattar alla avsnitten i en helhet. Den tekniken är bra att behärska när man skriver en trilogi. I den har hon fått tänka i bågar inom ramen för varje bok, och därtill en stor kurva för hela trilogin. Den senare visar vart hon är på väg i berättelsen, och gör det möjligt att plantera ut ledtrådar och förebådanden som bygger upp förväntningar hos den alerta läsaren.

Om en stor del av förarbetet med trilogin bestod i att gräva djupt i tidningsarkiven och få utgivarnas tillstånd att återpublicera artiklarna, så har arbetet med den tredje och sista delen till stor del bestått av att plöja igenom de två tidigare delarna. Där har hon jagat lösa trådar och påbörjade historier som behöver knytas ihop. Varken läsarna eller berättelsen får lämnas i sticket.

– Det är inte roligt som läsare att engagera sig i en situation eller en karaktär och sedan inse att man aldrig fick veta hur det gick, eftersom de där trådarna glömdes bort i hanteringen, säger Louise Boije af Gennäs.

Hon berättar om en god vän till föräldrarna, tant Ingegerd, som vävde mattor på sin stora vävstol i sin källare. För Louise Boije af Gennäs var det fascinerande att se på, samtidigt som processen framstod som rätt enkel att efterhärma. Varpen som går åt ett håll, och trådarna som löper på andra ledden och skapar ett mönster enligt vävarens tycke. Louise Boije af Gennäs ser skrivprocessen just som en väv, där berättaren måste kunna tänka på olika ledder samtidigt. Det är inte ”raketforskning”, menar hon, men det gäller att hålla vissa grunddrag i minnet. Hon har hela tiden läsaren som måttstock. Det är viktigt att ha klart för sig vad man vill uppnå, och vilka man vänder sig till. För att det ska bli bra behöver författaren bottna i sig själv.

– Jag kan inte hålla på att gissa vad andra människor vill ha. Jag måste säga ”det här skulle jag vilja läsa”. Om jag tycker att det här är bra, då finns det andra som tycker det också. Så olika är vi inte. Man måste vara sann mot berättelsen. Som läsare blir jag arg när böcker är slafsigt konstruerade.

Vissa delar av skrivprocessen går snabbt: ”såväl berättelse som handling och karaktärer bara flyger in i skallen på mig”. I skrivandet har hon ”ett extremt flöde” som hon har lärt sig att inte försöka styra eller bromsa upp. Hon bara följer med i virvlarna och låter det strömma på.

Hon kallar det för flödesskrivandet, en fas som hon beskriver som den första delen i skrivprocessen. Då är hon mycket tillåtande, eftersom en sådan hållning kan leda till att nya, oplanerade guldkorn dyker upp i berättelsen.

– Det tycker jag själv är jättespännande, för jag vet inte exakt vad som ska hända. Framför allt tycker jag att det är så lustigt att det nästan är som att jag har en röst i huvudet som inte är min. Den kommer utifrån och talar om för mig vad jag ska skriva. Men det är klart att i det flödet så finns inte redigeringen, utan det är en annan del av processen.

Det är då, när bearbetningen börjar, som ett mer enträget arbete träder in. Att jobba med språket har blivit allt viktigare för Louise. Svenskan är ett vackert språk, anser hon. Det är definitivt ett språk med många synonymer.

– Då ska man inte slarva med variationen. Dessutom bör språket rinna på ledigt och obehindrat, som om författaren inte har ansträngt sig ett dugg, säger Louise Boije af Gennäs.

Men, poängterar hon, ju enklare språket flyter på, desto mer jobb kan man räkna med att författaren har lagt ner i redigeringsfasen.

– Det är precis som ett välskrivet tal. När det känns som om talaren som ställer sig upp och river av talet bara är unikt begåvad, ligger det i själva verket massor med repetition bakom. Det som ser enklast ut är oftast det som kräver mest arbete.

Louise Boije af Gennäs skrev alla böckerna i trilogin innan de gavs ut, en och en. Men hon har bearbetat dem allt eftersom det har dykt upp nya politiska ”affärer”. Böckerna ska kännas aktuella och anknyta till det politiska läget i landet. Genom att hålla på den sista delen, och komplettera den i sista stund, har hon fått med både #metoo och riksdagsvalet 2018, där utgången var oklar in i det sista.

Hon beskriver sina tre olika personligheter under skrivprocessens tre delar. Under flödesskrivandet är hon hippien, den flummiga, glada, som intar en tillåtande inställning till allt som forsar ur henne. Under redigeringsfasen kommer skolfröken in. Hon kavlar upp ärmarna och säger ”jojo, jag ser att du har haft roligt, men det här fungerar inte”. Hon stryker, skriver om, och stryker ännu mer. Till sist gör språkfascisten entré, och korrläser med skarp blick. Denna språkpedant har hon fått från sin pappa, som tyckte att det var självklart att kunna stava och utrycka sig väl i skrift.

– Som med allting här i livet så gäller det att inte braka in i ett sammanhang utan att veta hur man ska bete sig. Språket är ett sådant sammanhang. Om jag skriver till dig på dålig svenska så säger jag något om mig själv, som är fullt jämförbart med den här gamla diskussionen om huruvida man ska ta av sig skorna när man kommer in i någons bostad.

Louise Boije af Gennäs har själv uppfostrat sina barn med samma syn på vikten av att bemästra språket.

– Jag är så otroligt gammalmodig som säger det här, men jag tycker att det är viktigt, därför att språket är förenat med demokratin. Vare sig man vill göra revolution eller bli företagsledare behöver man tillgång till sitt språk, och det är någonting att ta hand om och värna. Vi har ett jättefint och vackert språk. Inte så stort, men värt att vårda.

Fakta om Louise Boije af Gennäs

Yrke: Författare.

Aktuell: Med sista delen av motståndstrilogin: Verkanseld (Bookmark Förlag 2019).

Bor: Stockholm.

Familj: Maken Carl-Erik Lagercrantz, barnen Carl-Axel, 18, och Elsa, 16.

Tre tips vid skrivkramp:

  1. Låt det flöda! Du kan skriva om!
  2. Var snäll mot dig själv, du duger!
  3. Lita på processen: den har ett eget liv!
Publicerad i nummer: 
6/2019