Bild: 
Ngũgĩ wa Thiong’o
Återvändaren. Författaren Ngũgĩ wa Thiong’o valde att skriva på sitt modersmål kikuyu igen. Det berättade han om tidigare i våras på Kulturhuset i Stockholm.

Han bytte till modersmålet

De europeiska språken i Afrika enar bara medelklassen, säger författaren Ngũgĩ wa Thiong’o.

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya är en av Afrikas största författare och återkommer ständigt i Nobelprisdiskussioner. Petals of blood (1977) var det sista skönlitterära verk han skrev på engelska. Sedan dess skriver han på modersmålet kikuyu.

Vad låg bakom ditt beslut att börja skriva på kikuyu i stället för på engelska?

– Det korta svaret är att kikuyu är mitt modersmål. Frågan borde vara den motsatta: hur kom det sig att jag började skriva på engelska i stället för på mitt modersmål? Framför allt berodde det förstås på engelskans dominerande roll i min utbildning och på att engelska är maktens språk. Jag blev satt i fängelse för att ha skrivit en pjäs på kikuyu. Där tog jag beslutet att byta språk. Att skriva på kikuyu var en motståndshandling.

Är författare som skriver­ på afrikanska språk ”farligare” för totalitära regimer?

– Det beror förstås på vad man skriver. Men visst, att skapa litteratur på afrikanska språk kan ses som en handling som stärker folket. Det är som då Bibeln översattes från latin till de folkliga språken i Europa. Vissa uppfattade det som farligt eftersom Bibeln blev tillgänglig för andra än präster.

Skriver du annorlunda på kikuyu?

– Varje språk har sin unika musikalitet. Oavsett språk försöker jag använda den musikaliteten.

Du blev känd som författare på engelska innan du började skriva på kikuyu. Är det möjligt att vara författare bara på afrikanska språk?

– Inte ekonomiskt, åtminstone inte i dag. Så mycket går emot: politik, utgivning, litterära utmärkelser ... Det krävs en kombination av en regering­ som stöder afrikanska­ språk, bokförlag som vågar publicera sådana böcker och författare som skriver på afrikanska språk. Att översätta ser jag som centralt för att göra författare kända utanför deras språks gränser. Ibsen skrev på norska men jag läste honom på engelska.

Redan 1986 skrev du boken Decolonising the mind som har kommit att bli ett referensverk om de afrikanska språkens roll. Där skildrar du hur språk och litteratur förde dig och andra afrikanska barn bort från det egna jaget till ett andra jag – från de egna världarna till andra världar. Hur påverkas människor och samhällen av en sådan erfarenhet?

– I Decolonising the mind använder jag bilden av huvudlösa kroppar och kropplösa huvuden för att beskriva situationen. De styrande klasserna talar europeiska språk, medan den stora majoriteten, arbetarna, använder afrikanska språk. Det här främlingskapet påverkar hela samhället: utbildning, politik, ekonomi och förstås också litteratur och intellektuell verksamhet.

Hur är situationen i dagens­ afrikanska samhällen jämfört med under kolonial­tiden?

– Den onormala logiken i det koloniala systemet har blivit normal i de postkoloniala samhällena. Det vill säga att man inte utgår från sig själv och sitt eget språk när man börja ta in kunskap och lär sig andra språk. I det koloniala Kenya studerade jag ändå de fem första åren på kikuyu genom­ de nationalistiska rörelserna Kikuyu indepen­dent och Karinga school association. Men i dagens postkoloniala Afrika har man inte utnyttjat potentialen i de afrikanska språken. I stället har man förbjudit dem inom olika sektorer. Under presidentvalen i Kenya nyligen genomfördes den första tv-debatten helt på engelska, inte på de språk som majoriteten av befolkningen talar. Då finns det verkligen skäl att fråga sig vilka människor som kandidaterna egent­ligen intresserar sig för.

Varför ändras inte systemet?

– Den utbildade medelklassen, som har makten i det postkoloniala Afrika, växte upp med europeiska språk. De har formats av dem och ifråga­sätter inte det arvet. Men att vara för europeiska språk borde inte innebära att man är emot de afrikanska.

Ett vanligt argument mot att använda afrikanska språk inom politik och under­visning är att mångspråkigheten innebär praktiska problem. Ofta sägs också de forna kolonialspråken vara mer ”neutrala” eftersom de inte tillhör en specifik folkgrupp. Hur ser du på det?

– Det är inte de många språken i Afrika som splittrar människor utan politikerna, men de skyller på språken. I många afrikanska länder har mer resurser satsats på europeiska språk än i alla afrikanska språk tillsammans.­ Europeiska språk enar medel­klassen, men inte folket och nationen. Om man ser till att upprätthålla jämlikhet mellan språk, och därmed mellan kulturer, kan konflikter undvikas. För detta krävs att man satsar på översättningar och på ett gemensamt lingua franca. Det behöver inte innebära att andra språk dör. Problemet är att folk tenderar att tänka på språk och kulturer i hierarkiska termer. Jag menar att vi i stället borde se dem som nätverk.

Hur ser du på möjligheterna för afrikanska språk i dag, 27 år efter Decolonising the mind?

– Situationen har som sagt inte förändrats, men fler debatterar frågan. På konferenser om afrikansk litteratur får språkfrågan en alltmer central roll. Det bästa exemplet är Asmaradeklarationen från år 2000. Och professor Prah gör ett viktigt arbete vid sitt center i Sydafrika. En försiktig start, men även en resa på tusentals mil börjar med ett litet steg.

Karin Elfving är etnolog och frilansjournalist.

 

Publicerad i nummer: 
4/2013