Bild: 
Jens Magnusson

Kometen kommer!

 
av: Wivan Nygård-Fagerudd

Kommer kometen att utplåna svenskan i Finland? Eller är det dags för kometkarriär? Finlands-svenska Wivan Nygård-Fagerudd har tagit Mumindalen på pulsen. 

Det blåser kallt utanför riksdagshuset i Helsingfors. Företagaren Mika Kolbe är finskspråkig men talar utmärkt svenska. Förslaget att avskaffa svenska som obligatoriskt skolämne i finska skolor – som nyligen röstades ner av en bred majoritet i riksdagen – avfärdar han med en huvudskakning. Men själva undervisningen är han kritisk mot: – Efter att ha läst svenska i skolan i åtta år kunde jag bara säga två saker på svenska: Jag heter Mika. Jag är 18 år.

Det han inte lärt sig på åtta år lärde han sig på tre månader när han fick en finlandssvensk flickvän, och flera svenskspråkiga kompisar. Mika är en av de många finländare som har släkt i Sverige. Med kusinerna kan han numera tala svenska, något han önskade sig redan som barn. Och svenskan vill han ha kvar i sitt land. – Finland har bara nytta av svenskan. Man blir inte dum av att lära sig, säger han.

Efter decennier av ”språkfred” har propagandan mot svenskan i Finland trappats upp igen. Slagord som lades i malpåse efter andra världskriget har plockas fram: Yksi mieli, yksi kieli, ’Ett folk, ett språk’. Finlandssvenska kändisar har utsatts för mordhot. Uppmaningen ”Åk hem till Sverige!”, är ett lindrigare trakasseri med språkliga förtecken. De högerpopulistiska Sannfinländarna mer än fyrdubblade sitt väljarstöd i senaste riksdagsvalet 2011 och blev då tredje största parti. Undervisningen i svenska för finskspråkiga – ”skolsvenskan” – var en av partiets valfrågor. Tillsammans med det nationalistiska Finskhetsförbundet har partiet sedan 1990-talet piskat upp stämningen mot svenskan, både som obligatoriskt skolämne och som ett av två officiella språk i Finland. Samtidigt är försvararna många. Flera finskspråkiga kändisar och ledande politiker har, med landets både nuvarande och tidigare presidenter i spetsen, uttalat sitt orubbliga stöd för svenskan och finlandssvenskarna, det vill säga de som har svenska som modersmål. ”En god finne måste protestera när svenskan ifrågasätts i Finland”, har före detta president Martti Ahtisaari slagit fast, och Tarja Halonen, även hon ex-president, sekunderade: ”De finsk- och svenskspråkiga var i lika hög grad delaktiga i skapandet av vår nation.” Efterträdaren, president Sauli Niinistö, har inte darrat på manschetten när det gäller Finlands tvåspråkighet: ”Detta är på sätt och vis grundvalen för allt i detta samhälle.”

Också Finlands största morgontidning, den finskspråkiga Helsingin Sanomat, har varit tydlig i sina ställningstaganden för svenskan. När debatten om skolsvenskan rasade som värst publicerade tidningen ett helt uppslag på svenska – som en markering.

Men även hos dem som varken tar ställning för eller emot, kan framtidssynen vara mörk. Heimo Hokkanen, finsk lokalpolitiker, uttryckte sin oro för finlandssvenskarna i ett debattinlägg. Han tröstade läsarna med att om 200 år kommer problemet inte längre att finnas. Underförstått: då finns det inte längre några svenskspråkiga i Finland.

Andelen svenskspråkiga i Finland ligger i dag på 5,4 procent. För knappt hundra år sedan, när Finlands självständighet var alldeles ny, var andelen 11 procent. Så vad ska man tro? Hotas den finlandssvenska Mumindalen av utplåning? Eller går det som i Tove Janssons bok Kometen kommer, där katastrofen uteblir? Debatten om svenskan i Finland handlar ofta om skolsvenskan.

”För de finskspråkiga är den obligatoriska skolsvenskan en belastning, som bygger och upprätthåller ojämlikhet i relation till de svenskspråkiga”, hävdade Ilmari Rostila på sommarens Finlandsarena – en motsvarighet till den svenska Almedalsveckan. Ilmari Rostila är ordförande för föreningen Vapaa kielivalinta, ’Fritt språkval’, och styrelsemedlem i Finskhetsförbundet och sannfinländsk lokalpolitiker. Han anser att skolsvenskan gör att ojämlikheten ökar, också mellan finskspråkiga barn, därför att föräldrarna är olika bra på att förklara vad svenskan kan betyda för karriären. Detta påverkar i sin tur barnens motivation att lära sig. Ilmari Rostila fick mothugg av före detta statsministern Paavo Lipponen, som menade att frivillig svenskundervisning tvärtom skulle resultera i ojämlikhet: ”Familjebakgrunden påverkar mer om svenskan blir ett frivilligt ämne. Det skulle leda till att många väljer bort svenskan. Efteråt skulle de inse att det begränsar deras möjligheter i livet”, kontrade han. Ord som särbehandling och privilegier och påståenden om att finlandssvenskar skulle ha det lättare i livet än finnar, kryddar debatten. Men en granskning av sanningshalten ger magert resultat. Det är något lättare för finlandssvenskar att komma in vid svenskspråkiga Åbo Akademi än vid andra lärosäten. För blivande läkare och jurister finns också små svenskspråkiga kvoter – men en del som får studieplats genom dessa kvoter är finskspråkiga med tillräckliga kunskaper i svenska. Kvoterna handlar nämligen inte om att ge finlandssvenskar studieplats, utan om att garantera att det ska finnas ett tillräckligt antal läkare och jurister som behärskar svenska i Finland, ett krav med rötter i landets grundlag.

I en intervju för tidningen Seura anklagade Paavo Lipponen Sannfinländarna för att underblåsa antisvenska strömningar: ”Man vill få folk att tro att Finland blir hjälpt genom att man sparkar på svenskan och på minoriteterna. Svenskan är ett agitationsredskap för sannfinländarna.”

Kanske handlar motståndet mot svenskan i Finland i grunden inte alls om språk. I ett hårdnande samhällsklimat breder intolerans och ”vi och de”-tänkande ut sig. Olika minoriteter, som finlandssvenskar, är bland de första att få en släng av sleven.

Justitieminister Anna-Maja Henriksson representerar Svenska folkpartiet i Finland. Partiet brukar samla tre fjärdedelar av finlandssvenskarnas röster, och i EU-valet förra året fick det 6,8 procent av hela landets röster. Anna-Maja Henriksson ser både negativa och positiva tendenser.

– Det förekommer mer diskussion om svenskan som onödig och resurskrävande i dag, säger hon. Den retorik som Sannfinländarna odlar har fått attityderna att hårdna. Samtidigt ser man i dag att den nordiska tillhörigheten blir allt viktigare för Finland. Det är ett uppvaknande: EU räcker inte. Vi behöver Norden. I det sammanhanget blir svenskan viktig för Finland.

Före 1800-talet var varken Svenskfinland eller finlandssvenskarna uppfunna. De begreppen lanserades först i samband med 1800-talets nationella väckelse, som kom i gång på allvar efter att Sverige förlorat sin östra rikshalva 1809. Efter en tids nedgång ökar nu finlandssvenskarna igen, och är i dag med 291 000 en nästan lika stor folkgrupp som islänningarna. Sociologerna räknar med många fler aktiva användare av svenska, eftersom många som enligt folkbokföringen har finska som modersmål också talar svenska flytande. Kometen verkar alltså inte slå ner den närmaste tiden. Finlandssvenskarna definieras i dag som en nationell minoritet enligt internationell rätt. De omfattas därmed av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter, och av den europeiska stadgan som ”syftar till att skydda och bevara landsdels- och minoritetsspråk som en hotad del av Europas kulturarv”. Finlands grundlag ger en ännu starkare konstitutionell ställning: finska och svenska är jämbördiga som landets nationella språk. Lagen säger att språkgruppernas kulturella och samhälleliga behov ska tillgodoses enligt lika grunder. Service på svenska ska myndigheterna ge självmant, och utöver det också både förvalta och främja landets språkkulturarv. – Vi har världens bästa språklag, och den har också ett mycket brett stöd, säger Anna-Maja Henriksson. Men verkställigheten är något annat. Glappet mellan lagens bokstav och finlandssvenskarnas vardag är stort.

I Helsingforsregionen, där de svenskspråkiga är många till antalet men ändå utgör en liten andel av hela befolkningen, har det exempelvis blivit allt svårare att få vård på svenska. Trots en hårdnad ton i debatten ser Anna-Maja Henriksson inga tecken på att svenskan på allvar skulle vara hotad. Nationalspråksstrategin, som godkändes 2012, blev en politisk manifestation för båda nationalspråken av den då sittande sexpartiregeringen. Och landets ledning har annat att fundera på. – Finland har problem. Tvåspråkigheten är inte ett problem, säger Anna-Maja Henriksson.

Hur är det med privilegierna då? Vad får de svenskspråkiga för skattepengarna som de finskspråkiga inte får? Svaret kommer blixtsnabbt, och inte utan ironi.

– Sämre service på sitt modersmål.

Staden Karleby är huvudort i Mellersta Österbotten och gränsar till helt finskspråkiga orter. Andelen svenskspråkiga är i dag 13,5 procent. Den kända Karlebyhumorn blomstrar i en svensk revytradition, som samlar ett stort antal entusiastiska amatörskådespelare. Logopeden och ekobonden Pauliina Holmqvist är en av eldsjälarna.

– Jag tror att svenskan är stark i Finland. Här håller varken språk eller dialekt på att dö ut. Vi spelar för fulla hus och både på scenen och i publiken finns yngre och äldre. Revy om något handlar om språk. Flera affärer i Karlebys shoppingcenter skyltar på båda språken. I en stad där de svenskspråkiga ändå är så pass få är det inte givet att man kan tala svenska med personalen. – Karlebysvenskarna klarar sig överlag bra på finska. Men de vet var de får betjäning på svenska – och går dit. De goda finskkunskaperna är ett mynt med två sidor. Finskspråkiga som vill tala svenska upplever att de sällan får en chans att göra det. Många finlandssvenskar byter snabbt från svenska till finska om de märker att någon talar knagglig svenska. Ibland är det givetvis välkommet, men det kan också uppfattas som ohövligt och exkluderande, och som ett underkännande av den finskspråkigas kunskaper i svenska. Många svenskspråkiga väljer också att inte ens försöka tala svenska i butiker och på servicepunkter i finskdominerade tätorter. Det leder inte sällan till att två finlandssvenskar talar med varandra – på finska! Genom det här blir svenskan alltmer osynlig, fast de svenskspråkiga inte blir färre. Som det osynliga barnet i Tove Janssons berättelse.

Folktinget är en lagstadgad myndighet som arbetar med språkskydd och intressebevakning för de svenskspråkiga i Finland. På Folktingets webbsidor listas fördelar med flerspråkighet, till exempel att bristande kunskaper i svenska försämrar möjligheterna på den nordiska arbetsmarknaden och att kunskaper i svenska är en investering för Finland.

Juristen Johanna Lindholm är språkskyddssekreterare på Folktingets kansli i Helsingfors, och den som man tar kontakt med när något inte fungerar som det ska enligt lagen. – Just nu gäller de vanligaste klagomålen bland annat hälsovård och patienthandlingar. Man klagar på bristande service på svenska, och att man tvingas tala finska i kontakten med myndigheter.

Men inte heller på Folktinget tror man att svenskan är hotad.

– Det finns förstås vissa orosmoment. Vi upplever att det finns negativa attityder gentemot svenskan. De senaste åren har det blivit acceptabelt att öppet uttala sig osakligt och nedvärderande om svenskspråkiga – och även om andra minoriteter. Det är beklagligt. Vi tror ändå att majoriteten av finländarna är vänligt inställda till svenskan.

”En språkminoritet står alltid i ett slags rulltrappa”, sammanfattade den katalanske professorn Miquel Strubell sitt budskap på en konferens om Europas minoritetsspråk. Och förtydligade sig: ”Tyvärr går rulltrappan i fel riktning. Man kan därför inte stå stilla, man måste röra sig hela tiden.” Finlandssvenskarna hör till de minoriteter som aldrig haft separatistiska strävanden – till skillnad från en del andra minoritetsgrupper. Finlandssvenskarna ställer inga krav på självständighet eller återförening med moder Svea. Det enda finlandssvenskarna vill är att få tala svenska i sitt hemland Finland, och bli betraktade som lika sanna finländare som de finskspråkiga. Debatten om svenskan i Finland fortsätter. Språk och identitet är oupplösligt sammanvävda, och därför väcker språkfrågan känslor. ”Modersmålet är det enda språk som alla talar”, skriver den finlandssvenska lyrikern Gösta Ågren, och rör vid det djupt personliga och individuella i detta det mest allmänmänskliga.

Wivan Nygård-Fagerudd är finlandssvensk kulturjournalist. Hon är riksdagskandidat för Svenska folkpartiet.

Fakta: Vem är finlandssvensk?

En finlandssvensk är en person som är född i Finland med svenska som modersmål. Finlands befolkningsregister för statistik över medborgarnas modersmål. När ett barn föds väljer föräldrarna vilket språk som ska uppges. Familjer där den ena föräldern är finsk- och den andra svenskspråkig är många, och barn i de här familjerna antecknas oftare som svenskspråkiga. Byta språk får man också – det är bara att anmäla via ett formulär på webben. Man måste inte födas finlandssvensk, man kan välja att bli. I svenska skolor i Finland läser barnen finska från tredje klass och engelska från fjärde klass, medan de flesta barnen i finska skolor läser engelska från tredje klass och börjar med svenskan först i sjuan. Av Finlands 336 kommuner är 49 tvåspråkiga eller enspråkigt svenska. Enspråkigt svensk är en kommun där de finskspråkiga är färre än sex procent. Tvåspråkig är en kommun som har både finskspråkiga och svenskspråkiga invånare och minoriteten utgör minst åtta procent av invånarna eller minst 3 000 invånare. I Finland har du rätt att få din social- och hälsovård på svenska eller finska då du får vården i en tvåspråkig kommun. Du har även rätt att få din utbildning på antingen finska eller svenska. Det betyder att hela kedjan, från dagvård och förskola till universitet, kan ske på svenska. Denna rätt har du också om du bor i en enspråkigt finsk kommun. Bilden av en svenskdominerad överklass har inget stöd i statistiken. Socioekonomiskt skiljer sig språkgrupperna åt genom att andelen fiskare och bönder är högre bland de svenskspråkiga.

Mer info om svenskan i Finland hittar du på www.folktinget.fi.

Fakta: Sverige, Finland och Svenskfinland

Ingen vet exakt när de första kontakterna mellan nuvarande Sverige och Finland togs, varken arkeologer, historiker eller språkforskare. De finländska kustområdena tros ha befolkats västerifrån från och med 1100-talet. De områden som småningom blev Finland var en integrerad del av den svenska riksbildningen. Fördelarna var ömsesidiga, även om makthavarna också gjorde sig skyldiga till övertramp genom tiderna – både i rikets västra och östra delar. Finska historiker avvisar i dag påståenden om en svensk ockupation av Finland som historieförfalskning. Att ringa in det som i dag kallas Svenskfinland är knepigt. Svenska talas främst i Finlands kusttrakter, men ”öar” av svenskspråkighet finns också i några av städerna inne i landet. Svenskfinland är därför snarare en språklig och kulturell region än en geografisk. Norden ger finlandssvenskarna både språklig tillhörighet och en omfattande kultur att tillgodogöra sig på det egna språket. Samtidigt är mycket av det som finlandssvensken definierar som sin egen kultur invävt i Finlands nationella kulturarv. Svenskfinland kan verka litet, men i själva verket sträcker sig kultursfären från östra Karelen till Norges Atlantkust.

Publicerad i nummer: 
3/2015