Bild: 
Getty Images

Det går att plurra någon

 
av: Anna-Malin Karlsson

Slangordet plurra har letat sig in i fackspråket och blivit formellt. Något att tänka på när du ligger i plurret.

Vintertid är skridskotid.

Ofta bär isen, men inte alltid.

Medierna rapporterar med jämna mellanrum om personer som går genom isen. Tonläget är dramatiskt – och en del isolyckor är allvarliga. Men för vanemässiga långfärdsskridskoåkare är det mindre alarmerande att plurra. Tack vare rätt utrustning, kunskap och sällskap, behöver plurr sällan bli farliga. Personen dras upp, byter om och färden fortsätter.

Man säger alltså plurr och plurra. Gamla slangord har letat sig in i det annars tämligen tekniska långfärdsskridskospråket, präglat av ord som degenererad is och ismaximum.

Första belägget på plurra dateras i Svenska Akademiens ordbok, SAOB, till 1875. ”Om vår Herre ger mig någon ålderdom och ej låter mig plurra i förväg”, skriver då Henrik af Trolle i sjöromanen Jakob Duvall eller färden på handelsfartyg. Även skepp kunde plurra. I boken Gamla gastar och andra berättelser skriver Gustaf Jansson 1902: ”När skeppet plurrade, hängde han å jag på hvar sin ända af spiran.”

Is har inget med saken att göra i dessa exempel. Plurra betyder här att falla, sjunka (om skepp), kasta sig eller plumsa i vattnet. Ordet beskrivs som ljudhärmande, att jämföra med porla, och anses ha en vardaglig stilkaraktär.

I SAOB finns också plurr, som uppges betyda ’vattenpuss’, ’pöl’, ’sjö’ eller ’hav’ – de två senare med skämtsam betydelsenyans. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skriver 1934 att Göteborg hade ”London på andra sidan plurren”. Som stilmässigt jämbördig synonym till plurret föreslår SAOB spat.

När jag frågade några icke-skridskoåkande vänner visade det sig att många uppfattar plurra som lite lustigt. Det låter inte allvarligt, kanske någon som doppar foten eller som hamnar i vattnet och kommer upp snabbt – nästan på studs.

Men i de inbitna skridskoåkarnas färd- och avvikelserapporter är plurr knappast ett skämtsamt ord, utan en neutral fackterm. Man för plurrstatistik och räknar antalet plurr per 1 000 deltagare och mil för att bevaka risktagandet i verksamheten. Man talar om massplurr och triviala plurr, ordnar plurrövningar på is och sommarplurr.

Trots den sakliga användningen är det sannolikt att termen plurr började som en så kallad eufemism, ett uttryck som förskönar eller tar udden av något som i grunden är obehagligt.

På liknande sätt har förmodligen ordet vurpa etablerats inom cykelsporten. Eftersom både plurr och vurpa har blivit neutrala facktermer, behövs nya ord som kan användas skämtsamt. Skridskoåkare får då ta till bada eller svalka sig, medan cyklisterna kan tala om att syna asfalten. Det är som hade det gått ett slags eufemisminflation i språket!

När ord i allmänspråket blir facktermer, händer också saker med betydelsen. Facktermen plurra betyder ’gå genom isen’, inte hamna i vattnet i största allmänhet. Dessutom är plurr inte en sjö eller pöl, utan en incident där någon har plurrat – en substantivering av ett verb, något som är typiskt för fackspråk.

Den existerande ordformen plurr har alltså fått en betydelseförskjutning, kanske på grund av skridskoåkarnas behov av att rapportera och räkna plurr, föra statistik över dem och tala om dem som abstrakta händelser. Termen har till och med exporterats inom fackområdet. I en avvikelserapport från en tur till Visingsö 2011 beskriver en nederländsk långfärdsskridskoklubb kommunikationen med räddningstjänsten: ”They ask if there are any plurrnings (answer: no).

Men skridskoåkningen har tagit ännu längre skär i språket. Den har sett till att plurra har blivit ett transitivt verb: man kan numera plurra någon. Den grammatikintresserade kan notera att detta transitiva plurra verkar vara agentivt, det vill säga innehålla ett visst mått av uppsåt eller ansvar. Det vanliga plurra har ingen sådan betydelse.

En ledare vars deltagare har plurrat, kan sägas ha plurrat deltagaren, i alla fall om plurret på något sätt var ledarens ansvar – nästan som om ledaren själv hade knuffat skridskoåkaren i plurret.

Men en rimligare tolkning av att plurra någon är att ansvaret inte gäller själva plurrandet, utan snarare ambitionen att leda turen utan att någon plurrar. Men den betydelsen blir för komplicerad för grammatiken att beskriva.

Man kan roa sig med att fundera över hur det hade varit om facktermen i stället varit (orsaka) isgenombrott, eller helt enkelt gå igenom (isen). Olika uttryck tar fasta på olika betydelsekomponenter. Jämfört med de två ovanstående tar plurra fasta på detta att hamna i vattnet, plötsligt och överraskande. Plums!

Plurra utgår från deltagaren och hens upplevelse: känslan av att tappa fotfästet och bli blöt. Detta inkännande är ovanligt för fackord. Sådana fokuserar oftare på ting, som isen eller utrustningen, och deras egenskaper. På så sätt är plurra en term som mycket påtagligt förankrar händelsen i de mänskliga sinnena och känslorna.

Tänk om mer fackspråk vore sådant!

Anna-Malin Karlsson är professor i svenska språket vid Uppsala universitet. Hon är också aktiv i Stockholms skridskoseglarklubb.

Denna artikel är en omarbetad version av en text som publicerades i klubbtidningen Isbiten 2/13.

Publicerad i nummer: 
3/2014