Bild: 
Johan Bergling

Den goda journalisten

Årets stilist får läsaren att lyssna

Grannar, politiker, arbetskamrater, flyktingar, konsulter, kusiner och många, många andra. Tusentals röster omger oss. Hur få ordning på detta brus?

God journalistik, är det uppfordrande svaret. Den skickliga journalisten använder sitt språk för att läsaren ska både uppfatta och begripa enskilda människor och händelser, i ett större sammanhang.

Därför fick Dagens Nyheter-journalisten Björn af Kleen priset som Årets stilist 2015. ”Björn af Kleen sätter samman långa reportagetexter så att olika röster få komma till tals på sitt eget språk. En mångdimensionell helhetsbild växer fram allt eftersom olika perspektiv och berättelser bryts mot varandra”, löd juryns motivering i viss förkortning.

Ett af Kleen-reportage består av tre byggstenar: rösterna, beskrivningarna och berättelserna. Var och en har sina egenheter.

Rösterna har personlig karaktär. Den pensionerade skärgårdsfiskaren om ubåtsintrång: ”Nått djävulstyg är det ju. Men nuförtiden är det ju inte säkert att det ens finns en gubbe i en sån där jävla mackapär.” Inte bara svordomarna, ordet gubbe för en person som utför arbete och det lite gammalmodiga mackapär fångar in det bekymrade tonfallet, utan också två strategiskt placerade ju.

Moderaternas vice ordförande Gunilla Carlsson, direkt efter valförlusten och Reinfeldts aviserade avgång: ”Men bollen är ju på Stefan Löfvens planhalva. Fredriks ledarskap riktas nu inåt. Personal ska debriefas, en eftervalsanalysgrupp har börjat jobba.” Den enkla matchliknelsen, managementorden ledarskap och debriefas, personal i obestämd form, den långa sammansättningen eftervalsanalysgrupp, placeringen av nu före och inte efter inåt och ett ”men … ju”, som denna gång är mer avvärjande än bekymrat – tillsammans låter det oss höra den effektivt handlingskraftiga proffspolitikern.

Så kan man fortsätta att hitta personliga röster i Björn af Kleens reportage: den bildade bankdirektören, den nazitoleranta dalahästmålaren, den förtjuste konstintendenten. Tidningsprosans pratminusrepliker redigeras ofta ner till centrala sakuppgifter. Men Björn af Kleen har berättat att han skriver ut sina intervjuer ordagrant för att hitta yttranden där också den språkliga formen indirekt förmedlar innehåll.

Röster och repliker varvas med beskrivningar, i presens och gärna med ofullständiga meningar. Det drar ner tempot och ger eftertryck åt specifika, betydelsebärande detaljer. Från ett reportage om drottning Silvia: ”Mellan pressen och kungaparet står hovstaten. Statsfru. Hovdam. Adjutant.” Eller från en artikel om Karolinska institutets rasismanstrukna skallsamling: ”Dörren till skallarna öppnas. 792 stycken. Nedstoppade i vita papplådor i rader på enkla träbokhyllor. Tre mindre lådor i varje större.”

Den tredje byggstenen är alltså berättelserna som ger ett större perspektiv. Här lägger sig Björn af Kleen nära fackprosan. Meningarna är ofta långa, fullständiga och informationstäta. De står i dåtidstempus – preteritum – de substantiviska huvudorden byggs ut med långa bestämningar, och småorden kan vara skriftspråkliga. Se bestämningarna till variant och det inledande därmed i följande mening från skallsamlingsartikeln: ”Därmed blev Gustaf Retzius en länk mellan den tidiga fasen av svensk rasforskning, som främst mätte och samlade uppgifter, och den mer politiskt tillämpade variant som på 1920-talet började spridas från Statens institut för rasbiologi i Uppsala.”

De tre beståndsdelarna bygger upp af Kleen-artikeln, i varv på varv. Han börjar gärna med replik, därefter beskrivning följt av berättelse. Så kommer ett nytt varv replik, beskrivning och berättelse – ofta, men inte alltid en fortsättning på det första berättelsevarvet. Nya röster dyker upp efter hand, men de från artikelns början kommer också tillbaka, och ibland kan de som sagt stå för en del av berättandet.

Kompositionen kan bli komplicerad, med upp mot ett dussin röster. Här visar sig Björn af Kleens mästerskap. Han ställer motsatta perspektiv mot varandra, för plötsligt in en oväntad röst från sidan eller förhöjer spänningen genom att vänta länge med att låta en central röst komma till tals.

En af Kleen-artikel blir därför inte ett sammelsurium av olika stillägen och repliker. Det vore lätt hänt med samma stilmedel i händerna på en osäkrare skribent. Men texter har rytm och följer ett slags dramaturgisk kurva. Mot slutet förstår vi faktiskt varför drottning Silvias engagemang i demensvården är politiskt laddat, Eugène Janssons nakenmålningar var kontroversiella eller att nazister kan få fäste i ett litet samhälle i Dalarna.

Rösterna hörs. Mönstret framträder.

Olle Josephson är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Publicerad i nummer: 
6/2015