Vips tar ideofonerna revansch!

En del saker i språket är lite huller om buller. Hux flux har ord bytt funktion, vips får de nya betydelser. Det handlar om sådant som svischar runt, som inte riktigt vill slå sig till ro i något fack.

Ideofoner är ett av de språkliga uttryck som kan byta lite mellan ordklasserna. Ibland är de interjektioner, ibland adverb, ibland adjektiv. Och ibland används de för att ge en målande beskrivning av en situation. Ordet vips är ett exempel. På nya webbsajten svenska.se hittar vi tre ordböcker från Svenska Akademien – och inte ens de är helt överens.

Två av dem säger att vips är ett adverb, den tredje att det är en interjektion – och får medhåll av Svenska Akademiens grammatik, SAG. Två mot två alltså. Vad ska man tro?

Ett typiskt adverb är fort som i Hon springer fort, där fort kan sägas bestämma verbet springer. En typisk interjektion är Hoppsan! som kan stå ensamt som ett eget yttrande. Så vart hör egentligen vips?

Problemet är att det kan användas på lite olika sätt – vilket också SAG säger, om man läser vidare.

Jag kan skriva: Vips! Han var borta, men också: Vips var han borta!

Vips kan stå lite för sig själv men det kan också vara en del av en mening. Det syns också på ordföljden. I det första fallet ser vips ut som en interjektion – ett utrop – och i det senare fallet är det mer likt ett adverb (jämför med Genast var han borta).

Men om vi försöker säga Vips var han borta! på ett naturligt sätt, märker vi att man gärna vill uttala vips med lite högre tonläge än resten av meningen, och kanske också med en liten paus efteråt. Så det har inte helt tappat karaktären av interjektion. Hux flux, pang och svisch är ord som kan användas på liknande sätt.

Ett lite annorlunda uttryck, som också är svårt att passa in i vanliga mönster, är huller om buller som i Leksakerna låg huller om buller. Det skrivs ju oftast som tre ord, men i ordböcker brukar det ändå behandlas som ett. Det ser lite märkligt ut: vad betyder huller och vad har buller att göra med det hela? Även här är ordböckerna oense om det är ett adverb eller en interjektion.

 Illustration Jens Magnusson

Ideofoner hittar vi i många språk. Andra namn är expressiver och mimetiska ord.

De har inte uppmärksammats så mycket i europeiska språk, vilket delvis beror på att de har en mindre framträdande roll där än i språk från andra världsdelar, där det kan finnas tusentals ideofoner.

Men ju mer man studerar hur ideofoner fungerar i de här språken, desto fler paralleller hittar man till vad som finns i svenska.

Det är inte så lätt att ge en precis definition av vad en ideofon är, fast många har försökt.

Men man kan visa på ett antal typiska egenskaper som många – men inte alla – ideofoner har. En viktig sådan är att ideofoner är nära kopplade till sinnesupplevelser. Kanske inte genom att de ”avbildar” upplevelserna, som ibland sägs, men genom att de triggar en ganska konkret föreställning om dem, som kan vara svår att fånga med andra ord.

En vanlig egenskap hos ideofoner är också att de inte riktigt passar in i språkets vanliga grammatiska och ljudmässiga mönster. Ideofoner kan innehålla ljud som sällan eller aldrig förekommer i språket annars. Vilka dessa ljud är kan variera. I litauiska är nästan alla ord som börjar på č – uttalas som ch i engelska church – ideofoner. Och i sirionó, ett tupispråk i Bolivia, gäller samma för p.

Detta är en egenskap som ideofoner delar med svordomar, jämför till exempel svenska fan, som ofta uttalas med ett främre a.

Ideofoner brukar inte böjas, och ofta förekommer de inte i negerade satser eller frågor. Ganska sällan hör man någon säga det där vipset.

Språkforskare har inte alltid tagit ideofoner helt på allvar. De är lite som den inte helt stadgade kusinen från landet som man helst inte vill släppa in i salongerna. Det är tråkigt, eftersom ideofoner egentligen är ett rätt uppfriskande inslag i språket. Men på senare tid har intresset för dem ökat kraftigt.

Vips och huller om buller är exempel på att ideofoner kan bestå av ett eller flera led. Två- eller flerledade ideofoner innehåller oftast en upprepning av något slag. Det enklaste fallet är reduplikation, det vill säga när ett och samma led kommer två gånger. Ett exempel på en reduplicerad ideofon är japanska gorogoro, ’dundrande’.

I svenskan kan vi upprepa interjektioner som i nånå och hejhej, men annars är reduplikation ganska ovanligt. Men det förekommer, till exempel i finfin, tufftufftåg, pangpangfilm och dunka-dunka.

I andra språk kan reduplikation ha många funktioner, som inte alltid har så mycket med ideofoner att göra. I indonesiska markerar det bland annat flertal, som i rumah rumah, ’flera hus’ – rumah betyder ’hus’.

På liknande sätt kan en reduplicerad ideofon beteckna något som upprepas: på japanska står kaan för ljudet av en klocka som klämtar en gång eller två metalliska föremål som slås mot varandra, medan kaankaan är samma ljud som upprepas flera gånger.

Men en ideofon kan ha fler än två upprepade led. På ewe, ett språk som talas i Ghana, betyder kpékpékpé ’kolsvart’ och títítítí ’kritvit’.

Upprepningen behöver inte heller vara exakt; ofta ändrar man de senare leden efter vissa mönster, som när man byter ut första ljudet i uttrycket i huller om buller eller det franska pêle-mêle med samma betydelse.

Vanligt är också att man byter ut en vokal, som man gör i uttrycket tsiŋ-tseŋ, ’slät’, från hakha chin, ett språk, som talas i Myanmar och Indien. Och i japanska är karakoro ’ett klapprande ljud som av japanska träskor eller en rullande tomburk’.

Illustration Jens Magnusson

Ideofoner är, liksom karakoro, ofta ljudhärmande, eller onomatopoetiska, men många är det inte. Och även i de fall när de är ljudhärmande står de inte nödvändigtvis för ett ljud, utan lika gärna för en företeelse som associeras med ljudet ifråga. Det svenska ordet pladask, som i Hon föll pladask, var säkert ljudhärmande från början, men nu syftar det snarare på sättet man faller på – klumpigt och utan kontroll över rörelsen. När man sedan använder det metaforiskt, som i Han föll pladask för henne, kommer man ännu längre bort från ljudet. En ideofon från språket hausa, med ungefär samma betydelse, är sharap.

Ofta hittar man det man kallar ljudsymbolik i ideofoner. Det betyder att ett språkljud associeras med en viss egenskap, till exempel storlek (se även Språktidningen 6/2016). Ord som betyder ’liten’, eller betecknar något litet, innehåller ofta vokalen i eller ibland e, medan andra vokaler som a och o associeras med större ting. Tänk till exempel på prefixen mikro-, ’liten’, och makro-, ’stor’.

Storlek kan också associeras med vokallängd eller tonhöjd. Ideofoner kan då bilda serier som den här i kammu – ett mon-khmerspråk talat i flera länder i Sydostasien – hämtad från Lundalingvisten Jan-Olof Svantessons avhandling:

cìhél, ’ett mycket litet föremål sticker fram’,

cìhál, ’ett litet föremål sticker fram,

cìháal ’ett stort föremål sticker fram’.

Jämför detta med det svenska tripp trapp trull, där det dock tycks föreligga oenighet bland talarna om det är tripp eller trull som är störst (se även Språktidningen 6/2016). Vokalen i associeras också med det som är tunt eller spetsigt och liknande sinnesförnimmelser, som i japanska piri-piri, ’stickande smärta’, som ju påminner om svenska pirr, pirra och pirrig.

För det mesta är ljudsymboliken lite vag – när man hör vad ordet betyder tycker man att det passar till hur det låter, men det är svårt att riktigt säga varför. Tänk på ordet sicksack – är det månne så det låter när man åker slalom? På samma sätt tycker man att loboto-loboto, ett ord från ngbaka, som talas i Demokratiska republiken Kongo, framkallar en bild av ’stora djur som plumsar genom lera’, vilket det sägs betyda. Eller att kpɔtɔrɔ-kpɔtɔrɔ, från språket siwu i Ghana, inte är ett så dumt uttryck för att ’gå som en sköldpadda’.

Det verkar som om ideofoner börjar som interjektionslika ord, som yttras för sig själva eller som man stoppar in parentetiskt, som en illustration till en berättelse:

Och hur skrattretande att traska omkring – klafs! klafs! – i sin bästa stass för varje steg allt ömkligare att skåda!
(Hjalmar Bergman)

Men sedan kommer ideofonen in tydligare i ett satssammanhang:

Det säger klafs klafs om mina stövlar.

Just kombinationen av ideofoner med ett verb som betyder ’säga’ eller ’göra’ – eller ibland båda samtidigt – är vanlig i många språk. På japanska kan man säga ’jag var yr i huvudet’ så här, där verbet sita, ’gjorde’, är ganska tomt på betydelse (ett så kallat lättverb):

Atama-ga hurahura sita
Ordagrant: ’(mitt) huvud gjorde svaj-svaj’

Men ofta fyller ideofonen ut eller förstärker betydelsen hos verbet. ’Jag har en bultande huvudvärk’ blir på japanska:

Atama-ga zukizuki itamimasu.
Ordagrant: ’(mitt) huvud värker dunk-dunk’

Japanskan har en lång rad ideofoner som kan användas för att beskriva en smärtförnimmelse: kiri-kiri, ’kramande’, gan-gan, ’sprängande (huvudvärk)’ – egentligen om ljudet när man slår hårt på metall – hiku-hiku(tto) ’ilande’, hiri-hiri, ’brännande’, piri-piri, ’stickande’, siku-siku, ’dov smärta (som tandvärk)’, tiku-tiku, ’kittlande’.

Ideofoner kan också fungera som adjektiv, som i färgorden från ewe ovan, eller mbakkum, ’med uppblåsta kinder’, och mbùɗùkùl, ’stor och fet’, bägge från bole, som talas i Nigeria. Svenskans koko för ’galen’ skulle kunna vara ett svenskt exempel.

Ideofoner behöver inte vara begränsade till talade språk. För rätt länge sedan skrev jag en artikel tillsammans med teckenspråksforskaren Brita Bergman, där vi försökte visa att det som brukar kallas reduplicerade verb i svenskt teckenspråk har stora likheter med talade språks ideofoner.

Kanske vi behöver lite fler ideofoner i svenska? Att vi har fått en betalningstjänst som heter Swish kan ju vara en god början.

Östen Dahl är professor emeritus i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet.